Reportage: Följ med på magisk segling till Antarktis

Det bor inga människor på Antarktis. Kontinenten är dubbelt så stor som Australien men nästan allt land är täckt av kilometertjocka glaciärer. Myten om Antarktis fanns redan under antiken och ända fram till 1700-talet fanns en tro på land längst söderut, med 50 miljoner invånare och en högstående civilisation. Men under andra ­halvan av 1700-talet växte intresset för Antarktis till en möjlig realitet. Det var den sista stora upptäckten som återstod, att bevisa att det fanns en sjunde kontinent. Ära och berömmelse väntade. James Cook var en av de första som försökte nå fram men dimma, isberg och kyla satte ideligen stopp för hans expedition. Cook nådde fram till öar norr om fastlandet, men kunde inte avgöra om det var en kontinent. Det sägs att när Cook till slut gav upp kravlade han längst ut på bogsprötet på sitt skepp HMS Resolution för att åtminstone ha varit den människa som varit allra längst söderut. Sedan skedde upptäckten av kontinenten stegvis. Upptäcktsresande och säljägare sökte sig allt längre söderut och i början av 1800-talet upptäcktes fler öar. Men först under 1820-talet satte den första människan sin fot på fastlandet. 

1984 blev den svenska Northern Light den första skandinaviska båt som seglade till Antarktis. Ombord fanns äkta paret Rolf Bjelke och Deborah Shapiro och de beskrev ­senare seglingen i boken Arktis-Antarktis. För en ung seglingsnörd med långfärdsdrömmar sådde den boken ett frö.

Under den antarktiska sommaren, från december till april, finns det några tusen personer kortare eller längre perioder på Antarktis, forskare, militärer och servicepersonal ­baserade på stationer runt kontinenten. Oftast bara något dussin personer, isolerade från omvärlden. Tillfälliga landningsbanor för flyg, helikoptrar eller mindre båtar är det som levererar folk och förnödenheter till stationerna. Resten av året bebos kontinenten av mindre än tusen personer.

Turismen nådde kontinenten i slutet av 60-talet när den svensk-amerikanska entreprenören Lars-Eric Lindblad började med kryssningar till Antarktiska halvön. Kryssningspassageraren är idag den överlägset vanligaste gästen på kontinenten med uppemot 40 000 besökare den gångna säsongen. Sedan finns det några till som tar sig dit, bland andra seglare.

Prenumerera på Båtnytt här

Mellan tio och trettio privatägda segelbåtar tar sig till Antarktis varje år. Med rätt förberedelser är det helt klart möjligt. För min del började det med en tråd på seglings­forumet No-crew på Facebook, där frågan ställdes om ­någon var intresserad av att segla dit. Holländsk flagg och skeppare, med en svensk ombord, de behövde en tredje person. Var det klokt att göra en sådan sak, med människor man inte känner? Många är historierna om konflikter och problem som uppstår ute på havet som ingen räknat med när båten lämnade land. Tre områden ville jag ha klarhet i; säkerhet, sjömanskap och sociala förmågor. Säkerheten betades av på mejl med skepparen som var ute på havet, samt kontroll av båt och varv. S/Y Dakota, en Van den Stadt 40, var ett starkt och välseglande aluminiumbygge från mitten av 90-talet. Foton på båten förstärkte det goda intrycket. Mötet med den andra svensken Lasse som seglat på Dakota gav rätt vibbar både seglingsmässigt och socialt. Och tack vare en förstående sambo och svärmor skulle efter tre decennier drömmen realiseras.

Så gott som alla båtburna resenärer till Antarktis utgår från Ushuaia i Argentina. Både seglare och ­kryssningsfartyg bunkrar i världens sydligaste stad vid Beaglekanalen. På vägen ut brukar Antarktisseglare stanna till på chilenska marinbasen Puerto Williams. Området söder om kanalen tillhör Chile och längst ut ligger Kap Horn. Klippan är inte själva spetsen av Sydamerika, det är en av öarna i skärgården som utgör kontinentens sydliga slut. Och har man tur med vädret går det att kliva i land.

Seglingen söderut blev ganska odramatisk. Södra oceanen, som den kallas bland oss seglare, var trots sitt stormpinade rykte hanterlig. Mentalt var jag förberedd på konstant storm men the Roaring Forties, Furious Fifties och Screaming Sixties bjöd mest på undanvindar på mellan 10 och 20 knop (5-10 m/s).

Det blev tydligt vart vi var på väg när vi nådde den antarktiska konvergensen, där kallt vatten från Antarktiska ­havet möter varmare vatten. Vinden lade sig och tjock dimma rullade in. På några timmar sjönk vattentemperaturen från åtta till två grader. In i isbergens rike. Första isberget var otroligt mäktigt att möta. Första growlern var skrämmande. Growlers var det största hotet under jordenruntkappseglingar förr. Numera begränsas racen av sk ice gates, baserade på satellitrapporter, som håller deltagare norr om isbergen. Men efter ännu ett dygn söderut befann vi oss bland hundratals isberg. Rädslan för dem övergick till respekt och hänförelse. Isberg är naturens vackraste konstverk. Alla är unika, många otroligt vackra. Uppbyggda under tusentals år på väg mot sin utplåning. Är det stilla och man kommer nära hörs ett poppande eller porlande ljud, som kommer av luftbubblor i isen som spricker. Isbergen sjunger stilla, på väg mot sin undergång utan vittnen. Kraftfulla, farliga, dömda. En utomjordisk upplevelse. 

