En liten båt och 100 liter soppa

Vi startar vår resa vid tiotiden en fredag i juni vid hemmahamnen i Fisksätra. Båten är lastad med mat, bränsle och goda vänner. Tillsammans med mina färdkamrater Olle Wiklund och Jessica Ångström ska jag tillbringa tre dagar ombord på den lilla motorbåten. Vi har gjort det till tradition att åka ut några dagar i Stockholms skärgård i samband med nationaldagen. Det brukar alltid vara bra väder och även den här resan börjar med strålande sol och behagliga vindar.

Målet är att åka till Svenska Högarna och hem igen på 100 liter bensin. Vår planerade rutt har några avstickare och totalt blir det en sträcka på 95 sjömil om man håller en något så när rak kurs. Jag räknar med att det med vår Yamaha F50 ger oss en marginal på 20 liter i bränsleförrådet. En reserv som ger oss lite valmöjligheter under vägen.

Vi tuffar iväg ut från hamnen och vidare genom Baggenstäket. På vår väg möter vi flera glada båtägare som njuter av säsongens första riktiga båthelg. Vi fortsätter genom den smala Kolströmmen och vidare i behagliga fem knop genom Strömma kanal. Den här första delen av resan känns mest som en transportsträcka och alla fartbegränsningar gör att det blir lite segt. Vår målsättning är att nå Stora Nassa under vår första dag, och det är lite frustrerande att inte få trycka på gasen. Först efter Djuröbron kan vi äntligen öka farten på riktigt och lägga några sjömil bakom oss. Ute på Kanholmsfjärden är det fullt med segelbåtar och hela synfältet målas vitt av svällande segel i solskenet. Vädrets makter är verkligen på vår sida.

Sill i Sandhamn

Klockan halv tolv är vi framme i Sandhamn. Vi har åkt 22 sjömil och förbrukat 17 liter av vårt bränsle. Det känns mycket men kanske beror det på att vi gasat på ganska rejält. Hamnen är full av båtar, men vi hittar en lucka där vi kan lägga till. Efter att hamnavgiften är betald går vi en runda på kajen. Det är tidigt på sommaren men redan fullsatt på uteserveringarna. Det är många som längtar ut från storstadens buller och trängsel.

Tillbaka i båten igen dukar mina kamrater upp en lunch med sill, färskpotatis och traditionella tillbehör. Vi har fördelat ansvaret ombord. Jag står för bränslet och båten och de står för maten. Stoppet i Sandhamn blir längre än planerat, men när vi är mätta och nöjda styr vi ut på havet igen med riktning mot nästa anhalt, som är Björkskärs skärgård. Nu blir färden betydligt skumpigare än tidigare. Båtens ringa storlek och relativt runda köl är en klar nackdel när sjön blir lite svårare. Vi får slingra oss fram mellan de största vågtopparna och parera för att undvika att det slår in vatten i båten. Till råga på eländet måste vi runda en regatta. Det är lite mer än sju sjömil till Björkskär från Sandhamn, och det borde inte ta mer än någon timma att avverka. Men under rådande omständigheter får vi ta en rejäl omväg, och det tar nästan två timmar innan vi kan styra in i de lite mer skyddade vattnen vid Björkskärs skärgård. Det finns två bra ställen att lägga till och vi kollar först vid Kråkvilan som är ögruppens huvudhamn. Där finns tillsynsmannens bostad, dass, allmän bastu och gästbrygga. Men där är redan fullbelagt. Vi tuffar vidare till Hemsundet som ligger på norra sidan av Björkskär. Där finns det gott om inslagna bergdubb och vi lägger till vid en egen klippa. Helt perfekt.

Efter första dagens etapp förtöjer vi för natten vid en egen klippa i Hemsundet.

Grillat och dragspel

Vi går en rundtur på ön och kikar in i bastun. Tyvärr har vi inte tagit med oss någon egen ved, annars hade det suttit fint med ett uppfriskande bastubad. Båten ligger väl skyddad i Hemsundet mot vind både från norr och söder. Väderrapporten lovar 7-11 sekundmeter från norr under kvällen. Efter en del dividerande bestämmer vi oss för att inte fortsätta mot Stora Nassa. Det börjar bli dags för kvällsmat. På de andra båtarna i Hemsundet plockar man fram sina engångsgrillar och vinboxar. En behaglig doft av grillat kött sprider sig i sundet. Även mina färdkamrater bjuder på grillat. Vi firar den svenska nationaldagen med en underbar måltid på en klippa i skärgården. Kan det bli bättre?

