Båtnytt

Flaar M37 – ungersk snabbseglare för grunda vatten

"Blir själv grymt sugen på att hänga med och slå rekord"

Flaar M37 – ungersk snabbseglare för grunda vatten
Den lätta och vältrimmade Trentasette bygger sin egen fartvind // Foto: Bertel Kolthof

 

En ganska stor del av juryöverläggningarna i European Yacht of the Year handlar om att kategorisera de intressantaste båtarna på rätt sätt. Specialbåtar är ofta sådana som inte självklart passar i någon av de andra kategorierna, eller kanske båtar som utvecklats för ett väldigt speciellt ändamål.

Till de sistnämnda hör definitivt Flaar M37, som tagits fram enkom för att vara den absolut snabbaste enskrovsbåten under 40 fot på Balatonsjön i västra Ungern. Kékszalag är ungerska för Blå bandet, som i ungersk tappning innebär en kappsegling runt hela den 78 kilometer långa och 15 kilometer breda Balatonsjön.

Balatonsjön har visserligen som mest ett vattendjup på drygt tolv meter, men medelvärdet 3,2 meter skvallrar om att det finns många betydligt grundare partier än så. Det begränsade vattendjupet är en starkt bidragande orsak till den uppfinningsrikedomen bland konstruktörerna som karaktäriserar båtarna i Kékszalag.

Den hittills snabbaste enskrovsbåten Principessa har inte ens någon köl, men är åtta meter bred och har lika många gastar stående i trapets för att undvika kapsejsning. Och 41-fotaren Lisa från Patucelli är mer än fem meter bred, med hela 17 besättningsmän på railen.

Flaar M37 lanserades i fjol, och om man nu i de här sammanhangen kan tala om mer traditionella båtar, så är hon väl exempel på en sådan:

– Trentasette är den mest konventionella båten i Kékszalag, ganska normalt dimensionerad och med bara en hand- full besättningsmedlemmar, menar Zoltán Meney, vd för Flaarvarvet och medkonstruktör till M37:an, som just nu är fjärde snabbaste enskrovsbåt runt Balatonsjön.

 

Specialbåtarna i European Yacht of the Year kan vara riktigt säregna, och Flaar M37 är ett typexempel // Foto: Bertel Kolthof

 

Trentasette är italienska för 37 och en av de största båtarna som lämnat Flaarvarvet, åtminstone om man räknar båtar avsedda för serieproduktion. Hittills har M37 dock bara byggts i ett enda exemplar, men intentionen är att bygga fler och det finns formar för det.

Imoca 60:an Spirit of Hungary är störst av Flaars byggen, medan de mindre Flaar 18, 26 och 26RR summerar flest byggda båtar på det lilla entusiastvarvet. Specialiteten är lättviktskonstruktioner i kolfiber och epoxi, som vakuuminjiceras runt sandwichmaterial av PVC-skum, och Flaar M37 Trentasette produceras med just den byggmetoden.

Båtnytts testexemplar har en lyftköl där djupgåendet kan varieras mellan 1,6 och 2,2 meter, men M37 kan också fås med en svängköl, som flyttar den tunga bulben åt lovart för att minska lutningen.

Båda alternativen ger möjlighet att ställa båten i 45 graders vinkel på trailer efter en större personbil. I "vår" båt är det istället för svängköl två vattentankar, på 460 liter vardera, som får göra det krängnings- hämmande jobbet.

Vattnet kan antingen tankas på med slang på marinan, innan båten lämnar bryggan. Eller så fyller man upp på tio minuter direkt ur sjön under segling, då vattnet kan tryckas in i tanken av motståndet som uppstår när man seglar tillräckligt fort.

– Normalt föredrar jag det senare alternativet, så att vi aldrig behöver segla omkring med mer vikt än nödvändigt, förklarar Zoltán Meney, och tillägger att den extra ballasten är nödvändig från vindstyrkor på strax under sju meter per sekund.

