En lugnande finsk Elchock

Min hand släpar i det ljumma vattnet. Vaggad av vågornas brus, skrovets gungande och elmotorns tysta surr börjar ögonen klippa. Efter en dags hoppande i finska aluminiumbåtar, är det skönt att varva ned med eldrift i 13 knop. Trots att det blåser friskt på sjön Vanajavesi är sjögången inte alls besvärande. Det långsmala skrovet på Merione 22 LC glider igenom sjöarna utan slag, istället för att gå över dem.

Här, på finska testeventet Finnboat Floating Show, är Merione helt klart den udda fågeln jämfört med de bensindrivna konkurrenterna.

Bakom projektet står kompisarna Lars Holmberg och Thomas Andersson. Planerna på en eldriven passbåt föddes när sjömacken utanför deras sommarställen utanför Orust lade ned. Plötsligt blev det långt att åka bara för att tanka.

– Vi har sommarhus ungefär tre distans från fastlandet, och man blir trött på att fylla dunkar så att pojkarna kan åka vattenskidor. Så vi började tänka att det vore perfekt att kunna tanka vid bryggan, utan att spilla bensin i vattnet.

Resultet av spånandet – och ett samarbete med Pekka Vahtera och Meyer Yard i Finland – är denna knappt sju meter långa båt med gott om sittplatser i fören och aktern. Här sitter upp till sex personer skönt under färden, även i fören. Tanken är nämligen inte att det ska gå särskilt fort. Skrovet har lång vattenlinje och platt botten för att plana lätt.

Maxfarten är 25 knop, men idealfarten ligger snarare på 13-14 knop. Det är en rofylld fart men ändå tillräckligt snabbt för att hinna med den där badutflykten eller fisketuren på en dag och ändå hinna hem till middagen.

Framförallt är det en trevlig fart, när du väl vant dig vid att koppla bort stressen. Jag halvligger i aktersoffan och läser en tidningsartikel på telefonen utan att hålla i mig. Fartvinden är minimal. Plötsligt hör jag ett motorvrål bakom oss, vänder på huvudet och ser två finska aluminiumbåtar svepa förbi oss i 35 knop. Förarna, två ryska journalister som uppenbarligen kör ikapp, verkar vara i extas över farten. Men det är passagerarna som fångar min uppmärksamhet. På deras läppar har leendena frusit och nu håller de krampaktigt fast i räcken och soffkanter.

Det är uppenbarligen bara förarna som njuter ombord.

Lite senare, efter exakt 35 minuters färd, är vi framme i hamnen där en varm kopp kaffe och örfilar (i Sverige kallade kanelbullar) väntar. Trots att Merione kört mellan 13 och 20 knop har de snabba alubåtarna bara kommit fram tio minuter tidigare än oss. De har mött svallvågor och tvingats dra ned, medan vi kört rakt igenom.

Under durken ligger Meriones kraftkälla, ett litiumjon-batteri från tyska Torqueedo på 32 kWh. Batteriet är ursprungligen utvecklat för elbilen BMW i3 och därför praktiskt nog platt. Jämfört med en vanlig båt har Merione en betydligt lägre tyngdpunkt. Motorn, också den från tyska Torqeedo, hänger visserligen på akterspegeln men är lättare än en fyrtakts bensinmotor.

Tillsammans väger batteripack och motor cirka 500 kilo. Eldrivlinans tyngre vikt jämfört med förbränningsmotorer räddas upp av att Merione är byggd som en tävlingsbåt, i ett kompositmaterial med kolfiber.

Merione är dock inte byggd för att tåla gång i tvåmetersvågor i 50 knop. Fördelen med låga farter är att skrovet kan byggas för mindre påfrestningar och därmed blir lättare. Tillsammans väger båt och motor bara 1050 kilo, tillräckligt lätt för att dra bakom en personbil på ett vanligt B-körkort.

Jag får ta över rodret. Gasreglaget är förstås elektroniskt och ganska litet. Men när jag knuffar det framåt, sätter Merione direkt fart och vi är strax uppe i 20 knop. Elmotorn har en annan acceleration och snabbare respons än en förbränningsmotor. Det är långt från den ögonpoppande accelerationen i en Tesla men elmotorns kraft känns ändå.

Elmotorn är tystare än en förbränningsmotor men den har ett lätt irriterande vinande ljud på toppfart. Vi närmar oss bryggan och lägger till. Så fort vi lägger i backen, bromsar elmotorn direkt med full kraft från start.

Mäktigt!

Toppfarten med den 60 kW starka Torqeedo-motorn är för dagen 22 knop med fyra personer i båten. På förarplatsen sitter Torqeedos display som visar hur långt vi kan åka innan batteriet måste laddas och ankomsttid. Den stora knäckfrågan är förstås: hur långt kommer vi?

Tyvärr inte särskilt långt.

I 20 knop är räckvidden 10,5 sjömil. Drar vi ned farten till 13, 5 knop ökar den till drygt 13 sjömil och i 8,2 knop kommer man 16,5 sjömil. Först i deplacerande farter, i Meriones fall under sex knop, sjunker energiåtgången så mycket att batterierna ger mer än aktionsradie på några sjömil. I 5,5 knop räcker batterierna till 25 sjömil.

Thomas Andersson menar att båtmänniskan i gemen sällan åker långt ändå. De intervjuer han gjort med båtägare, tillverkare, organisationer med mera ger bilden av att de flesta åker några sjömil. Då spelar räckvidden och farten mindre roll. Dessutom går laddningen ganska snabbt tack vare Torqeedos tre laddare, som i idealfallet kan fylla ett helt tomt batteri på tre-fyra timmar, om eluttaget i hamnen klarar det. Och när det kostar några kronor att tanka fullt kan många ha överseende med kortare räckvidd.

Kanske har han rätt.

Klart är i alla fall att Torqeedo tar saftigt betalt för batterier och elmotor. Cirka 600 000 kronor kostar paketet, vilket gör att en komplett Merione 22 LC går loss på 1,4 miljoner kronor.

Vad Merione 22 LC gör allra bäst är att visa potentialen i en teknik som kommer att ge oss lugnare, skönare och tystare båtturer.

Jag längtar dit.