Skymningen sänker sig över Hemsundet och det hörs dragspelsmusik från bryggan nere vid Kråkvilan. Båten rymmer visserligen tre vuxna personer med lite god vilja, men mina vänner har med sig ett tält som de slår upp på ön. Spridda röster hörs innan jag kryper till kojs och somnar.

Vaknar mitt i natten och lyssnar på ljuden som får utrymme och plats att höras när alla andra missljud är borta. Vinden, vågorna och en ensam tärna. Längst ut i skärgården är upplevelsen annorlunda. Och det är tystnaden som är den största behållningen.

Nu är jag i tystnaden. Ännu en liten stund innan det är dags att kliva upp för att fortsätta vår färd längre ut i havsbandet.

Vid Stora Nassa börjar man märka av ytterskärgårdens karga karaktär.

Mot Svenska Högarna

Vi har avverkat 30 sjömil och har 76 liter kvar i bränsleförrådet när vi ger oss iväg med siktet inställt på Svenska Högarna. När vi lämnar Hemsundet klockan halv åtta på morgonen ligger fortfarande de flesta och sover på de andra båtarna. Vi beger oss rakt norrut till de karga öarna som bildar Stora Nassa. Här gör vi en avstickare in mellan Stora Bonden och Västerkobben och fortsätter sedan till norrsidan av Gubben. Det var där jag hade tänkt att vi skulle ha sökt natthamn efter vår första dag på sjön. Men jag kan lugnt konstatera att vi gjorde rätt som stannade i Hemsundet. Naturhamnen är visserligen relativt skyddad mot vind, men draggen tar dåligt och det är knepigare att få till en säker förtöjning. Vi fikar på klipporna och spatserar runt på Gubben. Det är kargt, vackert och tyst. Stora Nassa bjuder på storslagen skönhet.

Jag hade för avsikt att vi skulle fortsätta färden genom Gillögas skärgård. Det är en samling kala skär och stenar som delas upp av grunda kanaler och det lär finnas sälar i området. Men vinden ökar i styrka och vi tar den kortaste vägen ut mot Svenska Högarna för att spara tid och bränsle. Vi kör ut på nordsidan av Stora Nassa och svänger sedan rakt österut. I praktiken kör vi rakt på sjökortmarkeringen för undervattenskabeln som går ut till öarna. Inledningsvis kan man bara ana masterna på Svenska Högarna som tunna grässtrån i fjärran. En lockande hägring.

Sjön är besvärlig och nu är det en klar nackdel att båten är så liten. Vi tuffar fram i sju knops fart och vattnet slår in i båten. Det är omöjligt att köra snabbare eftersom vår Crescent 535 stampar och rullar så mycket att det blir alltför obehagligt i högre farter. Under långa sträckor åker vi över öppet hav, men det gäller ändå att hålla koll på kurs och sjökort. Det finns flera grund och stenar som vi måste se upp med under vägen.

Långsamt närmar vi oss masterna vid horisonten. Det vilar nästan ett mytologiskt skimmer över Svenska Högarna för mig. Jag har hört namnet i väderrapporten oräkneliga gånger och tittat nästa lika många gånger på sjökortet och tänkt att dit måste jag ta mig med egen båt. Och nu är jag på väg i en liten balja till motorbåt. Några tordmulor susar förbi båten som en exotisk välkomstpatrull.

Vi går in från norr, håller ut för undervattensstenen och lägger till i det trånga sundet som kallas Yttre hamnen. Äntligen. Känslan är stor. Kliver i land och känner respekt inför platsens skönhet. Det karga landskapet manar till eftertanke. Några röda stugor klamrar sig fast mitt på ön. Där bor öns enda bofasta familj som bland annat sköter väderrapporteringen. Vi lämnar båten och vandrar upp mot fyren som pekar likt en röd spira på öns högsta punkt. Jag är paniskt höjdrädd men kan inte låta bli att klättra upp i fyren. Utsikten tar andan ur mig. Hav och åter hav i alla väderstreck. Svenska Högarna lever upp till mina förväntningar med råge. Vi stannar några timmar. Äter lunch och planerar nästa anhalt på vår resa. Bränsleförrådet har nu sjunkit till 63 liter. Vi fortsätter norrut mot Skarvs skärgård.

De kala klipporna i Skarvs skärgård är ett eldorado för alla fågelskådare. Sillgrisslor och tordmular fyller hav och himmel.