Prenumerera på Båtnytt här

Över Antarktis ligger ett högtryck som trycker bort de flesta av stormarna ute på oceanen. Inlandet är världens torraste plats, men längs med kusterna är det snabba väder­omslag, med sol, dimma och mulet, snö och regn inom loppet av några timmar. Vindarna ändrar snabbt både styrka och riktning. Temperaturen rör sig oftast kring noll under sommaren, både i luften och havet.

Första stopp var Deception Island. Efter att ha tagit oss in genom sundet Neptune’s Bellows var vi inne i kratern av en aktiv vulkan. Fem sjömil bred med varma källor på stränderna. Bland annat vid Whaler’s Bay, resterna av en valfångststation som användes under 1900-talets första decennier. Redan kring 1820 var här full aktivitet då det bedrevs intensiv säljakt. Efter bara några år var sälarna helt utrotade och intresset för Antarktis svalnade. Det återuppstod när valjakten flyttade hit i slutet av 1800-talet. Då byggdes stationer för beredning av den viktigaste ­produkten valolja. Men även valarna utfiskades och produktionen flyttade ut till havs i större fartyg. Stationerna övergavs och Whaler’s Bay är en av de mest välbehållna. 

Ett dygn söder om Deception ligger de stora öarna Anvers och Brabant Island. Innanför dem ligger Antarktiska halvön och här finns juvelerna för en seglare. Vi stannade tio dagar i vattnen kring Gerlache Strait. Kom till platser där det kändes som ingen människa någonsin varit och till Antarktis enda turistcentra Port Lockroy. Vi ankrade och ankrade om, klippbotten och väderväxlingar gjorde att vi fick ändra ankring flera gånger per dygn. Några gånger kunde vi lägga oss med linor kring stenar i land. Ett måste är att ha långa förtöjningslinor ombord, gärna också vajrar som läggs runt stenarna för att minska slitaget. På Dakota var det smidigt löst med långa inplastade cykellåsvajrar. Ett par dygn låg vi bredvid vraket av ett valfångstberedningsfartyg, norska Guvernøren. På en ö bredvid hämtade vi smältvatten för att fylla på vårt dricksvatten och hittade fler lämningar från valfångstperioden.

Två stationer fick vi besöka. Den första, argentinska Primavera, hade inte haft besök av någon människa ­denna säsong och de bjöd på lunch och välkommen dusch. Stationen beboddes av ett tiotal militärer och lika många forskare. Kontinenten är demilitariserad så militärens roll var främst att se till att dieselgeneratorerna och vattenverket fungerade. Forskningen gick på sparlåga då stationen bara fått en rib. Utan en reserv var de inte tillåtna att lämna land och de väntade ivrigt på nästa leverans. Fram till dess chillade de. I slutet av vår segling bjöds vi in till chilenska Base Presidente Gabriel Gonzales, bemannad sedan 50-talet en av kontinentens äldsta stationer. Tretton militärer skötte verksamheten omgivna av pingviner. Den här stationen får ibland besök av kryssningsturister. Vi stannade där två nätter, bjudna på lunch och dusch igen. 

Efter Bjelkes och Shapiros segling 1984 blev de besatta av kontinenten. De drabbades av den antarktiska febern, att besökare alltid vill återvända. 1992 seglade de tillbaka och övervintrade i Northern Light. Vi planerade att gå till samma plats men packisen satte stopp. Efter att ha tagit oss igenom spektakulära Lemaire Channel kom vi till en liten ytterskärgård där vi hittade en skyddad plats att ligga på. Till skillnad mot de flesta andra öar, istäckta och ofta tusentals meter höga, fanns här små flata öar som formats av isen. Det påminde om Bohuslän eller Stora Nassa. 

Väderprognoserna för Antarktiska halvön var osäkra. Däremot prickade de rätt under passagen av Drakes sund. Seglare måste hitta ett bra väderfönster innan passage, och vårt fönster öppnades plötsligt så vi slopade vårt sista stopp för att segla norrut. Fick kryss och till och med stiltje ett dygn men mot slutet fick vi en storm och när vi närmade oss Kap Horn blev sjön rejäl. Södra Oceanen levde äntligen upp till sitt rykte. 

Att vara på Antarktis är omtumlande. Att segla dit gör upplevelsen ännu större. Människans litenhet blir så påtaglig, skönheten är knäckande och respekten för vår planet växer. Slående bland de människor som vi träffade därnere var just respekten för naturen och kärleken till kontinenten. Alla var mer eller mindre drabbade av den antarktiska febern. Det blev vi också.

Nästa sida: Så kan du ta dig till Antarktis