Mamma + barn + Segelbåt

Mamma + barn + Segelbåt

Varför inte fler ensamstående föräldrar ger sig ut och seglar med sina barn, det är en gåta för Sofia Dahlberg. Själv tillbringar hon flera sommarlovsveckor i båten tillsammans med barnen Edvin och Elvira.

Tisdagen den 30 juni begav sig Praktiskt Båtägande till Lysekil för att träffa Sofia Dahlberg och hennes barn Edvin, 14 år och Elvira, 11 år. Det råder fortfarande en lite loj och lugn stämning i västkustmetropolen. Det finns, aningen förvånande, trots flera dagars vykortsväderlek lediga platser både i gästhamnen och på stadens gator och torg.

Enligt de instruktioner vi fått ligger deras båt förtöjd vid bryggan närmast Havsbadparkens kallbadhus.

I sittbrunnen på den av H K Marin i Lysekil byggda Pirayan, kisande mot solen och med en rykande kopp snabbkaffe i handen, laddar Sofia för ännu en dags segling. Bekvämt tillbakalutat, medan Elvira och Edvin tar dagens första dopp från det intilliggande kallbadhusets brygga, begrundar Sofia tingens ordning.

- Jag möter väldigt få föräldrar som är ute med sina barn, alltså ensamma föräldrar. Jag har faktiskt aldrig stött på någon när jag har varit ute och seglat. Vi, jag och barnen, har seglat sedan 2002 och jag har funderat på varför det inte är flera. För man känner ju sig lite udda ibland, säger Sofia och ler.

Är ingen äventyrerska

Men hur hon än vänder och vrider på saken så ser hon sig inte som vare sig annorlunda eller udda. Hemma, som är i Stockholm, arbetar Sofia som lärare. På fritiden gillar hon att hitta på olika aktiviteter tillsammans med barnen. Ofta ute i naturen. På vintrarna åker de både längdskidor och långfärdsskridskor och på sommaren gör de utflykter i skogen och grillar eller beger sig ut på cykelturer. Hon är inte, och har aldrig varit, en så kallad adrenalinpundare som ägnar fritiden åt fallskärmshoppning eller bergsklättring.

- Nej, jag har inget behov av nära-döden-upplevelser. Det är mer normala upplevelser. Jag hoppar inte, och skulle aldrig få för mig att hoppa, bungy-jump. Jag är absolut ingen tuffing på det viset. Det är mer så att jag har ett kontrollbehov och det funkar nog inte riktigt.

Dock erkänner Sofia att hon kan få olika idéer för sig som hon måste genomföra, som att cykla sträckan Stockholm-Göteborg - delvis utefter Göta kanal. Eller som när hon klev av tåget under en tågluffning i Europa för att cykla från tyska gränsen genom Österrike och till Wien. Vilket kräver ett visst mått av målmedvetenhet och envishet.

- När jag väl har bestämt mig för någonting så ser jag till att det funkar, erkänner hon.

För övrigt ser hon sig som vilken småbarnsmamma som helst. Men, erkänner hon, det gör inte alla andra. Framför allt inte när det kommer till den årliga seglingen i Bohuslän. Trots att det är år 2009 så väcker en ensam kvinna med barn i en segelbåt sådan uppmärksamhet hos omgivningen att vissa känner sig nödda och tvungna att kommentera.

- Man kan få frågor som ”Fattas det inte någon?” eller ”Orkar du det där?” om det är ankaret till exempel. Det kan väcka uppmärksamhet ibland, konstaterar hon, och då tycker jag, varför ska det behöva göra det?

Kanske beror det på, funderar Sofia, på den stereotypa bild av båtlivet som hon upplever som väldigt vanlig inte minst i många båttidningar.

- Man fokuserar på att det är männen som kör båt och det är männen som mekar båt. Men är det en kvinna med så sitter hon i sittbrunnen och håller i barnet. Eller så är hon nybörjare, och det är väl ofta så, säger Sofia.

Mot bättre vetande

Den bilden, att sjön är männens domän, är på ett vis så väl cementerad att den till och med satt spår hos Sofias egna barn.

