OE 36 Stormfågeln

Övergången mellan 1960- och 70-tal var en tid av nyskapande inom svenskt båtliv och innebar startskottet för hela den plastbåtboom som skulle komma. Det nya materialet var glasfiberarmerad plast och innebar en revolution både vad gällde styrka och lättskötthet. Ett par hängivna seglare som lockades av det nya, smidiga materialet var makarna Sten och Märta Brycker. De var vana båtmänniskor och hade en tydlig bild av vad de ville ha. Båten skulle vara både vacker och snabb, och bekväm och rymlig nog för hela familjen. Problemet var bara att den båt de önskade inte fanns att köpa vid den här tiden. I linje med den framåtanda som präglade tiden beslutade de sig helt enkelt för att ta saken i egna händer. De slog sig ihop med vännen Christer Vogt och utlyste en konstruktionstävling mellan två av tidens tongivande konstruktörer: Olle Enderlein och Lars Olov Norlin. Enderlein tog hem tävlingen med sina klassiska, tidlösa linjer i vad som skulle bli OE 36.

Sedan började det blåsa kring projektet. Kontrakt på bygget av de sex första båtarna tecknades med ett norskt varv, men det visade sig snart att varvet inte kunde få formarna klara inom den utsatta tiden, företaget kom på ekonomiskt obestånd, underleverantörerna strulade och bjöd på dålig kvalitet. Initiativtagarna beslutade sig för att ta hem hela projektet till Sverige och med tiden kom idén med självbygge in i bilden. Ryktet om den nya båtmodellen hade hunnit sprida sig och det blev ganska lätt att få in kontrakt på självbygge under sakkunnig ledning i Oxelösund.

Genom självbyggena och de hängivna seglarna blev Olle Enderleins havskryssare en del av den svenska båtboomen. Nöjda privatpersoner kunde se sina nya, glänsande skrov födas fram direkt ur formen. En 36-fots havskryssare blev ekonomiskt tillgänglig och kvaliteten blev hög tack vare bra handledning.

Många som själva var med och byggde båtarna på 70-talet har blivit sina klenoder trogna och det har naturligtvis även lett till att de vårdats ömt. Riktigt så var dock inte fallet med den båt som Bo Lindgren och frun Ann föll pladask för. Eller egentligen var det väl mest Bosse som föll.

Startskottet gick för fyra år sedan, strax efter Bosses födelsedag, i form av en fråga från hustrun.

– Nu när du har fyllt 50, vad är då din stora önskan här i livet?

Svaret dröjde inte.

– Jag vill ha en större båt.

Med större båt menade Bosse en OE 36. Han hade haft många år på sig att fundera igenom det hela och komma fram till sin slutsats.

Det här var drömbåten, och bara någon dag efter att Ann ställt den avgörande frågan så är försynen där och ser till att det finns en som är till salu.

– Bosse hade förklarat för mig att det inte dök upp mer än kanske en vartannat år på marknaden. Så vi blev så klart eld och lågor, säger Ann.

Alltså bar det av söderut till Figeholm, mitt i vintern. Där under en presenning fick de besiktiga båten så gott de kunde. Affären gjordes upp snabbt och med mycket känslor. Så här i efterhand kan de båda konstatera att priset även blev väl högt.

– Vi betalade 475 000 kronor utan att pruta. Jag brukar säga att vi höjde statusen på båtmodellen, säger Bosse med stor självironi.

I och för sig händer det att exemplar av OE 36 säljs för över 500 000 kronor, men i det här fallet så var det kanske lite saftigt. Vårens segling hem, i hårt väder från Figeholm, gav på punkt efter punkt nya argument för prutning.

– Det var ingen solskenssegling och det kändes som att allt vi tog i bara lossnade. Det blev mer och mer uppenbart att båten inte var väl underhållen, säger Bosse.

Väl hemma vid båtklubben blev det ännu tydligare att båten kanske inte var det kap de först trodde när de låg under presenningen i Figeholm. Men i valet att förtvivla eller spotta i nävarna valde de det senare. En samvetsgrann och ibland kanske väl entusiastisk renovering tog sin början. Bosse gick mer eller mindre helt upp i projektet.

– Han har varit förälskad i fyra år. Först nu börjar han bli normal igen, berättar Ann.

Bosse bekräftar:

– Det här har varit en personlig resa. Det var en besatthet, men nu har det blivit en båt istället.

Idag, efter epoxibehandling av skrovet, renovering av friborden, snickeriarbeten, byten av alla genomföringar, nya segel och mycket mer & så är Tintomara faktiskt en riktigt vacker båt. Hela projektet går att följa på den webbsida som sonen satte upp som en terapi för sina föräldrar. Där berättas det öppenhjärtigt om mödorna, men även glädjen med att äga en OE 36 från 1977.

Av: Philip Pereira dos Reis