Från Silvergrogg till Stridsbåt

Dagens polisbåt är en 15 meter lång Stridsbåt som gör 50 knop och kan köra upp på land.

Annat var det för 50 år ­sedan, när sjöpolisen tvingades jaga bovar i läckande aluminium­baljor.

Här är Sveriges alla polisbåtar under 50 år.

När vi förtöjer bredvid polisens sju ton tunga Stridsbåt 90 känner jag mig plötsligt väldigt liten. Vår redaktionsbåt når knappt upp till ventilerna i skrovsidan. Men trots den gigantiska kostymen är lagens långa arm långt ifrån långsam. Med 1600 hästkrafter i motorrummet och toppfart på drygt 50 knop kan stridsbåten lätt jaga ifatt mig, om jag skulle få för mig att fly i redaktionsbåten.

Tur då att jag besöker sjöpolisen i Nacka strand helt frivilligt och dessutom har en hedersgäst med mig: Bo ­Erlandsson. Idag är han pensionär, men han köpte in alla polisens båtar mellan 1965 och år 2000. Inklusive denna Stridsbåt 90.

– Vad gillar ni den här då? frågar Bo de två polismännen på akterdäck, och sedan bryter en livlig diskussion ut om olika polisbåtars fördelar.

Stridsbåt 90 är sex gånger tyngre och tio meter längre än sjöpolisens första båt, berättar Bo Erlandsson och drar upp en mapp med bilder på de flytetyg som konstaplarna till sjöss började med för 50 år sedan.

Den moderna sjöpolisen skapades år 1965, när den kommunala svenska polisen förstatligades. Samtidigt ­bytte Hamnpolisen namn till Sjöpolisen, för ordningsmakten fick nu i uppgift att bevaka hela landets skärgård istället för enbart hamnarna.

För att lösa uppgiften behövdes nya polisbåtar och ­införskaffningen skulle den då unge ingenjören Bo på ­Tekniska byrån på Rikspolisstyrelsen sköta. 

De som fanns var av varierande kvalitet. Stockholms­polisen hade på 50-talet de två Boghammarbåtarna Vakaren och ­Silvergrogg men de började bli till åren. Vakthavande konstapel tog alltid med ett gäng kvastskaft ombord innan Silvergrogg lade ut. Då och då hördes nämligen en skarp knall när någon av nitarna i skrovet brast, och det gällde då för besättningen att snabbt hitta hålet och täta!

Rikspolischefen bad därför justitieminister ­Lennart ­Geijer om pengar till nya båtar – men fick nobben. Pengafrågan löstes istället genom att Volvo, som levererade polisens bilar, köpte in 23 fot långa amerikanska Glastron-båtar som sjöpolisen sedan leasade.

Men Glastron, gjord för vattenskidåkning i soliga ­Florida, visade sig vara en usel polisbåt.

– De var inga höjdare för tuff polistjänst, stolarna ­lossnade. Det visade sig att virket de plastat in i durken var lådvirke, berättar Bo Erlandsson.

Volvo misslyckades också med övriga polisbåtar. Förutom Glastron fick polisen leasa några daycruisers av modell Havsörnen, Normil och Windmil på 19 respektive 17 fot. I dessa drygt fem meter långa plastbåtar skulle konstaplarna patrullera det öppna havet utanför Lysekil och Göteborg!

– Du kan tänka dig en Havsörnen på 19 fot i den sjön, det var inte så kul. Men de använde dem när det var ­­möjligt, berättar Bo Erlandsson.

Det krävdes helt klart bättre, och specialbyggda, båtar. Men även nästa helt svenskutvecklade båt skulle bli en flopp – delvis hjälpt på traven av den kände ­ishockeyspelaren Sven Tumba.

Det började med att polisen fick en inbjudan till ­företaget Arla Plast i Luleå. Plastfabriken hade hyrt in en DC7 som transport och med på resan som dragplåster var Sven Tumba, då en svensk megakändis. Även ­försvarets materiel­verk, FMV, flög med för att titta på Arla Plasts nya ­patrullbåt.

Båten såg onekligen lovande ut: Coronado Ambassadör 28 var svensk, konstruerad av ett respekterat företag och byggde på Bertrams klassiska 25 fots V-bottnade skrov som Arla Plast förlängt tre fot.

– De hade ingen färdig båt, men ritningar. Men båten var ett steg framåt med dubbla Aquamatic-drev och en ruff, berättar Bo Erlandsson.

Polisen beställde fyra båtar i förhoppning om att FMV:s fartygsinspektörer skulle kolla att bygget gick rätt till.

Så blev det tyvärr inte.

– Arla Plast hade i stort sett hämtat in personalen från skogen däruppe, suckar Bo Erlandsson.

Efter varje besök på fabriken hittade Bo flera A4-sidor med fel. Till sist stod båtarna i alla fall klara och kom i tjänst hos polisen. Kallduschen kom när en av FMV:s Coronado-båtar sprack i två delar under gång från ­Gotland till Stockholm.

– De hade plastat skroven i två halvor och missat lite i skarven, kan man säga, säger Bo Erlandsson.

Sanningen var att få kunde bygga bra plastbåtar vid den här tiden i Sverige. Materialet var nytt, köparna skrek efter båtarna och lycksökande fabriker fanns det gott om. 