- Edvin, kommer du inte ihåg att du förra sommaren sa att: ”Det är bara mamma som inte har fattat att tjejer inte ska köra båt”, säger Sofia och skrattar så att tårarna rinner.

Själv tycker hon inte att det är det minsta märkvärdigt att hon som ensamstående förälder både törs och kan segla med sina barn. Men det är klart. Om man som Sofia har inlett sin seglarbana i en Optimistjolle på kryss mellan gigantiska oljetankers - med destination Scanraff längst in i Brofjorden - då har man så att säga per automatik lite extra skinn på näsan, konstaterar hon glatt. Bortsett från sin jolleerfarenhet anser hon inte att hon skiljer sig från majoriteten av unga vuxna födda i slutet av 1960- och på 1970-talet.

- Jag tror att folk tror att det är krångligare än vad det faktiskt är. Jag tror många ändå har varit ute på havet.

Sofias nuvarande Piraya är hennes andra. I mitten på 1990-talet köpte hon sin första tillsammans med sin syster. Men när Edvin och Elvira kom in i bilden fick Sofias syster lösa ut henne.

- Det gick några år där som jag inte hade någon båt. Men så när jag kände att barnen var lite större tänkte jag att nu vill jag ha en båt igen, förklarar Sofia.

Hösten 2000 var Sofia Dahlberg åter ägare av en Piraya. Skälen till att det åter blev en Piraya var flera. Dels kände Sofia till modellen och hon visste att den utan problem går att segla själv, dels var den så pass billig att innehavet per automatik inte ger tvångstankar om att den måste utnyttjas. Det går att låta den ligga kvar en säsong på land utan att få dåligt samvete.

- Jag kan hantera båten själv och jag orkar dra den själv. Den här båten är så pass lätt att även Edvin orkar knuffa ut den själv, eller hålla emot när vi lägger till.

Och bortsett från föreställningen om att det är svårt att åka på båtsemester som ensamstående förälder tror Sofia att ekonomin ses som ett nästan lika oövervinneligt hinder.

- Många kanske tror att det kostar väldigt mycket att vara ute, eller att ha båt. Och att det är det som begränsar. Båtplats behöver inte heller vara något problem. Ringer man runt till båtklubbar går det att få tag på båtplats. Jag har haft båtplats både till den förra båten i Stockholm och till den här båten här i Lysekil. Det brukar ordna sig.

Segla är nödvändigt

Utifrån sina egna erfarenheter och vad hon själv faktiskt ville ha var det självklart för Sofia att det var en segelbåt som stod överst på önskelistan. I tankarna resonerade hon om att det kunde vara enklare att både köra och manövrera en motorbåt själv som ensam vuxen ombord. Men när hon lade ihop plus och minus var det egentligen aldrig någon tvekan.

- Det var inte självklart från första början. Jag var också ute och tittade på några Albin 25:or. Då kunde barnen vara lite instängda, skyddade, i utrymmet mellan ruffarna. Där ramlar de inte i heller. Men det blev ändå en segelbåt till slut eftersom det kändes mera naturligt för mig att segla. Och då blev det en Piraya eftersom jag var lite insnöad på den.

Kunskap är en lätt börda att bära, sägs det. Och det fick Sofia att 1996, som nybliven båtägare tillsammans med sin syster, ta förarbevis. I samband med att hon köpte sin första egna båt år 2001 var det också dags för en ny insättning på kunskapskontot - i form av en skepparexamen. Sammantaget är det en kunskap som ger henne en grundtrygghet på sjön. Och det är också något som hon tycker att man bör ta i beaktande om man som ensamstående förälder funderar på att börja båtsemestra med sina barn.

- Jag har ju ett visst kontrollbehov ändå, upprepar Sofia. Jag måste ha kollen. Men det kanske blir så naturligt när man har ansvar för andra. Jag tror också att det är en bra start att ha en skepparexamen i bagaget. Det är så självklart när du har varit ute ett tag med väjningsregler, sjömärken, att ta ut kursen och sådant. Även om många kör på gps så tror jag att det är väldigt bra att ha förarbevis och skepparexamen i grunden.

