Föll som en fura för skönhet i ek

Under ett liv gör vi människor karriär. Opretentiös vän av ordning kanske vill protestera mot detta påstående. Men betänk då att det går att göra karriär på flera plan. Arbete. Idrott. Boende. Bil. Och inte minst båtliv. När det gäller Lena Elsters båtkarriär så påminner den i mångt och mycket om hennes yrkeskarriär: Utgå ifrån målet. Bered därefter vägen dit. När Lena och hennes make Kjell i början av millenniet bestämde sig för att skaffa sin allra första båt kunde de ha gjort ett enklare val. På alla upptänkliga vis. Men när Lena Elster fick ögonen och öronen på Sandskogens Trawlie – i dagligt tal kallad ”Trållan”, så var det kört. Det stod snart klart att en förarbeviskurs i ABF:s eller Medborgarskolans regi inte skulle räcka långt. Ty att framföra 14,5 meter dansk trålare i ek med en matchvikt på drygt 35 ton kräver en helt annan kompetens.

– Min man har ingen båthistoria alls. Och det ska sägas med en gång, han är inte så där jätteförtjust i det här projektet, utan det är helt och fullt mitt projekt, säger Lena Elster. Egentligen hade inte jag heller någon erfarenhet av så här stora båtar. Men däremot är jag skärgårdsbarn. I alla år har jag bott i Västerviks skärgård om somrarna och då har jag alltid haft olika typer av småbåtar för att fara in till fastlandet och sådär. Så båtar har alltid funnits i mitt liv.

Att göra några jämförelser med de båtar som Lena framfört tidigare i livet blir egentligen lite fånigt. Till att börja med krävs det både Maskinbefäl klass VI och Sjöbefäl klass VIII för att över huvud taget ta plats bakom rodret på Trållan. Ett faktum som inte skrämmer – utan snarare stimulerar henne.

– Varför man köper en sådan här båt? Det är en väldigt bra fråga. Alltså, jag är sådan som person att jag måste ha saker att göra. Och jag försöker alltid se till så att det jag gör, det jag jobbar med, ligger nära mina egna intressen.

Från hästar till båtar

I början av hennes yrkeskarriär var hästar Lena Elsters största intresse. Det resulterade i att hon utbildade sig till ridlärare. Nästa stora passion blev musik. Och för att kunna syssla med musik sadlade hon om och utbildade sig till musik- och språklärare. Det är med andra ord föga förvånande att Lenas senaste stora livsprojekt också har funnit en väg in i hennes yrkesliv.

– Nu är det båtar som är min passion och då försöker jag att få in det i mitt företags verksamhet, vilket passar bra. Eftersom jag är språklärare, jag jobbar med att arrangera språkkurser, kan jag använda Trållan som kurslokal och arrangera kurser till sjöss, säger hon.

Som en direkt följd – delvis baserat på tidigare livserfarenheter – har Lena Elster därför sett sig nödd och tvungen att skaffa sig nödvändig kompetens, nautisk och maskinell, för att bedriva yrkesmässig sjöfart.

– Skaffar man sig en sådan här båt måste man kunna föra den. Man måste kunna förstå sig på motorn. Jag hade ingen som helst maskin- eller motorerfarenhet när vi köpte den här båten. Och min man, han mer eller mindre vägrar att gå ned i maskinrummet. Då återstår att jag måste kunna, så är det ju bara. Det var bara att sätta sig på skolbänken igen, men det är också en av mina drivkrafter – att lära sig nya saker.

Personlig utveckling, att lära sig nya saker och våga utmana sig själv, är något Lena Elster verkligen brinner för både som privatperson och i sin profession som lärare.

– Jag brukar säga att skaffa den här båten är det roligaste jag har gjort. För jag har aldrig stött på så många saker där jag verkligen har fått lära mig nytt. Jag har varit livrädd många gånger men har måst komma över det för att börja lösa alla de olika saker som uppstår.