Den första riktigt bra svenska polisbåten skulle istället vara dansk. År 1968 anlände tre specialbyggda Coronet 30 och två Coronet 24 till Sverige, med fyrkantiga hytter av inplastad plywood. De fick senare sällskap av omodifierade 24 Family och specialbyggda 32-fotare.

Kvaliteten var på topp.

– Allt material och glasfiber till ett skrov sorterades först på två ställningar, för babords- respektive styrbordssidan, så att skroven skulle bli helt symmetriska. De hade örnkoll på rätt tjocklek hela tiden, berättar Bo, som besökte fabriken och träffade mr Coronet själv, Ole Botved.

Jämfört med polisbilarna Volvo 140 och Amazon fick alltså sjöpoliserna rena lyxåken. Polisbåtarna hade givetvis Coronets fenomenala teakinredning. Dessutom fanns fjädrande stolar (redan år 1968!), radar, ekolod och annan högteknologisk utrustning. Men framförallt ett bra pentry – populärt eftersom konstaplarna sov ombord.

Sjöpoliserna hjälpte de många gånger isolerade skärgårdsborna med allt möjligt, från att förnya pass till att köra sjuktransporter. Konstaplarna blev populära ­figurer i havsbandet och polislivet till sjöss var för det mesta ­idylliskt. 

Men ibland blev det skarpt läge. Som den dramatiska insatsen då en av ägarna till Sandhamns hotell i slutet på 70-talet startade knarkfabrik i hotellköket. I höstmörkret smög Coronet-båtarna in mot Sandhamn och landsatte polisens tekniker som kopplade in sig på telefonstolparna för att avlyssna narkotikaaffärerna. Knarkkokaren kunde sedan gripas på land.

Det vanligaste brottet till sjöss var dock – precis som idag – fylla. Sjöpolisens Coronet-patrull ingrep en gång mot en berusad och rasande man i en timmerbogserare. Mannen hade försökt köpa sprit av besättningen på ett kryssningsfartyg men blivit blåst på konfekten.

– De hissade ned en korg och han betalade men fick ingen sprit. Så då försökte han ramma kryssningsfartyget i full fart, berättar sjöpolisen Stig Winkler som var med.

Timmerbogseraren studsade dessbättre bara mot skrovsidan, men den nu rejält uppretade kaptenen försökte flera gånger innan Stig och en kollega lyckades köra upp jämnsides och “bunta ihop” honom.

För sådana här uppdrag var Coronet-båtarna, trots hög kvalitet, ändå för klent byggda. De var rena fritidsbåtar och vid bordningar som denna gick glasfiberskroven sönder. I slutet på 1970-talet var det därför dags för ordningsmakten att byta till större båtar i aluminium.

Efter en flopp i form av modellen Djupvik 57, som blev för tung och aldrig planade ut ordentligt, fick polisen sedan en variant på kustartilleriets 300-båt. Tio meter lång och försedd med hela tre Pro40 turbodieslar var toppfarten drygt 30 knop.

Ännu bättre skulle det bli.

Av konstruktören Jan Skerfe beställde Bo Erlandsson en drygt elva meter lång aluminiumbåt som skulle visa sig bli polisen bästa hittills.

Efter 1960-talets floppar och den alldeles för tunga Djupvik-båten ville tekniska kontoret och Bo Erlandsson nu se till att den nya polisbåten blev en hit. En fartygs­inspektör anlitades för att kolla att varvet skötte bygget enligt ritningarna. 

Bo Erlandsson lät också bygga upp hela båtens inredning i plywood – en så kallad mock up – för att se till att konstaplarna fick en bra arbetsmiljö. Båten klassades också enligt Sjöfartsverkets normer, vilket innebar att trösklar skulle ha viss höjd. Kraven hade ökat på säkerheten och jämfört med 1960-talets öppna Glastron-båtar var den nya Skerfe-­båten rena Apollo-projektet. Dessutom fick polisen nu för ­första gången vattenjet och kunde svänga på båtlängden.

– Tyvärr blev den så dyr att varvet gick i konkurs, men de höll kvaliteten, säger Bo Erlandsson.

Skerfe-båtarna kom i tjänst på 1990-talet och är än idag polisens favoritbåt, visar det sig vid vårt besök hos sjöpolisen i Nacka, som har ett kvarvarande ­­exemplar i tjänst. Vi tar en titt ombord och möts av en stor U-­soffa och ett mysigt, trätungt inre. På pentrybänken står en kaffe­kokare. Polisbåten ser ovanligt civil ut.

Skillnaden är stor jämfört med Stridsbåt 90. ­Strids­båten är trång och att sitta här under gång är “som att sitta i ­ruffen på en segelbåt i 45 knop”, som polisen Erik Ullberg ­uttrycker det.

– Däremot är sjöegenskaperna bra och det går att köra upp på land, säger han till båttypens försvar.

Stridsbåt 90 är egentligen en nödlösning, berättar Bo. Efter kalla krigets slut stod Försvarsmakten med över­flödiga Stridsbåtar, och sjöpolisen fick helt enkelt låna några ofärdiga exemplar.

Men även Stridsbåt 90 börjar bli ålderstigen. Dessutom saknar den trots sitt militära ursprung pansarplåt, något som blivit aktuellt efter terrordåden på bland annat Utøya. Därför pågår upphandling om en ny modell av polisbåt som bättre passar ordningsmaktens behov i en osäker framtid. Sjöns bovar får alltså passa sig även i fortsättningen.