Vinterförvaring - Så säger lagen

Vinterförvaring - Så säger lagen

Nu när säsongen är över för den här gången är det för många läge att vinterförvara sin båt. När man väljer att anlita ett varv hör man ofta hur viktigt det är att skriva avtal och komma överens.

Ibland hjälper detta inte, utan tvingande lagstiftning kan innebära att olika situationer bedöms annorlunda än vad i vart fall den ena parten förutsätter. I detta fall gäller konsumenttjänstlagen, en lag som ger en konsument ett minimiskydd gentemot en typiskt sett starkare näringsidkare.

Jag tänkte redogöra för en situation som uppstod för några år sedan och som Allmänna reklamationsnämnden avgjorde. Ärendet handlar om ett varv som enligt avtal med en konsument hade vinterförvarat och vintertäckt en båt. Varvet ansågs på grund av brister i sin plikt att vårda båten vara skadeståndsskyldigt för de skador som uppkom på båten under förvaringstiden.

Kalle lämnade in sin båt till bolaget för vinterförvaring och vintertäckning. Under förvaringstiden uppkom skador på båten, och för dem begärde Kalle skadestånd av varvet. Varvet å sin sida ville inte betala något skadestånd utan gjorde gällande att man hade efterlevt det ingångna avtalet, att skadorna uppkommit genom Kalles bristfälliga tillsyn av båten och att vissa av dem uppkommit efter det att båten lämnade varvet på våren.

Reklamationsnämnden gjorde följande bedömning. Parterna hade träffat avtal om att varvet skulle vinterförvara samt vintertäcka Kalles båt under vintern. Tvisten gällde om varvet hade något ansvar för de skador som uppkom på båten under förvaringstiden.

Konsumenttjänstlagen

Det konstaterades att tillämplig lag i ärendet var konsumenttjänstlagen. Denna lag gäller avtal om tjänster som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet utför åt konsumenter, huvudsakligen för enskilt ändamål i fall då tjänsten avser bland annat förvaring av lösa saker. Av förarbetena till konsumenttjänstlagen framgår det att ett exempel på förvaringsavtal är vinterförvaring av båtar.

Av konsumenttjänstlagen framgår att en näringsidkare har en omsorgsplikt gentemot en konsument. Med detta menar man att näringsidkaren måste ställa sin sakkunskap och yrkeserfarenhet till konsumentens förfogande.

Enligt lagen ska tjänsten anses felaktig om resultatet avviker från vad konsumenten med hänsyn just till näringsidkarens sakkunskap och yrkeserfarenhet har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller något liknande.

Av lagen framgår dessutom att näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten för skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren kan visa att felet beror på ett hinder utanför näringsidkarens kontroll som denne inte skäligen kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks och vars följder näringsidkaren inte heller rimligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Varvet menade att parterna hade kommit överens om att båten skulle täckas med en lättviktspresenning. Varvet hävdade också att ett fullt serviceavtal med tillsyn och snöröjning skulle kostat cirka 20 000 kronor, vilket var betydligt mer än vad Kalle betalat.

Borde ha informerat

Såvitt det framkom påpekade aldrig varvet för Kalle att det fanns en risk för att täckningen inte skulle vara tillräcklig för att skydda båten. Med hänsyn till de nämnda reglerna i konsumenttjänstlagen om en näringsidkares omsorgsplikt fann nämnden att varvet borde ha informerat Kalle om eventuella risker med den täckning som utfördes och därvid erbjudit honom ett annat, bättre alternativ. Då detta aldrig skedde hade varvet, enligt nämnden, brustit i sin omsorgsplikt.

Enligt bestämmelserna i konsumenttjänstlagen förelåg därmed ett fel i den utförda tjänsten. Den skada som uppstått var enligt nämndens mening en följd av detta fel.

Nämnden fann att varvet borde ha räknat med att en täckning av det slag som man satte upp inte skulle komma att stå emot ett snötryck av sådan art som man på den aktuella orten hade anledning att räkna med.

Att samma sorts täckning hade visat sig tillräcklig året innan saknade därvid betydelse. Genom vad som kom fram i ärendet lyckades inte varvet visa att felet berott på ett hinder utanför dess kontroll, som varvet inte kunde förväntas ha räknat med när avtalet ingicks. Till följd av detta blev varvet, enligt konsumenttjänstlagen, skyldigt att ersätta Kalle för den uppkomna skadan.

Vad som därefter återstod var att bedöma skadans storlek. Av de handlingar som ingivits i ärendet framgick att Kalle fått betala 4 750 kronor för renovering av generator och startmotor, 1 090 kronor för nya batterier samt 2 500 kronor för besiktning.

För dessa kostnader ansåg nämnden att han var berättigad till full ersättning av varvet. Han ansågs också berättigad till ersättning för värdet av det gamla kapellet, som nämnden uppskattade till skäliga 2 000 kronor, samt för värdet av skadade båtsnickerier och dynor, som nämnden uppskattade till 5 000 kronor.

Beträffande de övriga skadeståndsyrkanden som Kalle framställde fann nämnden inte att det visats att de hade samband med den aktuella skadehändelsen. De avslogs därför.

Av: Text: Lars Häller