Kustskepparexamen blev första steget mot att ta befälet över Trållan. Nästa steg blev att övningsköra båten i sällskap med en god vän i bekantskapskretsen som är sjökapten. Det tog i princip två år för Lena att lära sig att hantera 35 ton dansk kutter. Rak axel, ingen bogpropeller och mekanisk styrning med muskelservo kräver en skeppare som har järnkoll, konstaterar hon.

– Numera tycker jag att hon är rätt lätt att köra. Men om man aldrig har kört en sådan här båt så är det mycket att lära sig. Man måste veta vad man gör. Idag kan jag fickparkera med den här båten eftersom det är så rejäla grejer. När man drar i backen så sätter hon sig på ändan och stannar på två meter.

Alla former av elektroniska och hydrauliska hjälpmedel lyser i princip med sin frånvaro. I stället är det robust mekanik i form av rattar och ventiler som regerar ombord. Till exempel finns det inte någon startnyckel eller startmotor i traditionell mening. Innan det går att sparka igång maskinen – en B&W Alpha, diesel på 52 liter och 155 hästkrafter – vilket sker med hjälp av tryckluft, måste svänghjulet först placeras i rätt läge. Det krävs också en vända runt maskinen med en oljekanna i högsta hugg innan Trållan är redo för avfärd.

– Men sedan kan maskinen stå och gå i 14 dagar, då går den egentligen som allra bäst. Och har man väl lärt sig henne så är hon inte så svårkörd. I och med att Trållan är så djupgående (sticker 2,64 meter) blåser hon inte iväg. Vrider jag på ratten så svänger hon oavsett väder och vind. På så sätt är hon mer lättkörd än de där små plastbaljorna som inte riktigt har någon kontroll alls när det blåser lite.

Demonterade dieseln

För att lära sig mer om Trållans maskin, och samtidigt finna orsaken till ett missljud som skapade en hel del oro, anlitade Lena Elster en erfaren mekaniker. Tillsammans med mekanikern, som fick fungera som handledare, demonterade Lena den gamla dieseln. Det visade sig att det var kamaxeln som var källan till missljudet, och när det var åtgärdat monterades maskinen ihop igen. Nyttigt, lärorikt och en jättebra skola för att lära sig hur allt hänger ihop, konstaterar hon.

I Trållan har Lena Elster funnit sitt lystmäte. Det är ständigt nya utmaningar och ständigt nya kunskaper som poppar upp. Hon gillar att ha saker att göra och att arbeta med händerna. En gammal dansk trålare i ek erbjuder ett överflöd av bägge.

– Om jag inte gillat trä så skulle jag inte ha köpt den här båten. Så är det. Trä är ett levande material och jag älskar det, så fort man lägger på litet lack och det blir blankt och fint – jag går verkligen igång på det, säger hon och spricker upp i ett brett leende. Men visst är det mycket jobb, det går inte att sticka under stol med.

Färdig är ett ord som är i princip oanvändbart i samma mening som projektet Trållan omnämns. Men, konstaterar Lena Elster efter åtta år som stolt båtägare, det är ett sätt att leva. Nu ville ödet att det blev ett danskt fiskefartyg, men det kunde lika gärna ha varit ett torp eller något annat projekt som fångat hennes odelade intresse.

– Det var egentligen en bild på omslaget till Båtbörsen som fick mig att inse att ”typ en sådan där båt vill jag ha”. Då var hon på omslaget, säger Lena Elster och ler. Priset var rätt, storleken var rätt och när han drog igång maskinen, då var jag såld. Då blev jag kär.

I ett annat århundrade var det klassiska dunket från en fiskebåt ett naturligt inslag i den svenska skärgården. Idag väcker det ljudet – som både borde rödlistas och K-märkas – starka känslor, konstaterar Lena Elster. Ljudet och den bulliga, mjuka och runda formen på skrovet är alla faktorer som bidrar till att hålla liv i kärlekshistorien.