Bild 335768


Den första sommaren som återfallsbåtägare seglade Sofia aldrig som ensam vuxen ombord tillsammans med barnen. Men året därpå, sommaren 2002, tog Sofia steget att segla på egen hand med Edvin och Elvira, som hunnit fylla 7 och 4 år. Med sina egna erfarenheter från sommaren 2001 visste Sofia med sig att hon behärskade båten själv. Det är också den detalj, bortsett från att kunna navigera, som hon tycker att man bör vara noggrann med om man tänker ge sig ut själv med barn.

- Den här båten är inte större än att jag kan klara den själv. Jag kan lägga till med den själv, det kanske inte går så bra alla gånger, men det går att hantera den själv utan hjälp. När någon mer vuxen är med ombord på båten är det som en bonus, säger hon och skrattar i kapp med måsarna som slår sina lovar över kallbadhuset och hamnen.

- Nu när barnen börjar bli så stora så är det ju precis som att ha en vuxen till ombord. De knyter fendrar, de släpper loss där framme till exempel.

En hjälpande hand

Båtfolk är dessutom över lag ett hjälpsamt släkte, konstaterar Sofia. När barnen var yngre och de var på väg att lägga till i olika gästhamnar hände det ofta att de fick en hjälpande hand av folk i land. Gästhamnar kan nog vara att föredra om barnen är riktigt små, påpekar Sofia. Ett annat alternativ, om man är osäker på sin egen förmåga, kan annars vara att eskadersegla tillsammans med andra.

- I början hände det att min syster följde med på våra seglingar med sin båt. Och så la de till först och sedan kom vi efter.

Genom att gå samman med flera familjer kan man få hjälp med de besvärliga bitarna samtidigt som man har sin egen båt och sin egen privata sfär att vistas i. För som Sofia påpekar kan det bli påfrestande att tränga ihop sig flera familjer med barn i samma båt.

- Det kanske går en till två veckor, men inte en hel sommar. Då är det bättre att man har varsin mindre båt än en större tillsammans med en annan familj.

Bild 335769


Vikten av att ha flera bra tidsfördriv till hands ska inte underskattas. Sofia räknar raskt upp gummibåt, badleksaker, serietidningar, Gameboy, böcker och en packe bra spel som självklara inslag i familjens semesterpackning.

- Vi spelar mycket spel - Vi i femman, Alfapet, Pictionary, som man inte hinner annars när det är vardag. Och så spelar vi kort. Däremot har jag valt att inte ha någon dator i båten. Tråkigt, va, Edvin, skrattar Sofia, samtidigt som tonårssonen blänger under lugg till svar.

En regel som Sofia var stenhård med, i alla fall när barnen var riktigt små, det var att de alltid skulle ha flytväst på sig. Även om de befann sig inne i båten under färd och om de höll sig på däck eller i sittbrunnen när de låg inne i hamn.

- Det har hänt, Edvin ramlade i vattnet inne i hamnen i Mollösund en gång, säger Sofia, och berättar att hon lät barnen gå i flera simskolor redan i tidig ålder för att lära sig simma.

- Det kändes som en extra säkerhet, säger hon.

Lite yrkesskadad

Till vardags arbetar Sofia Dahlberg som lärare. Och även om det är sommarlov både för henne och Edvin och Elvira så har pedagogen i henne alltid sett till att sysselsätta barnen med olika uppgifter ombord. Inte alltid utan en baktanke, erkänner hon idag.

- När de var riktigt små kunde det vara: ”Kan du ta det här repet och stå därframme och kasta i land det?” eller ”Kan du sätta fast den fendern där?” Fick de en uppgift så kunde de koncentrera sig på den och så hade jag samtidigt koll på vad de gjorde. Det kanske inte alltid var en uppgift som behövde göras, utan bara för sakens skull, säger hon.

Att låta barnen hålla utkik efter prickar och fyrar är också ett bra tips på en sysselsättning som engagerar.

- Jag har också varit noga med att inte skrämma dem. Många barn kan bli skrämda när det lutar eller blåser mycket eller så. Jag har försökt att inte göra det, och det tror jag är viktigt. För då kan man förstöra alltihop om man har ett barn som blivit skrämt. Så hellre att man tar det lite lugnare.

