Båtnytt

RESMÅL: Slät granit och turkosa vatten

Många återvänder till Fjällbacka år efter år.

RESMÅL: Slät granit och turkosa vatten
Här kan man tillbringa en hel semester, vilket rätt många också gör // Foto: Martin Leisborn

 

Faktum är att det inte alls är någonting nytt med långväga besökare i Fjällbacka skärgård. Sedan medeltiden har skepp och sjöfarare från när och fjärran seglat i Bohusläns farvatten, vikingars hemvist. Med last och affärsangelägenheter passerade tusentals koggar och skutor. Och inte bara passerade, utan även stannade. Till skillnad från vid Tysklands, Danmarks och Hollands kuster erbjöds här en gnistrande skärgård där det gick att få skydd undan storm och andra oväder, helt gratis utan att behöva uppsöka hamn. Idag tar inga handelsfartyg rast på öarna utanför Fjällbacka, men nog så många fritidsbåtar. Och förutom svenskar är det ungefär samma nationaliteter som förr, danskar, tyskar, holländare och norrmän, men även andra.

Och alla fascineras av miljön, vattnet och öarna.

Här kan man tillbringa en hel semester, vilket rätt många också gör. Frågan är hur Fjällbacka skärgård bör definieras. Det är ju en ögrupp som inte har någon uppenbar gräns. Kanske håller inte alla med mig, men i mitt tycke, och i denna artikel, innefattas allt mellan och utanför Grebbestad och Hamburgsund, och det inkluderar flera mindre ögrupper. En något expanderad definition av begreppet alltså. Men mitt emellan dessa båda orter återfinns också själva Fjällbacka, som gett skärgården dess namn. 

 

 

Något som kännetecknar detta område är de otaliga öarna av solbränd bohusgranit. Överallt finns de släta hällarna med den underbara hudtonen och den lätt svarta nedre randen av alger närmare vattnet. Nästan ingenstans finns träd eller skog men överallt det klara friska saltvattnet från Skagerrak.

Det luktar hav och det är ofta blåsigt.

Men inte alltid, och då infinner sig en svårslagen känsla av underbar båtsemester. Sandstränder finns, men är inte huvudattraktionen här. Det de flesta älskar mest med trakten är salta bad i tången vid granithällarna, som på många öar är så släta att de verkar ha slipats med fint sandpapper. Eller, som många ungdomar gör, att hoppa ifrån en klippa ner i det djupa, turkosgröna vattnet. Lervikar finns också, men bara längst in mot land dit ingen vill åka. Däremot kan man behöva se upp för maneter. I alla fall under kyliga somrar. 

 

Överallt finns de släta hällarna med den underbara hudtonen // Foto: Martin Leisborn

 

När vädret är varmt och vattnet värms upp mot 20 grader eller mer försvinner maneterna ner på djupare vatten och allt som återstår är då det inbjudande havet, sillstimmen och den mjuka tången. När de gamla handelskoggarna från sydligare länder närmade sig möttes de av många faror. Med klippiga öar följer även många undervattensgrund. Bådar och bränningar hotade åt alla håll. Men det fanns även perfekta naturhamnar att lägga till i, lätt tillgängliga för de som visste hur.

En av de finaste hamnarna var ögruppen som nu heter Hamnholmen-Skutholmen, just på grund av att det var så djupt, enkelt och bra att ta in där.

Hamnviken finns faktiskt med på det första sjökortet över Kattegatt-Skagerrak från 1543. Idag finns ingen bebyggelse kvar överhuvudtaget på ögruppen, men det berättas att när det begav sig fanns service av alla slag på de små öarna, allt från vatten och förnödenheter till bordell och begravningsplats. Men spåren av sjöfararna finns kvar i form av inskriptioner som de ristade in på hällarna när de var här. Många av ristningarna är från 1500- och 1600-talen då segelfartygen fraktade ved, timmer och sill i stora mängder längs kusterna. I avvaktan på bättre väder högg många sjömän in sina bomärken, årtal och stadsnamn i berget. Även rester av deras avfall har hittats på botten i vikarna, bland annat keramik, tallrikar och trasiga tobakspipor. 

 

 

Ännu idag är Hamnholmen en favorit för många fritidsbåtar och det gäller, som i de flesta andra naturhamnar på västkusten, att komma dit i tid för att få någon plats. Vad beträffar avfall och toabehov finns numera en sopmaja att tillgå. Papperet skulle inte räcka till för att beskriva alla fina naturhamnar i Fjällbackaområdet, men några få är bra att känna till. Till exempel Gluppö-bassängen, lagunen mellan Fläskön och Gluppö.

Med två djupa inlopp, från norr och från söder, är det lätt att ta sig hit.

