Båtnytt

REPORTAGE: Bland alligatorer och sköldpaddor i Everglades

"Omgiven av urtidsdjur med käftarna fulla av tänder."

REPORTAGE: Bland alligatorer och sköldpaddor i Everglades
De kommer vrålande i en träskbåt med monsterpropeller // Foto: Båtnytt

 

Sköldpaddan är ett envist djur. I ögonvrån ser jag hur den återigen försöker passera den lilla bron som leder till Sawgrass Recreation Park i Everglades, Florida. Kvinnan, i pickupen med tre cyklar på flaket, som stannade framför oss verkar ha lyft tillbaka den dit den kom från. Men sköldpaddan ska över till dammen där propellerbåtarna ligger klara för start.

I det knastriga högtalarsystemet ropas nästa avgång ut. "Captain Big Tim, eleven o'clock" får en flock turister att resa sig och masa sig bort till Big Tims airboat: en platt pråm med en enorm fläkt i aktern. Någon bär tillbaka sköldpaddan, hoppar in i sin bil och rullar över bron. ­Efter kommer våra ekipage för dagen, nämligen två svävare från Universal Hovercraft, anförda av Bill Zang som driver företaget. Vi ska nämligen inte åka som passagerare på en turistattraktion, utan vi ska köra själva.

Jag har testat att köra svävare en gång tidigare, med Magnus Ivanoff på Djurö utanför Stockholm. Då var det vinter och vi körde på isen, samtidigt som Magnus förklarade reglerna för svävarkörning i Sverige, vilka inte är särskilt tillåtande. Reglerna säger att du antingen måste ha tillstånd från Länsstyrelsen eller köra tävling på avlyst område. Magnus förklarade också hur man kör, han är både konstruktör och flerfaldig världsmästare i svävare. Och det ska visa sig att Magnus Ivanoff är ett namn även på andra sidan Atlanten.

 

 

Bill Zang kliver ur bilen, morsar på oss med ena handen och börjar lasta av svävaren med andra handen. Svetten klibbar på samtliga, Bill har med sig några kollegor som hjälper till med logistiken och som ska köra vår foto- och filmsvävare, medan jag testar på att köra med Bill Zang.

Bill frågar om jag kört tidigare och nämner mitt möte på isen med Magnus Ivanoff.

– Oh yeah, I know Mäg-nass. I used to be number two when we raced. Mäg-nass was always number one, svarar Bill genast.

Det visar sig att Bill och Magnus tävlat mot varandra på 90-talet. Tydligen var Ivanoff snäppet vassare än Zang, men Bill berättar att de fortfarande hörs av då och då. Magnus bygger svävare i Sverige och Bill i Rockford, Illinois.

 

 

Jag smörjer in nacke, armar och ben med klistrig sol­kräm faktor 50, spänner åt kepsen på huvudet och sätter mig i Renegade-svävaren tillsammans med Bill. Den står en bit upp på en ramp, skrovet vilar på marken och Bill rycker igång motorn, en 26-hästars bensinare. På denna modell som rymmer två personer är det en motor som både lyfter och driver farkosten framåt. I aktern sitter en stor fläkt. En del av luften trycks ned under svävaren och bildar en luftkudde med hjälp av kjolarna som löper runt hela skrovet. Resten riktas bakåt och med hjälp av roder bakom propellern styr du svävaren. Bill Zangs svävare har även ett horisontellt roder som du kan använda för att trycka ned eller lyfta aktern på svävaren.

Bill sätter sig bakom ratten och jag bakom. Mina öronproppar ligger i någon annans ficka, inser jag när Bill ökar varvtalet för att lyfta svävaren från marken. Motorn i sig låter en hel del, men det är i kombination med ljudet från propellern i aktern som det blir riktigt öronbedövande. Bill ropar instruktioner till mig, men jag hör inte mycket.

 

 

Snart är vi uppe i fart och piskar genom det grova gräset som sticker upp någon meter ur det grunda vattnet. Bills kollega hänger på i den andra svävaren, men Micke som ska fota är kvar på land. Bill stannar till och börjar muttra om att vi är i tyngsta laget för svävaren. Den kan ta drygt 200 kilo, och tillsammans ligger vi ungefär där. Han får inte riktigt den skjuts vi behöver för att komma upp i bra fart och han föreslår att vi ska åka tillbaka till stranden.