I takt med tiden har Elvira och Edvin lärt sig det mesta om livet ombord. När familjen Dahlberg låter Praktiskt Båtägandes utsände följa med på en tur ut på böljan den blå kastar de loss, hissar segel och fendrar av med van hand. Väl ute på Gullmarsfjorden är det Edvin som tar hand om rodret medan Elvira sätter sig till rätta i sittbrunnen med sjökortet i sitt knä. Det märks tydligt att de behärskar det mesta på båten. Eller, ja, nästan i alla fall.

- Jag tror inte att de kan få igång motorn, säger Sofia.

- Nej, det kan vi inte, erkänner Edvin och Elvira.

- Stoppa motorn däremot, det kan de. Men jag brukar som sagt sköta motorn, och så är det jag som kastar ankaret, säger Sofia.

Även om de känner sig som främmande fåglar på havet händer det sällan att de får några kommentarer om sina semesterseglingar från vare sig vänner och bekanta.

- Vissa är avundsjuka. I min klass är det nästan ingen som seglar, det är nog bara en till som har segelbåt, annars är det ingen som tycker något, säger Elvira.

- Några kan vara lite nyfikna och så. Många vill gärna berätta skräckhistorier och har ganska dåliga erfarenheter av just segling. Men det känns som om de inte riktigt hade kontroll, att det inte var de som hade kontroll över båten då, och det är historier som att ankarlinan tar slut eller att de legat dåligt i en naturhamn. Många berättar sådana historier för mig, av någon anledning. Jag vet inte varför, säger Sofia.

Plus och minus

På frågan om vad som är mest positivt med att segla tillsammans med sina barn svarar Sofia Dahlberg blixtsnabbt.

- Friheten. Frihetskänslan. Att man kan åka precis vart man vill. Eller vad säger du, Edvin?

Med en blick på sin son börjar Sofia skratta. Hon inser med ens att ordet frihet kan ha vitt skilda betydelser för en trulig 14-åring och hans mor.

- Du kanske inte alls känner dig fri där nere i ruffen?! Det kanske är precis tvärtom, bubblar Sofia av skratt.

- I en viss ålder kanske man inte vill hänga med, och jag vet inte, men det känns som att det inte är så många år kvar som du vill följa med, fortsätter hon med adress till sin son. Det finns en gräns och sedan skaffar man sommarjobb och gör något annat i stället.

På Sofias minuskonto hamnar egentligen bara den trista men nödvändiga vårrustningen samt höstupptagningen och det obligatoriska efterarbetet, som inte är så roligt alla gånger. Riktigt dåligt väder i en vecka, eller mer, samlar inte heller några pluspoäng. Ostadigt väder kan i förlängningen sprida dålig stämning ombord, vilket leder oss in på ämnet konflikter och konflikthantering.

- Vi blir osams. För man måste ha en viss ordning därnere för att man ska hitta saker, säger Sofia och nickar i riktning mot ruffen. Man måste hitta sina saker samtidigt som man är i vägen hela tiden. Det blir mer en källa till konflikter när man inte kan gå undan.

Det finns dessutom tillfällen då Edvin eller Elvira stannar på morföräldrarnas sommarställe invid Brofjorden. För som Sofia konstaterar:

- Ibland måste jag vara lite flexibel också. Jag kan ju inte tvinga barnen att följa med. Nästa helg ska jag ut och segla med min syster och då har vi pratat om att Edvin stannar i land och så seglar jag med Elvira.

Säkerheten främst

Någon särskild extrautrusning på grund av barnens närvaro ombord har Sofia aldrig skaffat. Det satt en redan en rullfock på båten när hon köpte den, vilket är både smidigt och praktiskt och den underlättar också segelsättningen en del.

- I övrigt har jag en gammal, äldre gps, som bara visar positionen. Det är mer som en säkerhet och så brukar vi kolla hur många knop vi seglar när vi kör. Det är inget mer än det, förutom mobiler. Vi ser alltid till att ha flera laddade mobiltelefoner med och det är också för vår säkerhet. Annars är det ingenting, jag har till exempel inga nät på mantågen. Jag hade ändå inte låtit barnen vara lösa på däck när de var yngre även om det funnits nät.