Det är troligen västkustens mest besökta naturhamn och det är inte ovanligt att mer än hundra båtar ligger förtöjda eller på svaj. Men det är ändå inte för trångt. Bassängen är nämligen rikligt tilltagen och förtöjningsmöjligheter finns runt alla dess kanter. Inte mindre än fyra sopmajor finns också utplacerade för allas behov, och Kryssarklubben har dessutom lagt ut några bojar att haka på för de invigda. Andra kastar ankar och tillbringar några dagar mitt i bassängen med enstaka utflykter till öarna med jollen. En sommar gjorde undertecknad detsamma, fast utan jolle. Vi simmade istället i land och fick några gånger skjuts av vänligt sinnade förbipasserande gummibåtsförsedda barn från andra båtar, mest glada norska sådana.

 

Det är en säker hamn och i det sydvästra inloppet finns dessutom en av skärgårdens många exklusiva små "spiltor", stor och djup nog för en segelbåt att ligga långsides. Försten till kvarn får privilegiet. Det enda som stör idyllen på Trinisla är det före detta stenbrottet på andra sidan hamnen, där de en gång så släta hällarna sprängts och hackats ner till gatsten och liknande. Ganska många av Bohusläns vackra öar drabbades ju av detta från 1800-talet ända fram till 1960-talet, då stenindustrins era var över. Längre norrut i skärgården finns Musösältan, ytterligare en fin lagun att ankra i. Här finns inte lika många platser längs sidorna som är djupa nog för segelbåtar att lägga till vid, men motorbåtar har fler möjligheter.

Annars är en natt på svaj för ankar i den rätt grunda lagunen en fin upplevelse, då färgen på vattnet blir så där härligt turkos över sandbottnen när solen når ända ner.

Nära till finns också Dannholmen, en av västkustens relativt få privata öar. Där bodde Ingrid Bergman, en av våra mest kända skådespelerskor, och njöt av tillvaron i Fjällbacka skärgård. En byst av henne finns även i Fjällbacka centrum. Förutom dessa finns ett stort antal superfina naturhamnar att ta in i, många med en sopmaja eller två. Svenska Kryssarklubbens publikationer ger utförliga beskrivningar av många av dem.

Försten till kvarn får privilegiet // Foto: Martin Leisborn

 

Sist men inte sämst, längst ut i väster, cirka sju sjömil utanför Fjällbacka, finns den helt underbara ögruppen Väderöarna. Den består i sig av tre mindre grupperingar, nämligen Hamnerön, Väderöbod och Storön, med deras respektive miniarkipelager. Om vädret tillåter, och om din båt medger övernattning, är ett besök på Väderöarna närmast ett måste, annars missar du något unikt. Bra att veta är då att det endast är vid Storön som det finns goda tilläggningsmöjligheter. Hamnerö funkar för dagsturer och Väderöbod är nästan omöjligt. Bara småbåtar kan lägga till i den minst sagt minimala hamnen, och det endast vid gott väder. Väderöbod förtjänar nämligen sitt namn. Här finns gott om väder.

För den som lyckas lägga till väntar dock en mycket säregen plats med en hög fyr och gammal fyrbebyggelse.

Men Storön är desto rikare på möjligheter. Här finns både gästhamn och naturhamnar. Det finns ingen permanentboende på ön men värdshuset är öppet året runt. Det erbjuder exotiska upplevelser för alla de gäster som stannar över, god mat till alla andra och glass i kiosken. Utanför gästhamnen finns flera fina vikar att lägga till vid, om vädret är relativt snällt. Och på Storöns nordvästsida finns en naturlig kanal som utgör en fantastisk naturhamn.

 

 

Här är vattnet glasklart, så missa inte tillfället att snorkla eller dyka bland klippor och skär – bättre blir det inte inom våra gränser! Troligtvis behöver jag inte tillägga att solnedgången härifrån en varm sommarkväll är oslagbar. Tänk bara på att det saknas sopmaja och dricksvatten på Väderöarna. Vatten att dricka tar vi med dit och allt skräp tar vi med tillbaka till fastlandet.

Nåväl, skärgård är skärgård, och naturhamnar är vad de är.

Helt underbara, men utan vidare service. Därför är det välkommet att det finns inte mindre än tre tätorter på nära avstånd, som tidigare nämndes, Grebbestad, Fjällbacka och Hamburgsund. Fjällbacka är i mitten och har en fin gästhamn och dessutom ett mysigt samhälle att strosa genom med mataffärer, butiker, underhållning och annat som tillhör en skärgårdsmetropol. Grebbestad är också ett fint skärgårdssamhälle med det mesta en båtturist behöver, inklusive gästhamn och traktens enda Systembolag. Hamburgsund är den minsta orten av de tre men har ändå gästhamn och affär. Sjömack finns på alla tre orterna, även om inte alla har öppet dygnet runt. Oavsett om de kom från Sverige eller något annat land, och oavsett vilket århundrade de föddes i, så har sjöfarande besökare alltid trivts i Fjällbacka skärgård. Har du inte varit där än kan ett båtburet besök rekommenderas. En dag räcker inte, kanske inte heller en hel semester. Väl här vill man bara stanna.

Fotnot. Texten är publicerad i Båtnytt 2018/12

 

Ja
5
0
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!