– Det är jätteroligt när man är ute och åker med henne. Långt innan vi har förtöjt och gjort fast så står det en hel skara med människor som dragits dit av ljudet. Och alla står med ett stort leende på läpparna. Sedan alla gubbarna som vill fråga en massa saker, de rusar på min man med undringar om vad det är för maskin och då svarar han: ”Fråga min fru, det är hennes båt”, säger Lena Elster och skrattar hjärtligt.

Det kan, konstaterar Lena plötsligt när hon berättar om Trållan, framstå som att hennes make Kjell inte är lika engagerad. Och det stämmer delvis. Hans initialt något frostiga inställning till hela projektet har med tiden tinats upp. Numera fungerar Kjell som ett nyttigt bollplank. Han bidrar med idéer, kommer med glada tillrop och sköter markservicen samtidigt som Lena kan grotta ned sig i ännu ett delprojekt.

– Att Kjell låter mig lägga så oerhört mycket tid, energi och pengar på detta projekt som han är måttligt förtjust i betyder massor för mig, säger Lena.

För ett par år sedan besökte Lena och Kjell Elster den plats, Mortensens Båtvaerft på danska Fejö, där Trållan byggdes för drygt 40 år sedan.

– När vi åkte dit träffade vi Einar Mortensen som var med och byggde Trållan. Det var lite blandade känslor för honom. Han tyckte det var jätteroligt att vi är så nöjda och glada över vår båt. Det var han, hans bror och deras far, de var tre man som byggde båtar tillsammans. De byggde en sådan här stor båt per år, på tre man, vilket är helt obegripligt. Det måste ha varit oerhört slitsamt.

Epok i graven

Att bygga fiskefartyg i trä var mycket riktigt både tidskrävande, dyrt och opraktiskt i slutet av 1960-talet och Trållan blev ett av de allra sista som gick av stapeln på Mortensens Båtvaerft.

Innan de skiljdes åt letade Einar Mortensen fram ett tidningsklipp från Trållans sjösättning. Bilden, tagen 1967, som Lena och Kjell fick behålla, visade ett fartyg utan motor som flöt som en kork vid kajen. Det hann bli 1968 innan fartyget var färdigt för leverans. I drygt 20 års tid kom hon att användas i yrkesfisket. Den första tiden med hemmahamn i Rödvig, Själland och sedan i Allinge på Bornholm, där hon döptes om till L.B. Nielsen efter dåvarande ägarens hustru.

Trots sina 40 år på nacken är båten bara barnet jämfört med de omgivande fartygen invid Ragnhildsborgs varv, hemmahamn för Skepparklubben i Södertälje. Hon kräver trots det ett stort mått vård och omsorg.

– Det är inte så att det går att tro att man blir färdig och sedan ska kunna sitta med armarna i kors. Det är snarare så att det är en ständig kamp mot förfallet. Speciellt när man oftast är ensam, det är lite jobbigt att jag inte riktigt har någon med mig. Det blir mycket att göra själv, säger Lena.

Ur den synvinkeln är medlemskapet i skepparklubben ovärderligt. Dels finns det tillgång till en egen slip som underlättar det löpande underhållet av Trållan, dels fungerar de and-ra medlemmarna både som ovärderlig kunskapsbank och bollplank.

– När jag köpte den här båten så hade jag en ganska blåögd dröm om att det bara skulle vara linolja överallt. Det skulle inte få finnas några giftiga ämnen någonstans. Linolja, det skulle bli så jättebra. Efter ett år, när linoljan svartnat på alla ställen, så insåg jag att ”det där går inte att hålla på med, det hinns inte med”. Så numera är det tvåkomponents klarlack överallt, säger Lena Elster med ett generat skratt.

Det mesta i maskinrummet är i originalskick, och även i skansen har Lena Elster försökt bevara inredningen så nära ursprunget som möjligt. Det är hela tiden en balansgång att å ena sidan bevara båten så nära ursprungsskicket som möjligt, å andra sidan göra nödvändiga, ändamålsenliga förändringar utan att förvanska för mycket. Ett exempel är den gångna vinterns stora delprojekt, att ersätta den gamla, trånga styrhytten med en ny.

