151373.jpg

Artiklar

Den långa färden hem

I somras seglade jag och några vänner i besättningen hem en nybyggd 20-fotsbåt från varvet i Frankrike till Sverige. Det blev ett stort äventyr i en liten båt. I tidigare nummer av Praktiskt Båtägande har jag beskrivit förberedelserna och den första halvan av seglingen. Här kommer rapporten från den andra halvan av seglingen.

Text: Redaktionen • 2005-02-19 Uppdaterad 2021-06-10

Vår resa började egentligen redan på Bénéteaufabriken i sydöstra Frankrike där vi var på plats för att se hur First 21.7:orna byggs. Fabriken färdigställer en båt per arbetsdag. Hantverket är gediget utan att erbjuda mer än enklast tänkbara båt. Tanken är att det ska vara billigt snarare än lyxigt och målgruppen är yngre förstabåtsköpare samt de som vill ha en enkel och kanske mer lätthanterlig andrabåt.

Efter ett par dagar på land i en hamn i St. Gilles kastade vi loss förtöjningarna en lördagsförmiddag. Man börjar aldrig en lång sjöresa på fredagar enligt gammalt sjömansskrock, det betyder otur och det ville vi ju inte ha.

De första dagarna seglade vi mellan de vresiga och vindpinade klippöarna i Biscayabukten, innan vi tog den lugna genvägen på kanalerna genom Bretagne.

Ute på fritt vatten igen i St. Malobukten mötte vi både en kuling rakt i näbben samtidigt som det var nästan fem meter tidvattenskillnad med medföljande strömmar. I dessa trakter kan skillnaden vara så stor som drygt elva meter – så förutsättningarna kunde ha varit värre&

Efter att ha seglat mellan de engelska kanalöarna tog vi oss över på ett vågigt Engelska kanalen mot engelska sydkusten. Om denna del av resan går det att läsa om i föra årets augustinummer av Praktiskt Båtägande.

Den långa färden hem

Engelska sydkusten

När vi hade rundat de välkända klipporna vid The Needles stannade vi ett drygt dygn i Cowes på Isle of Wight för att vänta in det rätta tidvattnet. Att ha medström kan vara lika viktigt som att ha rätt vind. De som tävlingsseglar i dessa trakter på The Solent har böcker där pilar märker ut strömmarna på kartbilder som täcker in alla de dryga tolv timmarna i en tidvattencykel. Utan kunskap om strömmarna går det inte att vinna några lokala tävlingar alls.

Vi kryssade vidare längs den engelska sydkusten i några dagar där vi bland annat upplevde resans dyraste gästhamnsavgifter; nästan tvåhundratjugo kronor per natt. Och det för en båt som bara är drygt sex meter lång! Många svenska långseglare väljer den franska sidan för att komma lite billigare undan och jag förstår dem. Men servicen var det inget fel på – bland annat trådlösa nätverk som man kunde koppla upp sig mot med datorn.

Vi valde sedan att segla ut mitt på kanalen efter att ha passerat Brighton för att segla i den relativa tryggheten i separeringszonen mellan tungtrafikkorridorerna. Ibland hade vi ett tiotal stora fartyg runt om oss. Alla väjde i god tid och det blev aldrig obehagligt. Vi var dock medvetna om att vi knappast syntes alls på radarn och tog det försiktigt.

För att vi skulle få så mycket medström av tidvattnet som möjligt, passade vi in tiden för kanalöverseglingen. Stundtals flög vi fram för att några timmar senare sega oss långsamt förbi någon udde.

Den långa färden hem

Där det var som trängst kunde man ibland möta passagerarfartyg. De har tidtabeller som helt styrs av tidvattnet.

Tillbaka till Frankrike

Första hamn efter kanalen blev Calais, där vi under nästan en timme försökte komma in i hamnen mellan alla färjor som ilade fram och tillbaka. Luckorna mellan fartygen var ibland bara några minuter och till slut smet vi in bakom en färja och smög försiktigt tätt intill piren in i småbåtsdelen av hamnen. Det var nästan lågvatten och slussportarna till gästhamnen var stängda. Istället var vi tvungna att lägga oss vid en boj strax intill färjorna och gunga fram och tillbaka hela natten. Jag vill påstå att det var seglingens värsta hamn. Vi var ganska trötta efter 14 timmars gungig kanalöverfart och ville gärna ta en varm dusch och gå på muggen. Vi hade inte heller någon färsk mat ombord. En smula trumpna värmde vi lite ravioli från en burk och gick sedan och kojade. Allt vi såg av Calais var några höga hamnväggar och en ständig ström av färjor.

