”Ägaren hade skruvat fast en sliten parkbänk akter om ratten i sittbrunnen.” Praktiskt Båtägandes medarbetare Johan Cooke har sett det flesta och de värsta gör det själv-lösningarna på en båt. Foto: Praktiskt Båtägande

Artiklar

Krönika: Seglande skräckexempel jag minns

Hål i durkskivor, plaskvåta salongsdynor, silvertejp runt ventiler och snickarverkstad i salongen. Som båtjournalist och båtspekulant har Johan Cooke sett allt.

Text: Johan Cooke • 2017-11-01 Uppdaterad 2021-06-09

 De finns – båtägarna som inte vårdar eller byter marinrelaterade prylar som ger upp. Eller båtfolk som aldrig avslutar sina projekt innan de sätter tänderna i nya gör-det-själv-jobb. Båtlivet prioriteras, slitageåtgärder skjuts på framtiden. I bästa fall.

Praktiskt Båtägande nosar vi upp klassiker att skriva om. Tillmötesgående båtägare visar sina pärlor och vi lyfter på hatten! Men emellanåt får vi listigt lägga ut kuddar eller väskor för att dölja hål i salongsdynor eller durkar, när vi fotograferar motor- och segelbåtar.

För några år sedan, i en vacker naturhamn med vykortsblå himmel, gick vi ombord på en äldre gigantisk segelkatamaran, nästan lika bred som lång. Kattan var belamrad med halvfärdiga projekt. Det var silvertejp runtom rutorna och påbörjade gelcoatjobb. Inne i den stora salongen med panoramautsikt satt ägarens barn och åt hallonflingor och mjölk bland högar av färgburkar, verktyg och glasfiberväv på det ovala pentrybordet. Ute på skarndäck föll plötsligt en mutter ner från en av spridarna.   

Prenumerera på Praktiskt Båtägande här

Skönhetsfel eller halvfärdiga projekt är inte hela världen när båten används för eget bruk, men det är bäst att överge den inställningen när båten ska säljas. Konkurrensen om köparna är mördande. 

En gång skulle jag köpa en begagnad fler-skrovsbåt i 35-fotsklassen. En Blocketannons väckte mitt intresse för en segelkatamaran. Prislappen var en halv miljon kronor. På bilderna såg den franska 1990-talskattan jättefin ut. Väl på plats tvärtom: sprickor i rutor, motorhosta, trasiga tampar och gamla slitna flytvästar i högar. Tomma konservburkar med surrande flugor i kastrullskåpen. Gamla fastbrända matrester på gasolspisen.  

Som lök på laxen fanns märkliga gör-det-själv-jobb överallt. Som att ägaren hade skruvat fast en sliten parkbänk akter om ratten i sittbrunnen. Han får “värstingpriset” utan konkurrens. 

En annan gång var jag spekulant på en cruiser som hade charterseglats i Medelhavet. Båten var en skräckkammare. Ägaren hade nog gett upp. Likaså båtmäklaren, som såg ut att skämmas när han visade mig runt. Rostig rigg och ett av nedgångstrappans trappsteg saknades. Inne i salongen såg det ut som om någon hackat på durkskivorna med ett järnspett.
Segelsäcken med segel i jättecruisern såg ut som ett saltvattensakvarium utan fiskar. Även dynorna var sjöblöta. Mögel och toalukt fick mig nästan att kväljas. Här blev det heller ingen affär.  

Klockan 23.20 en sensommarkväll ringde en frustrerad Volker Widmann, som befann sig i ett blåsigt Mariehamn, Västerhamn. Han och familjen – som jag lärt känna fem år tidigare – hade omfattande problem med den tio år gamla bastanta 52-fotare de hyrde under två veckor. Allvarligast var att enbart backen fungerade i schabrakcruisern. Uthyraren i Sverige ryckte på axlarna åt problemet, enligt Volker. Till slut fick jag kontakt med en åländsk båtmekaniker som fixade växelproblemet tillfälligt.

Någon dag senare återkom bekymret för den tyska familjen och båten var även i övrigt en mardröm för dem. En grå gasoltub  – den större modellen P11 – stod vingligt på en snabbt ihopsnickrad träkonstruktion i sittbrunnen. Gasolslangen hängde lös i vinden, med uppenbar risk för brand. Massor av stötmärken och repor på friborden och inne i salongen, ingrodda fläckar i dynorna, och elkablar som glappade spetsade till skräckupplevelsen ytterligare.
Bilar måste kontrollbesiktas. Om det också gällde för båtar hade det blivit körförbud för schabrakcruisern.

Alla vill förstås inte vara båtpedanter. En gammal båtgranne var nere och skrubbade båten dagligen. Så fort det blev en repa var han där och kröp med polermedel. Nej, den gyllene medelvägen är nog bäst. I alla fall när båtfolk ska sälja, hyra ut eller helt enkelt bara trivas ombord.

Krönika: Var är svenskarna inom offshoreseglingen?

Debatt: Du blir inte en sjöfara med ett glas vin i kroppen

Debatt: Ett högtravande båtspråk är bara fånigt


Text: Johan Cooke • 2017-11-01
ArtiklarpraktisktbatagandeKrönikaPraktiskt Båtägande
Scroll to Top