Bild 335770


Bästa kuren för myror i brallan är enligt Sofia att åka till nya ställen. Hjälper inte det så är böcker, serietidningar, spel och makrillfiske bra tidsfördriv som motar rastlösheten i grind.

- Samtidigt så tycker jag att ni blir lugnare när vi kommer ut på havet. Rastlösheten släpper lite grand. De kanske är lite rastlösa de två första dagarna när vi är ute på havet. Men sedan kommer de in i det lugnare tempot.

Ett bra, och flitigt använt hjälpmedel ombord är Svenska Kryssarklubbens bok ”Tre veckor i Bohuslän” med flygfoton över många naturhamnar.

- Där står varenda sten, grund och ögla, säger Sofia. Det står precis. Den utgår jag mycket ifrån när vi lägger till i naturhamnar.

Att gå på grund, plus när det brallar för mycket, det är Elviras värsta skräckscenarion.

- Kanske om båten lägger sig ned, säger hon.

- Det är mest det, när det lutar för mycket, som du inte gillar, fortsätter Sofia. Men då får man segla så att det inte lutar för mycket helt enkelt.

Stora delar av sommarlovet tillbringas ombord på båten. När Sofia börjar räkna efter kommer hon fram till att det landar på närmare sex veckor allt som allt.

- Men det är inte i ett sträck. Vi kommer ha en segling med min syster på två veckor och då är vi två båtar. Sedan tar vi kortare utflykter på tre-fyra dagar innan vi mellanlandar på sommarstället igen. Barnen behöver samtidigt få springa av sig lite.

För höga komfortkrav

Flera gånger under vår intervju återkommer Sofia till att hon tycker att det är märkligt att inte fler följer hennes och hennes familjs exempel. Kanske är det så att tidsandan spelar en viss roll, funderar hon. De senaste decennierna har både fritidsbåtar och även för all del husvagnar och husbilar svällt både på längden och på bredden. Och kanske är det så, resonerar Sofia, att många helt enkelt väljer bort semestersegling i en liten 70-talsbåt, som de visserligen behärskar som ensam vuxen, just för att det är för primitivt.

- Man vill ha alla moderniteter. Man vill ha dusch och toalett, tvättmaskin och ugn. Allting som finns på en stor båt. Samtidigt, för mig handlar båtlivet om att det ska vara lite enklare. Men för många måste det vara lika bekvämt på semestern som de har det hemma. Jag tycker att det är en del av charmen, att det är lite primitivt.

Hittills har det inte varit aktuellt för barnen att ta med sig några kompisar på de årliga semesterseglingarna. Delvis kanske beroende på att båten har sin hemmahamn strax norr om Lysekil och det är långt till kompisarna i Stockholm. Men för Sofia skulle det i så fall plötsligt handla om ett utökat ansvar som får henne att tveka.

- Det skulle vara svårare att ta ansvar för någon av barnens kompisar. Alltså, om jag skulle segla ensam med barnen och någon av deras kompisar. Där går nog min gräns, det skulle jag nog inte vilja ta ansvar för själv. Det skulle jag inte göra, tror jag.

I så fall, resonerar hon, skulle en vuxen till få ta plats ombord.

- Om det skulle hända något skulle det kännas som om det var mitt fel.

Av: Thomas Hyrén

Faktaruta


Fem goda råd


Följ med någon kompis och prova på att segla först. Det är synd att köpa en båt för att sedan märka att man inte tycker om det. Eller kanske man kan gå på seglarskola.

Och sedan att man börjar med en liten båt. Det finns väldigt många båtar i prisklassen runt 30 000 kronor.

Kanske är det enklare att börja när barnen är små. Det kan vara svårt att komma igång med barn som är 14-15 år och aldrig har varit i en båt.

Ta det lugnt. Det är det viktigaste - att inte skrämma barnen så att de blir rädda. Den rädslan är så svår att få bort.

Ha spel med. Eller en håv, det kan barn leka med vid strandkanten i flera dagar.