Då gör Kapten Chuck entré. Micke har raggat upp den stenhårdaste träskkaptenen i Everglades. De kommer vrålande i en träskbåt med monsterpropeller i aktern, stannar strax intill oss och meddelar att kapten Chuck kommer att assistera oss både i jakten på alligatorer och bra bilder. Bill hoppar över till pråmen och plötsligt sitter jag själv i en svävare i ett träsk fullt med reptiler. Jag börjar gasa runt men får inte riktigt svävaren att lyfta, och när den väl gör det lyckas jag inte styra den vettigt. Jag glider tillbaka och får en lektion med motorn avslagen. Nu när jag hör vad Bill säger går det lättare. 

 

 

Först grundgas två-tre sekunder. Det behövs för att ­blåsa ut vattnet ur kjolarna. Det ska stå som en sprej ut vid sidan av svävaren, så att man verkligen ser att vattnet kommer ut. Gör det inte det kan man vicka i sidled några gånger. Nu börjar svävaren att röra sig sakta framåt. Men för att komma iväg ordentligt instrueras jag att flytta vikten framåt i svävaren genom att luta mig fram över styret. Det sista jag hör innan jag kör full gas är att jag inte får luta så mycket i svängarna, för lutar svävaren för mycket smiter luften ut under kjolen.

Ja, ja tänker jag och drar iväg. Och gör alla fel. Lutar mig som på en vattenskoter inåt i svängarna, och tappar luftkudden. Släpper gasen fort så att svävaren gör ett crash-stop när den ramlar ned i vattnet, och gör för stora utslag med styret så att svävaren snurrar 180 grader istället för att svänga mjukt.

När jag snurrat omkring en stund tar kapten Chuck kommando över situationen. Han inser nog att jag inte kommer att få grepp om svävaren genom att snurra runt runt som en berusad radiobilsförare. Jag behöver helt enkelt ett mål i tillvaron, och det målet är förstås alligatorer. Han säger åt mig att följa hans träskpråm så ska han ta mig till alligatorparken.

 

 

Kapten Chuck fäller spaken framåt på sin airboat och propellern i aktern vrålar igång. Jag befinner mig på helt fel ställe, nämligen rakt bakom Chuck. En 20 meter lång svans av luft blandad med vatten, sand och lera målar mig blöt och ljusbrun. Min orangea Miami Dolphins-keps singlar likt ett höstlöv ned i vattnet. Jag torkar ur ögonen och ­manövrerar min svävare mot kepsen som sakta börjar sjunka mot botten. Men jag vågar inte sticka ned handen i vattnet. Hellre att kepsen blir alligatormat än min högerarm, tänker jag och tar rygg på Chuck.

Och snart har jag koll på svävaren. När jag får köra ­l­ängre sträckor hyfsat rakt fram hittar jag balansen. Jag lär mig att hålla den rät i svängar, att peta ned nosen lagom när jag ska iväg och att sätta ned den mjukt när jag ska sakta in.

 

 

Chuck saktar in, jag håller mig ur hans lersvans och ­glider fram mot en vassrugge. Plötsligt får vi sällskap. Först kommer en alligator simmande, sedan en till. På lite avstånd ser de riktigt stora ut, Chuck hävdar att den största är ungefär som min svävare i längd. Tre och en halv meter. Chuck berättar att sportfiskarna matar dem med fisk, trots förbud. Det är det som gör att de kommer simmande till oss. Han berättar också att de inte gillar färgen på min röda svävare, jag vet inte om det stämmer, men det känns ändå betryggande att de inte vill komma i närheten av mig. För jag känner mig ganska utlämnad i mitt lilla plastbadkar, omgiven av urtidsdjur med käftarna fulla av tänder. Chuck ropar att det går bra att hoppa i och bada, alligatorerna äter inte människor. Jag bestämmer mig för att inte kontrollera hans kunskapsnivå. En stor alligator piskar till med stjärten och sticker ned under vattnet precis bredvid oss. Jag tar det som en slutsignal, vrider om startnyckeln och susar vidare ut i Everglades.

 

Vore kul att testa!
Ja
9
0
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!