Återigen på kanalerna

Vi var fortfarande efter i tidsplanen och hade ett besättningsbyte att genomföra i Holland. Vi tog ett par långa dagar från Frankrike till södra Holland med ett snabbt nattstopp i belgiska Oostende, där vi slussade in i gästhamnen med varsin pommes frites i näven – en belgisk uppfinning sägs det. Inte nyttigt, men gott.

Kvällen därpå tog vi oss fram till Holland och slussade in på kanaler igen. Den hårda motvinden visade sig vara ganska bestående. Med hänsyn till vår nypåmönstrade sexåriga besättningsmedlem Ella och hennes pappa Andreas, bestämde vi oss för att ta ”standing mast route” genom Hollands kanaler. Leden gör att man slipper ta ner masten eftersom alla broar är öppningsbara. Det visade sig vara en sanning med modifikation. När vi kom fram till en vältrafikerad järnvägsbro var det inte broöppning förrän sex timmar senare. Tack vare en relativt liten och lätt rigg kunde vi enkelt fälla masten bakåt med hjälp av storskotet mellan förstaget och förstagsinfästningen. Med ett par händer stagade vi masten i sidled och kunde glida under brons sju meter höga spann. Därefter reste vi snabbt masten igen och kunde efter bara 45 minuter köra vidare mot Amsterdam.

Den långa färden hem
Den långa färden hem

Bland pråmarna i Holland

De holländska kanalerna är synnerligen trafikerade med både hundratals fritidsbåtar, stora handelsfartyg och oändligt långa pråmar. Genom att hålla bara några få meter ut från kanalkanten samt acceptera det faktum att vi var minst av alla flytetyg, kunde vi undvika allehanda problem. För säkerhets skull med kölen uppfälld för att minska vårt djupgående.

Kanalvägen genom centrala Amsterdam kräver att man går i konvoj på natten allteftersom broarna öppnas för passage. Eftersom klockan var sent på dagen valde vi att gå den alternativa kanalen genom Haarlem istället för att riskera att behöva vänta i tjugofyra timmar på nästa nattliga konvoj. Vi smet diskret genom Amsterdam på floden Het IJ tidigt morgonen därpå i stället.

Den långa färden hem

Stora innanhav

Efter att ha seglat över IJsselmeer och sedan slussat ut på Waddensee där vi fick tidvatten igen, siktade vi in oss på ön Texel. Det är den västligaste ön i den frisiska ökedjan som sedan sträcker sig hela vägen bort till Danmark.

De frisiska öarna var ett av de stora målen med resan och en av anledningarna till att jag gärna ville segla en grundgående båt. Förra sommaren seglade jag i dessa vatten med den gamla räddningskryssaren Astrid Finne men som med tre meters djupgående bara kunde gå i de allra djupaste passagerna.

De relativt stora tidvattenskillnaderna gör att det kan bli kraftiga strömmar innanför öarna, men framförallt försvinner nästan allt vatten vid lågvatten och det blir i stället stora torrlagda områden av sand och lera som älskas av vadarfåglar. Följaktligen är också stora delar av detta område naturreservat.

Det var en mycket intressant segling med gott om navigationstekniska problem att ta hänsyn till; den större delen av tiden seglade vi längs leder som var kantade av spinkiga björkar (som skulle ha blivit ett vackert påskris om man hade tagit med sig ett litet lager med färgade fjädrar).

I Holland gjorde klev också besättningen av och jag seglade ensam från östra Holland till Sverige under två veckor.

Ett par gånger fastnade jag i gyttjan och gick på grund, men det gjorde många av de holländska båtarna också. Det var nämligen viktigt att hålla sig nära intill björkriset, dock utan att gå alltför nära eftersom de stod direkt nerstoppade i leran. Ibland var det lätt surrealistiskt känsla med alla båtar som stod still – till synes mitt på en fjärd med sjömil av vatten runt omkring – i väntan på att tidvattnet skulle stiga.

