+ i kanten för Joels P-28

När Limhamnsbon Joel Jeppsson för första gången fick syn på sin ögonsten Carpe var hon långtifrån den skönhet hon är idag. Tvärtom.

– Jag visste inte då att det var en P-28:a. Men jag blev förälskad direkt, för det var så vackra linjer i skrovet, berättar han.

Vid den här tiden låg båten övergiven och bortglömd på en tomt i Malmö som ägdes av en kompis till Joel. Skicket var bedrövligt. Det var sprickor i överbyggnadens mahogny liksom i förstäven. Men det var petitesser som esteten Joel Jeppsson såg förbi. Där andra såg ett vrak såg den före detta AD:n på Malmömässan en linjeskön 60-talsbåt som förtjänade en andra chans.

– Jag träffade den förra ägaren som hastigast när jag köpte båten. Han visste inte så mycket om den och hade mest bråttom med att få sina pengar. Jag hade gärna fått reda på litet mer om båten och om det fanns mer grejer till henne.

Båten Joel förälskat sig i var alltså en kravellbyggd P-28 helt i mahogny. Ansvarig för de vackra linjerna är den i segelbåtskretsar inte helt okände Harry Hallberg. Båten byggdes också på Hallbergs eget varv vid Kungsviken på Orust mellan åren 1955 och 1973 med USA och amerikanska båtköpare som tilltänkt målgrupp. De första hundra tillverkade exemplaren, av totalt 536, gick för övrigt på export. Redan 1963 kunde Hallberg erbjuda sina P-28-köpare skrov i plast. Men nymodigheten föll inte alla på läppen och i flera års tid tillverkades P-28:or i plast och mahogny sida vid sida.

– Hur gammal min båt egentligen är vet jag inte. Men det är två salongsfönster på henne i stället för ett stort som det var på de först tillverkade, säger Joel Jeppsson.

Byggt båt förr

Jobbet som art director med ansvar för att designa mässmontrar innehåller ett stort mått av kreativitet och problemlösning. Att knäcka svåra nötter är det bästa Joel Jeppsson vet. Och det har också krävts en hel del av den varan för att ro i land det som han ser som sin sista stora utmaning.

– Jag har byggt en båt förut, en stor ketchriggad kustkryssare som döptes till Carpe Diem. Men det är över 30 år sedan, och jag hade nästan glömt hur mycket jobb det egentligen var. Dessutom var jag 30 år yngre också, säger han och skrattar.

Skrovet på Joels P-28 visade sig vara bortom all räddning. Men i överbyggnaden liksom den rundade sittbrunnssargen i massiv mahogny fanns det fortfarande en viss potential. Även båtens inredning var i skapligt skick, och den gick också relativt lätt att skruva loss. Förutom inredning tog Joel även vara på originalkölen. Efter det att han lossat kölen, som är av gjutjärn, blästrades och epoxibehandlades den för att kunna återanvändas. En liten modifiering för att förstärka konstruktionen gjordes dock.

– Från början satt där enkla bultar. De har ersatts med tio dubbla, säger Joel Jeppsson.

Använde skalet som plugg

När skrovet väl var rensat och allt av värde var tillvarataget vände Joel helt sonika uppochned på det tomma mahognyskal som fanns kvar och använde det som plugg. Skrovet kläddes med 15 millimeter divinycell, och därefter kunde Joel börja det mödosamma arbetet med att handupplägga laminatet. I likhet med de P-28:or som Harry Hallberg en gång tillverkade såg Joel till att förstärka sitt skrov där påfrestningarna är som störst. Enligt en broschyr från då det begav sig var laminatet i friborden 8 millimeter tjockt medan det var 25 millimeter i kölpartiet.

– Båten införskaffades ett par år innan jag gick i pension. De första två åren jobbade jag mest med henne på kvällar och helger. Samma dag som jag gick i pension åkte jag rakt ut till den lada där jag höll till och blev båtbyggare på heltid. Eller heltid kanske är att ta i, men jag höll på i snitt fem-sex timmar per dag i två års tid, säger Joel Jeppsson.

Mycket av arbetet har han gjort själv. När de egna kunskaperna eller två egna händer inte varit nog, har han tagit hjälp av vänner och bekanta och i undantagsfall proffs. Till exempel vände han sig till en snickare för handräckning med att limma en ny mast och bom. Vilket var en absolut nödvändighet, då båten saknade rigg när den kom i Joels ägo.

– När skrovet var färdigt och kölen skulle monteras på var det en kompis som hjälpte mig. Det var inte så lite puls och adrenalin som pumpade när det frihängande skrovet och kölen, som balanserade på två små domkrafter, skulle passas ihop. Men det gick som smort. Det var bara att passa in bultarna i hålen så gled de på plats, skrockar Joel Jeppsson.

Innan det gick att återmontera den inredning som Joel räddat ur sin båt och varsamt slipat och lackat tvingades han tillverka distanser, eller som han kallar det: ”lösnäsor” – eftersom båten vuxit en storlek på alla ledder. Det krävdes lite trixande, men väl på plats satt allt som en smäck, konstaterar Joel Jeppsson.

– Alltså, det är så stimulerande att finna lösningar på varje problem som dyker upp. Varje problem kräver sin lösning, och det är det som gör det så spännande. Ett sådant här projekt är så speciellt, det går inte att planera och förutse allt som dyker upp på vägen. Det är en omöjlighet. Och det är också det som gör det så roligt.

När det var dags att sy segel vände sig Joel Jeppsson till en gammal kontakt på Gransegel. Eftersom båten försetts med peke, en avvikelse från originalet, krävdes det lite annorlunda skärning på förseglet.

– Hon seglar underbart. Med en vikt på 3,4-3,5 ton är båten hyfsat styv och hon går mjukt och behagligt i sjön, säger Joel Jeppsson med ett tonläge som avslöjar en längtan att få sträcka ut över Öresund.

Av: Text Thomas Hyrén Foto Östen Palm