 

Ståhöjden är inget att skryta om i Flaar M37. Under däck får man klänga omkring kraftigt nedhukad när något behöver fixas, men den vitmålade interiören underlättar // Foto: Bertel Kolthof

 

Det blåser betydligt mindre än så vid Båtnytts prov­segling intill spanska Port Ginesta, men en av killarna ombord visar hur man genom att öppna en kran kan låta ballastvattnet rinna av gravitationen ner i lä på bara någon minut, strax innan det är dags att stagvända för att få upp vattnets vikt i nya lovart. Systemet verkar finurligt konstruerat, men är alltså inte i bruk just idag.

Utan ballastvattnet väger Trentasette blygsamma 2 280 kg, varav 1 280 i kölen, vilket verkligen inte är mycket för att vara en 37-fotare. Själva skrovvikten är endast 240 kg, och däcket väger ännu mindre, men sedan tillkommer ju vikten av alla beslag, rigg, segel, tampar och så några liter målarfärg för att hela härligheten inte bara ska vara totalt kolfibersvart.

Som rorsman ombord har man ett eget utrymme att röra sig på, akter om den stadiga balken för storskotsskenan. Att sitta uppe på kanten och styra med en krängpinne i näven ger en skön jolleliknande känsla och bra överblick över både seglen och vattnen föröver. Ännu bättre hade det varit med ett par krängband att sticka in fötterna under när överkroppen reflexmässigt strävar iväg utåt som i en jolle.

Istället lirkar jag in ena foten under storskotsbalken och lindrar på så sätt oron över att trilla baklänges ner i plurret. Båda de välbalanserade rodren är helt uppfällbara för att vattenmotståndet ska kunna reduceras. Istället för vajer sammanbinds de med rod, vilket ger en distinkt och exakt styrning nästan helt utan glapp.

 

Akter om balken för storskotsskenan kan rorsman röra sig fritt i eget utrymme. Att sitta på kanten med en krängpinne i näven ger skön jollekänsla // Foto:

 

På storskotsskenan löper en tillräckligt väl utväxlad och enkelt justerbar travare, medan själva skotningen sker via ett så kallat tyskt system på en vinsch på vardera sidan. Att storskotstrimmaren och rorsman sitter tätt tillsammans på var sin sida av balken underlättar dialogen och minskar risken för uppställ.

Jag har nog aldrig sett så mycket linor i en båt som här i Flaar M37 Trentasette, men rader med påsar på sittbrunnens båda sidor ska förhindra störande spagettihärvor. Olika kulörer på tamparna är också en nödvändighet, när fallbänksgasten ska försöka hålla ord- ning på ett dussin olika funktioner. Tamparna samlas vid den enda vinschen uppe på rufftaket, belägen på babords- sidan av den asymmetriskt placerade nedgången.

 

Olika kulörer på tamparna är en nödvändighet när fallbänksgasten ska försöka hålla ordning på ett dussin olika funktioner, samlade vid en vinsch // Foto: Joakim Hermansson

 

Under däck existerar ingen ståhöjd, men man kan klänga omkring kraftigt nedhukad när något behöver fixas. De vitmålade kolfiberytorna, och ljuset som sipprar in genom nedgång och fördäckslucka, räcker för att det ska vara möjligt att orientera sig och hitta grejer.

Längst fram ligger den stora gennakern på en egen avsats, redo för sättning genom luckan, och här är också det sista utskjutbara kolfibersprötet klart att stickas fram i änden av det integrerade rödmålade peket. Tillsammans förlänger de båten nästan tre meter och ger möjlighet att föra en 220 kvadratmeters gennaker halsad längst ut.

Bakom den finns dessutom dubbla rullar för codesegel och reacher, så att segelsättningen blixtsnabbt kan anpassas när Balatonsjöns nyckfulla vindar förändras.

Även i högtrycksväder vid den nordostspanska medel- havskusten, där det vid vår provsegling knappt är möjligt att ens känna någon vindpust, märker jag snart hur vatt- net börjar porla runt stäven. Den lätta och vältrimmade Trentasette bygger sin egen fartvind, trycket i skoten ökar och snart tycks vi sväva fram i fem-sex knop över den nästan spegelblanka vattenytan.

Zoltán Meney smilar upp sig och undrar om jag fattar grejen med den speciella båten.

Jag tror det, och blir själv grymt sugen på att hänga med och slå rekord i ungerska Blå bandet.

 

Fotnot. Texten är tidigare publicerad i Båtnytt 2018/6

 

Läcker?
Ja
46
3
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!