Båtnytt

Förutom vindtunnel har de verkstad, två 3D-skrivare och en massa elektronisk utrustning ombord. De har en mekanist som kan rita hur exempelvis en givare ska se ut och de har möjlighet att ta fram egna prototyper via 3D-skrivaren eller genom att bygga ihop prylar och testa dem. Kretskort och annan hårdvara tillverkas slutligen i Garmins fabrik i Taiwan och de har en avdelning för industriell design i Olathe som tar fram exakt hur den slutgiltiga produkten ska se ut. Men vägen dit börjar alltså i Pampas Marina.

 

I 3D-skrivaren tillverkas modeller av kommande prylar. Eller små båtar.

Janne ger ett exempel, mastdisplayen som han nämnde tidigare. Då började de med att sätta specar, som att läsbarheten skulle vara bra och att den skulle vara strömsnål. Sedan tittade de på en massa skärmar och tog hem de som var intressanta. Sedan bestämdes hur stor skärmen skulle vara, hur stora siffrorna skulle vara och hur den skulle styras. 

Nästa steg är själva det mekaniska utförandet. Då bestäms vilka båtar den ska sitta på, hur den ska tätas och hur man får den helt reflexfri. Efter detta skickas projektet över till industridesignern i Olathe som tar fram en fysisk modell, ett ytterskal. Sedan går det tillbaka till Pampas där ­mekanisten bestämmer hur allt ska monteras i lådan och funderar på formar som allt ska gjutas i så småningom.

Parallellt har man bestämt sig för hårdvara i form av display och kretskort. Det kan sitta i en låda som ser ut lite hur som helst under testerna. Nästa steg är att printa en 3D-modell där de kan testa produktionsvänlighet. Ska det tillverkas stora serier är det viktigt att prylarna är lätta att sätta ihop, är det små serier kan det vara viktigare med låga initialkostnader. En gjutform kan kosta en halv miljon, är det en liten serie kan det vara viktigt att göra så få delar som det bara går.

I verkstaden finns alla möjliga båtprylar uppkopplade, som navigatorer, skärmar och olika givare.

De arbetar också med gränssnittet, som de försöker göra likt de som sitter i navigatorerna för att användarna ska känna igen sig. De simulerar gränssnitten i en pc och har ofta ingenjörer som sitter i USA som testar programvaran när vi ligger och sover här i Sverige. På så sätt sparar man tid genom att använda tidzonerna till sin fördel.

– Sista steget är att testa prylarna i båt på vatten. ­Tyvärr ser vår produktcykel ofta ut så att testerna sker när det är vinter här, så de sker ofta i USA eller Frankrike, säger ­Janne.

 

Nej, det är inte en söt robot utan ett mikroskop. En viktig del av arbetet är att få plats med så mycket som möjligt på så liten yta som möjligt.

Men visst har de en båt utanför kontoret, och de sitter ju så att de faktiskt helt enkelt kan sänka ned en ekolods­givare i vattnet genom att öppna fönstret. Sammanlagt är de nio personer på utvecklingsavdelningen i Pampas som jobbar med att hitta på ny teknik. Eftersom Janne är något av en uppfinnarjocke kan jag inte låta bli att fråga honom vad han tror om självkörande båtar i framtiden. Och med självklarheten hos en person som är van att lösa problem säger han att det inte är särskilt svårt.

– Självskotande segelbåtar är väl ett naturligt steg. Och det är ännu lättare med motorbåtar, vi skulle kunna bygga en här, med närfältsradar och lite andra sensorer. Då kan man ju ta båten till sjökrogen, hoppa av och käka medan båten åker ut och lägger sig och väntar. Så slipper du att lägga till och sedan när du ska hem fjärrstyr du in båten som sedan kör hem, funderar Janne.

 

Jag kör Garminprylar i min båt.
Ja
12
5
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!