Yamarin 600 Big Ride

 2010-03-01

Baksätet är värdelöst. Man sitter på en kyrkbänk, med knappt något att greppa sig i, i en båt som är nervösare än en kanin fullpumpad med ryssfemmor, som dessutom fått ett lavemang med dijonsenap. 

Jag håller i mig i ett handtag på sidan. Blåhåller.

Första oväntade våg så skulle den som sitter i mitten av baksätet flyga rakt ut i det blå, för han har knappt något att hålla sig i. Och det räcker med små vågor för att göra soffan till katapult för passagerare. Det går nämligen i 55 knop och båten väger bara 470 kilo utan motor.

RÖR MIG FRAMÅT till förarplatsen. 

Bakom den låga vindrutan kurar föraren ihop sig och vrålhåller i ratten. Jag tittar efter förarplatsens fotstöd, men här är bara ett stort hål. – Hålrummet är gjort för  gaspedal, skriker Davy Gustafson, testpilot hos Yamarin. Davy kör första vändan för att visa hur båten uppför sig. Det är fem plusgrader och sex åtta sekundmeters vind. Mössan blåser av direkt. Båten är en exakt avgjutning av en extrem sportbåt från 1989, bara med nyare grafik på sidorna. Det har hänt mycket i utvecklingen sedan 1989 och alla egenheter från den gamla båten har följt med, men jag bryr mig inte så mycket. Jag har annat att tänka på. – Det gäller att parera med ratten, så här, säger Davy och jag ser  hur han knycker med styrningen – än åt höger än åt vänster. Små rörelser. Båtens köregenskaper har nästan bara att göra med steglisterna. De är extrema jämfört med standardbåtars och gör att båten tvingas upp ur vattnet för att den ska gå så torrt som möjligt. Det är som ett flygplan som inte riktigt kan lämna landningsbanan – hjulen  snuddar hela tiden aningen vid asfalten.

Davy har dragit upp axlarna till öronen och det ser ut som om han fått svår kramp i armarna. Så mycket knycker de. – Svänger man för mycket åt ett håll förstärks rörelsen i sidled i stället för att stabilisera, vrålar han. Då välter man. De kraftiga steglisterna är oförlåtande i farter över 50 knop. Steglisterna tilllåter heller inte att man hastigt kastar om ratten i hög fart. De griper så fruktansvärt i vattnet att båten kan luta åt styrbord i en babordsgir. Utåt!

JAG SÄTTER MIG bakom ratten, vänder mig om och kikar på 150-hästaren. Den ser alldeles för stor ut – men  jag kommer ihåg att båten konstruerats för 225 hästar och den har körts i en bra bit över 60 knop. Det här borde jag väl klara? När jag ger full gas knycker ryggen till. Accelerationen är enorm, det fl acka skrovet stjäl ingen kraft och båten kommer upp i plan lika enkelt som man blåser i väg en spottloska. – Tilta ut! Davy  skriker. Jag tiltar. Motvilligt. För varje knapptryck jag tiltar ut blir båten mer nervös. Att ha en hand på reglaget och en på ratten i “vanliga” +50 knopsbåtar kräver koncentration, men här är det mer eller mindre omöjligt. Jag hittar ett tiltläge som både jag och Davy är nöjda med och ser till att hålla båda händerna på ratten. Och så gäller det att parera snabbt för att hålla skrovet stabilt i sidled – om du har sett på sporten hur en rallyförare småsvänger hela tiden för att hålla bilen i position vet du vad jag menar. 

FÖRBRUKNINGEN är riktigt bra, runt en och en halv liter distansen på topp. Och i en marschfart runt 40 knop drar båten bara 0,8 liter.  Den flacka bottnen är anledningen, och det är därför jag drar av när det kommer vågor. Stolarna är inte  anpassade för en fl ygtur och jag skulle totalt krossa ryggkotorna om vi råkar dra över en svallvåg från Waxholmsfärgorna i den här farten.

Alternativt landar vi på en annan planet.

Adrenalin är ett hormon som ger oss kraft nog att slåss eller fly. Kroppen reagerar på hormonet genom att blod- och syresätta hjärnan och musklerna. Matsmältningen stannar av helt och hållet. Om du langar upp 380 000 kronor för en Yamarin 600 BR får du en fin 150-hästare, en okej förar- och navigatörsplats och en ruff som inte är något att skriva hem till mor om. Och du får adrenalin.
Litervis.