Fast grejen med att åka dansk fiskekutter är inte att sitta inne. Det är på däck som atmosfären, ljudet och dofterna är som dejligast, påpekar Lena Elster. Hon tycker att de klarat den svåra balansgången att anpassa båten rätt bra. Den nya, rymligare och mer funktionella hytten gör inte alltför mycket våld på Trållans ursprungliga utseende. Visst, hon ser inte riktigt ut som en tidstypisk fiskebåt längre, men efter långa diskussioner med snickaren, tillika skepparklubbskompisen, som hjälpte till så är resultatet acceptabelt.

Tung hytt

Storleken, och tyngden av all extra ek, har dock fått oanade konsekvenser under däck.

– Däcket satte sig och hytten har tryckt på tankarna. Så häromdagen, när jag var och fyllde upp med bunker, upptäckte jag att det uppstått ett litet hål i tanken. Det är sådant som inte är så jättekul. Och det är därför som det just nu står ett par oljefat löst på däck, eftersom jag blev tvungen att pumpa upp alltihopa, suckar Lena Elster.

Med den gamla hytten ur vägen i vinter låg maskinrummet öppet och då passade Lena på att renovera maskinen. Både bränsle- och kylvattensystemen har fått sig en rejäl överhalning. Slangar, rör, termostater och ventiler har bytts ut för att – förhoppningsvis – öka driftsäkerheten ytterligare.

– I och med att vi har förlängt hytten var vi även tvungna att bygga ett nytt styrsystem med nya axlar och nya kedjor och kättingar till rodret. Så hon är lite uppgraderad, kan man säga.

Hittills har det inte varit några svårigheter för Lena Elster att få tag på reservdelar för att hålla liv i sin maskin. Trållans gamla B&W Alpha-diesel är långtifrån den enda i världen som tickar och går, vilket gör att MAN i Fredrikshavn, som köpt upp B&W Alpha, fortfarande lagerför alla slitdelar.

Att fixandet med en båt kostar – tid och pengar – är ingen hemlighet för någon båtägare. Ambition och förmåga är givetvis två faktorer som påverkar utfallet liksom statusen på objektet i fråga. Att 14,5 meter fiskebåt i ek kräver ohemult mycket mer omsorg än en modern 45-50-fots plastbåt behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut. Hemligheten, förklarar Lena Elster, är att göra lite i taget och att noggrant planera jobben som måste göras efter rådande årstid – vintertid invändigt och sommartid utvändigt. På så vis motas så att säga Olle i grind och skeppsmasken stannar i bryggan.

– Det funkar, om man som jag har så mycket tid att lägga ned.

I drygt ett års tid har hon varit ledig från sin tjänst som språklärare i det egna företaget för att på heltid ägna sig åt projektet att iordningställa Trållan som framtida kurslokal. Under de senaste åren tippar Lena Elster att hon i snitt lagt 50-60 timmars arbete per vecka på underhåll och annat fixande för att behålla ett acceptabelt bruksskick.

Att kasta loss och åka en sväng med Trållan kräver noggranna förberedelser med uppstart och varmkörning och en hel del efterarbete (läs maskinvård). Eftersom bemanningskravet är minst två personer med behörighet ombord så brukar de privata resorna inskränka sig till någon semestervecka varje år. Lena Elster får sitt behov av båtåkande stillat ändå när hon kör kommersiellt. Det finns andra kvaliteter hos båtägandet som gör henne lycklig.

– Jag har att göra ändå med att bygga, fixa och underhålla. Det är mitt nöje. Sådan är jag, jag är så konstig att jag går igång på att slipa och lacka, säger hon och skrattar. Folk tycker att jag är tokig, jag kan stå och dreva när jag har henne uppe på slipen och det är skitjobbigt, jag blir skittrött i armarna och får kramp. Men jag tycker att det är så förbaskat roligt. Folk kommer förbi och tycker synd om mig och undrar om jag inte blir trött medan jag bara står och skiner och tycker att det är vansinnigt kul.

Av: Text Thomas Hyrén foto Birgitta Rydbeck och Thomas Hyrén