Fåglar och karga klippor

Det är fortfarande soligt och blåsigt när vi lämnar Svenska Högarna bakom oss. Skarv ligger fem sjömil rakt norrut och sträckan bjuder inte på några komplicerade passager. Det är bara att tuffa på i stadiga sju knop. När vi närmar oss de kala klipporna som bildar Skarvs skärgård ser det ut som om hela ögruppen är omgiven av små vita isblock. Det är en enorm flock med fåglar som ligger och ruggar. De kan inte flyga undan för vår båt och därför måste vi ta en omväg och köra runt den stora flocken innan vi kan svänga in mot skären och klippöarna.

Under vår båttur har vi utan problem använt både bärbar gps med sjökort och ett hederligt gammalt sjökort för att klara navigeringen. Men när vi åker in i Skarvs skärgård blir det total förvirring. Det är som om sjökorten och gps:en inte överensstämmer med verkligheten. Kanske beror det på att de olika öarna är så lika varandra. Vi snurrar runt bland öar, stenar och grund och beslutar till slut att åka genom en passage rakt västerut för att få lite distans till ögruppen. En grupp tordmulor ledsagar oss på vår väg och det känns tryggt. På lite avstånd blir det lättare att särskilja de olika klippöarna från varandra.

Vi tvekar mellan att fortsätta norrut mot Svenska Stenarna och Röder och att gå in för natten vid Fredlarna. Ett snabbt överslag av soppan avgör. Vi tar sikte på Fredlarna. Marginalen är alltför liten för att fortsätta norrut och skulle det bli problem med bränslet är det lång väg till närmsta mack.

Vinden mojnar och vi glider fram på den helt stilla vattenytan i 25 knops fart. Det är en ren njutning. Solen skiner och ljuset är bländande. Vi styr in mot Stora Vångskär och hittar en liten skyddad vik på ett angränsade skär. Nu är det en fördel med båtens grundgående. Det blir bad och grillning innan sommarkvällen övergår i natt.

Väderomslag

Och på tredje dagen är det mulet. Gårdagens stilla vattenspegel är som bortblåst och nu gäller det bara att ta sig hem. Vi har 55 liter bensin kvar i våra dunkar och lite mer än 40 sjömil att avverka. Det ger oss en marginal på ungefär 20 liter och det känns bra att ha.

Vi sätter kurs söderut mot Stora Nassa, för vidare färd mot Möja och sedan raka vägen hem. Vågorna går så höga att vi är tvungna att stänga kapellet för att inte bli helt genomdränkta. Nu får vår Cre-scent 535 och besättningen bekänna färg. Rutorna immar igen och enda sättet att se vart vi är på väg är att kika ut genom en glipa på sidan av kapellet. Jag tar sikte på olika riktmärken och det hjälper mig att hålla kursen. Vår gps får göra skäl för sig och vi räknar in öar och grund som vi passerar.

Det blir en rejält skumpig färd som kräver tålamod och uthållighet. Det känns som om vi inte tar oss någonstans. Vi är ganska ensamma ute på fjärdarna och det är inte läge att få motorproblem. Efter tre timmar av tröstlöst stampande närmar vi oss farleden norr om Möja. Det fortsätter att blåsa och gå höga vågor, men molnen drar sig undan från himlen och det blir lättare att navigera. Ryktesvägen har vi hört talas om Pizzabussen på Möja och det skulle verkligen sitta fint med ett rejält tillskott av flottig energi. Vi går in i Kyrkviken och lägger till vid gästbryggan. Men ingen buss i sikte. Det är för tidigt på säsongen. Även affären och kaféet är igenbommade. Vi får rigga spritköket på bryggan och koka pasta istället.

Sista etappen på lite mer än 20 sjömil från Möja och in till Fisksätra blir något av en transportsträcka. Det guppar rejält på Kanholmsfjärden och den lilla motorbåtens svagheter blir allt tydligare. Den gräver och hoppar fram mellan vågorna som ett nötskal. Ska man åka långt i en så liten båt ska det vara bra väder. Vi pressar på för att komma hem och färden är allt annat än en njutning. Först efter Strömma kanal blir det behagligare igen.

Men när vi svänger in mot båtplatsen i Fisksätra är vi trots allt ganska nöjda med vår utflykt. Upplevelserna från ytterskärgården gav mersmak. Frågan är vart vi ska åka nästa år. Kanske Åland. Det borde funka även med en så liten båt om vädret är det rätta. Vi lägger till och jag kollar bränslet. Det är 16 liter kvar i tanken.