Äventyr utan gräns

Vinden rycker i kapellet. Jag undrar vad klockan kan vara. Solen lyser in genom fönstren och jag ligger kvar i sovsäcken. Grämer mig över min egen lathet kvällen innan. Sjörapporten lovade ökad vind från norr under natten - sju till elva sekundmeter.

Vi hade förtöjt i Norrsund i Björkskärs skärgård med aktern mot norr. Jag borde flyttat båten till andra sidan innan jag gick och lade mig för att sova. Men vi hade hittat en så fin klippa med en egen liten vik. En del erfarna sjöbjörnar bytte till läsidan redan innan sjörapporten lästes upp på radion. Troligen hade de lyssnat på vhf:en för att hinna före alla andra till de bästa platserna.

Vinandet i kapellet ökar i styrka. Än så länge slår inte båten mot land. Jag undrar hur mycket klockan kan vara. Mina vänner sover i godan ro i sitt tält på ön. De behöver inte våndas över om draggen ska hålla kvar sitt fäste. De kan ligga där och snusa samtidigt som jag funderar på om det är dags att kliva upp och säkra förtöjningarna. Kikar ut på de andra båtarna i sundet. Det är helt stilla. Det verkar inte som om någon annan bekymrar sig över vinden den här morgonen. Hur kan de vara så lugna? Har de spikat fast sina ankare i botten? Vad är det värsta som kan hända? Draggen släpper och båten slår mot klippan. Det blir ett märke i kölen.

Ligger kvar. Vrider mig i sovsäcken och försöker somna om. Än så länge blåser det ganska blygsamt. Klockan är nog inte så mycket. Somnar till. Kanske i en kvart och sedan vaknar jag med ett ryck. Slog båten mot land? Krånglar mig upp ur sovsäcken. Frusen, kissnödig och lite stressad känner jag hur vinden ökar i styrka. Ska draggen hålla? Öppnar kapellet och kikar ut.

Vi ligger ganska skyddade i sundet men det är bara för tillfället. Ute på öppet vatten går vita gäss. Känner på draggen. Den verkar hålla. Vill inte väcka mina sovande vänner ännu. Småspringer till utedasset på ön. Så här tidigt är det ingen annan uppe och när jag går tillbaka till båten igen kan jag inte låta bli att njuta av stillheten och de vackra omgivningarna.

Funderar lite på hur det var för dem som bodde på ytterskären i gamla tider. Ensamma på blåsiga klippor. För dem var seglingen inget sommarnöje. Det var en fråga om överlevnad. Vi lever i en privilegierad tid. Vi kan tuffa runt och bara njuta av allt det vackra.

Båten slår mot klippan. Jag lossar förtöjningen i fören, hoppar ombord, drar upp ankaret och backar ut långt från land. Ankrar och förtöjer mitt i sundet.

Klockan är fem. Kan inte väcka de sovande camparna ännu. Om en timme kanske. Det här är första morgonen på vårt äventyr i skärgården. Vi är på väg så långt österut man kan komma, till Svenska Högarna med en liten HT-båt. För oss är det en utmaning som lockar. Andra kanske tycker det är en enkel söndagstur.

Gränsen flyttas hela tiden längre bort. För en nybörjare är det lite läskigt att försöka lägga ut och lägga till vid bryggan utan att stöta emot. För en fårad veteran är en segling över Atlanten en transportsträcka. Och det är det som är så spännande med båtlivet. Du kan hela tiden lära dig nya saker, sätta upp nya mål och klara allt större utmaningar.

Vid sjutiden väcker jag mina vänner. Vi lagar gröt på spritkök och morgonen är så där härligt krispig. När vi lägger ut ligger fortfarande de flesta och sover. Vinden ökar i styrka och vi åker vidare mot norr. Vågorna slår in över båten och äventyret fortsätter.

Samuel Karlsson, Chefredaktör