Test: Pursuit DC 265

Det är tidig lördagmorgon i villakvarteren vid utkanten av St. Petersburg i Florida. Joe Dino Garcia är den förste att bryta fåglarnas kvitter då han vrider om startnyckeln i den stora pickupen. Sakta glider han ner för den nästan obehagligt välskötta gatan. Ansade cypresshäckar raka som hockeyringar eskorterar den röda Forden till motorvägen mot Tampa och Harborage Marina. 

Himlen är fortfarande skir i sin blå färg. Joe glider in genom grindarna och ner till brygga East 14. På flaket har han allt som behövs för en lyckad dag på havet. Där står den stora portabla kylboxen. Till bredden fylld med is och öl. Där ligger fyra fiskespön med rullar så dyra att prislappen för husfriden togs bort redan på väg från butiken.

Joe tar kylboxen i ena handen och spöna i den andra och går ut på flytbryggan. Han är upprymd. Det är andra gången han ska ta ut den nya båten på Tampa Bay. -Denna dag för ett underbart förmiddagsfiske med arbetskollegan och tillika vännen Jim. 

Båten är en Pursuit DC 265 Dual Console. En välbyggd båt på knappa åtta meter med öppen möblerad för. Där kantas sidorna av kraftiga dynor över två hyfsade självlänsande stuvar. Midskepps finns två konsoler varav den ena huserar förarplats och ett stort stuvutrymme och den andra en toalett. Akterdäcket är öppet och synnerligen lämpat för djuphavsfiske. Två soffor fälls genom ett enkelt handgrepp ut från sidorna och bildar då en L-soffa. Bakom förarstolen en mindre wetbar med ho och rinnande vatten.

Med hamnkapellet nedstuvat och den medhavda utrustningen ombord sätter han de två startnycklarna i sina respektive lås. Ett vrid på den högra och styrbords maskin morrar till. Surret från den ackompanjeras sekunderna senare av dubbelmontagets babordssnurra. I perfekt harmoni jobbar de två Yamaha-motorerna på tomgångsvarv.

Joe höjer sig något på tå för att se bort mot bryggänden bara för att se Jim komma lunkande med ett knippe spön i handen. Strumplös i snedtrampade Docklands, solblekta marinblå shorts och en vit skjorta med endast de två nedersta knapparna knäppta.

Ivriga att snabbt vara ute på havet åker flytvästar på, spöna placeras i sin hållare och två kylda Bud Light tar plats i burkhållarna. De två vännerna glider lugnt ut genom hamnbassängen och rundar den sista piren. Joe står stolt vid ratten. Den är ställbar och med stussen mot den stadiga stolen fäller han gasreglagen. Att klättra över planingströskeln tar några sekunder men snart har de god fart genom vattnet. Gången är torr trots de stundtals kraftiga dyningarna. Yamaha-motorerna på akterspegeln levererar tillsammans 300 kusar. Tillräckligt för att ge båten en toppfart på 45 knop. 

Joe drar inte av på gasen förrän de nått den farten. Kalla det show-off men han är stolt över sin nya kvalitetsbåt och vill gärna visa Jim vad den går för i vågorna. 

Det är helt odramatiskt. Skrovet går högt och stadigt genom motsjön. Den stora vindrutan skyddar effektivt mot fartvinden. Den nyblivne ägaren är dock så stolt över sitt nyförvärv att han inte riktigt tar in de mindre positiva intrycken. Det gör däremot Jim som ber honom sänka farten. Dånet från motorerna och den i vinden ruskande biminitoppen håller på att göra honom lomhörd. Joe lyder hans önskan och nere på 30 knop är färden åter igen en behaglig upplevelse. Någon halvtimme senare är de framme vid ett erkänt bra fiskeställe. Det agnas och fylls på i burkhållarna. Joe stänger av babords motor och drar ner parhästen till tomgång. Den ljusblå Pursuit 265:an glider nu fram i makliga 4 knop med lika många spön trollandes bakom dem. 

Strax efter lunch börjar de i Florida så bekanta regnmolnen torna upp sig i horisonten. Joe och Jim bestämmer sig för att avsluta för dagen och samlar ihop fiskeutrustningen. Det är två mycket nöjda medelålders män som styr tillbaka mot hamn.

En kvart senare är de tillbaka vid bryggan. Den nu betydligt lättare kylboxen och alla spön lastas ur och hamnkapellet träs över hela båten. Nu bär det hem mot grillen och möjligen ett par till Bud.

När grabbarna mätta och nöjda avrundar sin sena kväll har solen just gått upp över Stockholm. Vid -bryggan i Viggbyholm ligger Johan och Cecilia Jonassons nyinköpta Pursuit DC 265 Dual Console. Den är identisk med Joe Dino Garcias med den enda skillnaden att på den svensksålda båten hänger det en singel Yamaha V8 på 350 hästkrafter. Ett bättre val enligt Johan som använder båten främst som pendlarbåt till sommarstället utanför Norra Ljusterö. Han menar att båten fyller många för dem viktiga funktioner. Det stora akterdäcket sväljer en hel del last som ska ut till ön. Soliga dagar blir det ofta någon dagstur ut till badviken. Tanken är även att kunna ta med föräldrar och svärföräldrar på någon tur då och då. Naturligtvis kommer det då att dukas upp runt de uppfällbara sofforna kring det löstagbara bordet. Att det finns toalett ombord var ett krav. Att tvinga ut svärmor på badbryggan är inget alternativ. Motorns storlek förklarar han med att är vi många ombord, har en trave cementsäckar på akterdäck som ska med till sommarstugan eller det enkla att grannens ungar vill åka vattenleksaker. Ja, då krävs det pulver.

Att Floridasnubben Joe valde dubbla snurror har även det sin förklaring. Ger man sig rakt ut på havet för att med lina och krok fixa middagen, ja då vill man vara säker på att komma hem igen. I våra svenska innerskärgårdar är det sällan någon större panik om motorn lägger av. Vi ringer, blir hämtade och bogserade till närmsta servicevarv. Skulle Joe få problem är det nog bäst att han har med sig gott om vatten, mat och en spansk parlör. 

Hur och varför man väljer en Pursuit DC 265 Dual Console ser mycket olika ut. En båt med många -användningsområden får ofta en bred kundkrets. 

Och får man tro amerikanske Joe och Stockholmsfödde Johan är de lika nöjda med sitt val av båt. Väljer ni sedan att tro på denna fiktiva story och känner igen er, kolla då in denna klart humant prissatta jänkare.