Foto: Anders Jelving

När vi tar en tur på Stockholms centrala vattenspeglar är det lätt att förstå vad han menar. Exteriört ser Mariana med tillverkningsnummer 1681 ut att just ha lämnat fabriken i Småland. Interiört är det endast några få detaljer som avslöjar att vi befinner oss 45 år efter leveransdagen till första ägaren i Ängelholm. Det som gjorts och som avviker från originalutseendet är omklädda dynor i ruffen, en mindre navigator på stativ och den välbyggda badbryggan. Den senare kom till tidigt och är inget som stör. Dåvarande ägare jobbade som svetsare på Kockums och använde sina kunskaper på bästa sätt. Han stekte ihop några meter rostfria rör och klädde dem med väl tilltagna mahognyribbor. Den hade likaväl kunnat vara original. Nu kallar vi det proveniens.

Så att det blev just detta exemplar var en lyckträff rakt igenom?

– Nja, det är väl kanske att ta i, säger Petter och fortsätter:

– Som alltid gick det bra i början, men snart upptäckte vi att oljan i drevet till -mestadels bestod av vatten. Det blev en genomgång och ompackning av 250-drevet.

Under den första vintersäsongen renskrapades överbyggnaden. Det är vid sådana operationer som äldre Storebrobyggen normalt bekänner färg. En på många sätt förkastlig konstruktion brukar på sina ställen gå hårt åt den afrikanska mahognyn. Överbyggnadens hörnstolpar står med ändträet mot däck och rufftak. Där suger det upp vatten likt en uttorkad glasbjörk. Resultatet blir röta och i förlängningen matjord. 

Petter kunde glädjande konstatera att överbyggnaden var frisk. Överbyggnaden slipades, betsades, impregnerades med linolja och ytbehandlades med traditionell fernissa. Påföljande sommar nåtades teakdäcket om.

Listerna runt rutorna tycktes inte vara så illa innan renskrapningen av överbyggnaden. Med den i skick blev det dock tydligt att dessa tvunget måste ersättas. Ett tidskrävande och pillrigt arbete som verkligen ger ett påtagligt lyft. Det är liksom detaljerna som gör det.

 

Den välhållna instrumentbrädan på Storebrovis. Svart galon omgärdat av mahogny. Foto: Anders Jelving

Under den andra sommaren med Mariana började Petter alltmer att tvivla på motorns skick. Hur många friska hästkrafter travade egentligen omkring där nere i motorrummet? För motoriseringen stod en Volvo Penta AQ130/250 som nu upplevdes som slö. Det krävdes mycket gaspådrag för att hålla båten i tänkta marschfarten på 16-17 knop. För att inte helt skjuta bensinkontot i sankt hamnade den snarare runt 12 knop.

En rejäl service med förgasarjustering och ny el gav en liten förbättring men långt ifrån den önskade. Det togs beslut om motorbyte. Drevet var ju redan renoverat så varför inte kosta på den i övrigt så välhållna båten en ny maskin?

Sagt och gjort. Den gamla marinkonverterade Volvo B20-motorn lyftes ur och ersattes med en proffsrenoverad VP AQ151. Med lite vassare kam, munstycken och i övrigt perfekt inställd bromsades den på 160 hästkrafter. Nu blev det fart i skutan.

– Ja, det blev en stor skillnad. Tidigare segade hon sig upp i plan och väl där krävdes det såväl högt varv som generöst med bränsle för att hänga kvar, berättar Petter med ett leende.

Med dessa friska kusar är accelerationen en helt annan. Solö har ett halvdeplacerande skrov och därmed ingen planingströskel. Gaspådrag och inom sekunder når man marschfarten kring 17-18 knop. Detta med ett varvtal betydligt behagligare än tidigare. 

Själva installationen av den något större 151:an var dock inget problem. Det finns gott om plats i källaren på Solön. Enda överraskningen var väl möjligen att den nya motorn hade en modern vevstake med trippel remskiva. Det satte ett skott i motorrummets framkant stopp för. Men med en sticksåg kan man lösa mycket. Så även detta lilla problem. 

– Jag kan verkligen rekommendera en uppgradering av motorn. Det blir en helt annan båt när man inte behöver plåga maskineriet för att hålla hyfsad fart, menar Petter som tycker att det var väl investerade pengar.

Som intresserad av gamla träklassiker – även om just Solö Lyx III har plastskrov – är det lätt att falla för linjerna. Storebro har med några få undantag alltid stått för vackra båtar. Solö är en av dem. Under tilläggsnamnet finns ett antal modeller. Den första Solö I kom 1953 och är en sjumeters flushdäckad ruffbåt. Den följdes av Solö II, III och IV som alla är av liknande typ fast ökande i storlek. Parallellt under 1960-talet tillverkades även Solö Kabin och senare Aquacabin.

Sista båtarna av modellen som lämnade den småländska fabriken var identiska med Lyx III men döptes till Storebro Royal Cruiser 25.

När vi åter glider in mot hemmahamn får Petter redogöra för vad som står på att-göra--listan kommande vinter.

– Nu blir det inredningen som ska få sig en genomgång. Det mesta är i bra skick om än lite solblekt. Där ska slipas och betsas innan det läggs ett nytt lager fernissa. Vissa delar kommer att renskrapas, upplyser Petter och avslutar:

– Vidare kommer jag mot bättre vetande montera en modern sumlogg. Den gamla mekaniska har gett upp och att byta till en bättre begagnad känns bortkastat. Det får helt enkelt bli en ny digital historia. Ibland tvingas man bryta mönster.

Foto: Anders Jelving

Gillar du Storebro?
Ja
68
0
Nej