Vi provkör firmafesternas favoritbåt

Man ser dem överallt. Farande runt i skärgården, ofta med ett gäng betalande resenärer som just upplever sitt livs mest spännande båttur. Charterverksamheten med stora ribbar har blivit allt populärare. Mäklarbyråer söker kanske lite spänning i vardagen och tar en tur till Sandhamn för årets konferens. Eller är det kanske en svensexa som kryddas med denna fartfyllda utflykt. Oavsett vilka som sitter där iförda flytoveraller och skidglasögon så har de allra flesta galet kul. Några ovana landkrabbor blir möjligen skärrade när de inser hur fort vanlig motorvägshastighet känns på sjön. För det är de farterna vi talar om. Toppfarten ligger uppåt 60 knop. Trots de otal båtar jag kört genom åren, många har haft motsvarande fartresurser, blev jag sugen på att testa en sådan där stor svart tingest. Dess sjöegenskaper tycks med råge överstiga vad vanliga båtar klarar. Fullfartsgirar verkar inte mer dramatiskt än en paddeltur på en stilla insjö, en meters höga vågor får en öppen läskburk att skumma och med dubbla 300 hästar utombordare torde accelerationen vara rätt hyfsad.

För att få svar på mina funderingar och kanske i någon form stilla din eventuella nyfikenhet gjorde jag slag i saken. Vid sjömacken utanför min hemmahamn har Nybrovikens rib & Sjötaxi sina båtar liggande. Den på håll ballaste är en Capelli X-treme 900 med dubbla Suzuki 300 hängande mellan tuberna. Suzuki Marin som säljer både Capelli och naturligtvis snurrorna var säkert de som sålt båten. Så var det mycket riktigt. Ett samtal med deras alltid hjälpsamme Henrik Keim och en provkörning var bokad.

En något höstig dag i början av oktober var båten ledig och jag var välkommen att ta ut den på en sväng. Henrik erbjöd sig att köra ut oss till sjömacken i sin båt och samtidigt agera som plattform vid fotograferingen. På plats möttes vi av Jocke från Nybrovikens rib & Sjötaxi som med varm hand lämnade över båten. Det stora gråsvarta monstret låg tankad med motorerna i gång längs med bryggan. Jag tog plats på jockeysätet bakom ratten och gjorde mig bekant med instrumenteringen. Den höga pulpeten är inredd med allt man kan önska för en säker färd genom skärgården i alla väder. Tydliga knappar till all elektronik, VHF-radio, en kombinerad tolv tums navigator/radar, kompass i mittskeppslinjen och som toppning en greppvänlig ratt och Suzukis elektroniska reglage. Klart för take off!

Nu blev detta av naturliga skäl ingen rättvis körupplevelse. Normalt sett sitter aJockeysäten är ett måste för säkerheten. Den väl vindskyddade förarplatsen är enkel i designen men hyser allt man kan önska sig. Navigatorn är kombinerad med radar. det tio passagerare på de tio jockeysätena som är placerade framför styrpulpeten. Med en normalvikt och varmt klädda väger de runt 800 kg. En vikt som placerad just där naturligtvis påverkar båtens egenskaper. Antagligen till det bättre. Dock inte farten nämnvärt. Ge och tag en knop.

Som väntat är det inga som helst problem att komma upp i plan. Ett lätt tryck framåt på reglagets två synkade spakar och motorernas varvtal ökar något tusental. Ingen planingströskel att tala om. Efter en snabb check på de motorövervakande instrumenten som inte visade någon onormalt, fälldes gasreglagen i botten. Jäklars! Sitter jag i en liten lätt fartig farkost med tresiffrig beteckning på motorkåpan blir min reaktion över bra acceleration knappast överväldigande. Men när man sitter bakom ratten och har en mindre biosalong framför sig och accelerationen är än värre, då blir även jag imponerad. Från 0 knop till 60 går rappa på 29,1 sekunder.

Ribbar brukar i allmänhet kännas rätt så otympliga att krana runt i. Trygga men tråkiga. Den här niometers kolossen känns tvärtom riktigt smidig. När jag gör mina fullfartsgirar svarar den med att snällt lägga sig och som en varm kniv skär den genom vattnet. Den hugger inte det minsta, vilket skulle vara en förödande egenskap om man hade ovana båtåkare i salongen.

En annan beskaffenhet som en del av dessa elefantpessar är begåvade med är att tuben går ner i vattnet på ett mindre lättberäknat sätt. Båten börjar då åka på tuben vilket får propellern att springa upp på vattenytan, tappa grepp och kasta över hela ekipaget åt andra hållet. Av fortåkare kallas detta för “prop ride”, en egenpåhittad term för en 90 graders tvärsväng med påföljande tvärstopp. En annan inte helt ovanlig upplevelse som övermotoriserade ribbar gärna bjuckar på är att det känns som man sitter i en uppblåst vinge som när som helst kan kasta en på rygg. Det är när fartvinden tar tag i tuberna och gör båten extremt lätt och vinglig i förskeppet. Inget av detta upplever man i denna mycket välbalanserade och snälla tingest.

Min respekt för höga farter till sjöss, inte att förväxla med rädsla, har gjort mig omöjlig att övertala till en tur i en charterrib. Till det är mig livet för kärt. Men efter att ha känt lite på denna Capelli har jag mjuknat i min hållning till att sätta min existentiella tillvaro i händerna på någon yngling med världens bästa jobb. Det som besättning på någon båt hos ett flitigt anlitat charterbolag. Förutsatt att han eller hon är nykter, vaken och inte gravt synskadad, är det inte mycket som kan gå fel. Lite som att åka tåg. Följer man bara givna signaler är resan en njutning från A till B. Nu finns det inga felkopplade växlar eller solkurvor till sjöss, men hade det gjort det skulle den här båten bara ge ifrån sig en mindre skälvning. Så det så!

Av: Anders Jelving