Mot Kielkanalen

Efter drygt två veckor bland de Väst- och Ostfrisiska öarna, där jag också legat inblåst under nästan en vecka, kunde jag ta mig an Kielkanalen. Här mötte jag svenska båtar igen och det kändes som om jag nästan var hemma. Kanalen som sådan är ingen munter segling. De stora fartygen är hela tiden i sikte och de enorma slussarna gör att man känner sig ganska liten. Autopiloten styrde medan båten gick för motor. Ett nattstopp i en oväntat trevlig båtklubb i Rendsburg gjorde att den 90 kilometer långa kanalen kunde delas upp i två delar.

Den långa färden hem

Danmark

Resans sista bråda dagar gick genom de södra delarna av Danmark – ett annat jättefint seglingsområde. Här fick jag äntligen den medvind jag hade väntat på, men den kom med en hel del regn. Trots att regnet fullkomligt öste ner gick överseglingen till Sverige gick fint.

Första hamn blev Skanörs gästhamn. Där plockade jag upp båten och körde den genom Sverige på trailer för att den skulle hinna till båtmässan i Helsingfors i tid. Vår systertidning Venemestari seglade den sedan i Finland. Därefter var det dags att visa upp båten för flytande båtmässan på Djurgården i Stockholm.

Därmed var en härlig sommarsegling ända. På grund av att vi hela tiden låg något efter i tidsschemat kunde vi aldrig stanna länge på samma plats. Trots det fick vi många utomordentligt härliga upplevelser och fascinerande möten med människor under färden! Personligen skulle jag gärna göra om det…

Den långa färden hem

Om säkerhet

Att segla en liten båt på havet fordrar en del eftertanke när du väljer utrustning. Besättningens säkerhet är viktig men det finns begränsat med utrymme för utrustning ombord på en sex meter lång båt. Därför måste du bestämma vilken utrustning som måste med och vilken som går att klara sig utan. Självfallet bör säkerheten prioriteras framför komfort.

Vi började med den personliga säkerheten och hade alltid en uppblåsbar flytväst på oss när vi var ute till havs. Västen hade en inbyggd sele som vi kopplade till ett webbingband tillverkat av några meter ankarolina och som vi fäst mellan knaparna i för och akter på båten. När vi var tvungna att bege oss upp på däck, till exempel för att haka i revkroken på storseglet, var vi alltid kopplade i bandet. Om någon skulle trilla överbord hade vi en rescuesling som gör att man drar in personen till båten istället för att försöka manövrera fram till en person i vattnet. Den öppna akterspegeln gör det också lite enklare att dra in en person i båten och vi använde till och med den vägen ibland när vi badat.

I övrigt hade vi såväl bärbar vhf-apparat och torrdräkt som nödbloss och brandsläckare med oss.

Något av det vi valde bort var en räddningsflotte – det finns förvisso gott om plats under sittbrunnen, men där förvarade vi gummijollen och vi ville inte ha flotten på däck. Båten är dock certifierad och testad och flyter med besättningen kvar ombord även om den vattenfylls.

Tidigare artiklar

April Val av båt (sidan 21) Juni Presentation av projektet (sidan 42-45) Juli De sista förberedelserna (sidan 98-101) Augusti Reserapport 1(sidan 46-49) September Kanalerna i Bretagne (sidan 26-27) Det kommer mer information om de olika seglingsområdena under våren. På www.praktisktbatagande.se under rubriken Biscay-Baltic finns det mer om projektet.

Reed’s Nautical Almanack kommer varje år och innehåller en oerhörd mängd information, vi upptäckte ny, användbar information hela tiden. Om du har liknande planer att segla i norra Europa, försök att bekanta dig med almanackan innan. Kanske genom att låna den från någon som kommit tillbaka från en Europasegling, tyvärr är de ganska dyra att köpa nya.

Av: MICKE WESTIN

Den långa färden hem Den långa färden hem Den långa färden hem

Den långa färden hem Den långa färden hem Den långa färden hem Den långa färden hem Den långa färden hem


Text: Redaktionen • 2005-02-19
Artiklarpraktisktbatagande
Scroll to Top