Med miljön som drivkraft

Med miljön som drivkraft

Många säger sig ha burit på idén. Men ingen har gjort slag i saken. Inte förrän nu. Med miljön i fokus har Josefin Arrhénborg och Maria Rindstam startat landets första båtskrot.

En omvälvande höst väntar för Josefin Arrhénborg och Maria Rindstam, initiativtagare till Södertörns Båtskrot. Dels ska de flytta från Lugnet och Erngrens Båtvarv till egna lokaler på närbelägna Muskö Örlogsbas. Dels väntar de på besked från länsstyrelsens lantbruksenhet om deras ansökan om projektstöd får tummen upp.

- Vi ska provskrota sju olika typer av båtar för att dokumentera processen i detalj. Vi har redan en utvecklad process men vi behöver prova den på olika sorters båtar och vidareutveckla metoden. Plus att vi inom projektet ska göra en kartläggning för att se hur många båtar som kan behöva skrotas. Det kommer att ta cirka nio månader och förhoppningsvis ska vi vara färdiga i maj-juni nästa år, berättar Maria. Först efter att det är klart kan vi dra igång verksamheten i full skala.

Ett av villkoren för att de ska beviljas projektstöd är att den huvudsakliga nyttan ska ligga utanför företaget. Och eftersom det är skyddandet av allas vår gemensamma natur och miljö som satts i högsätet anser Maria och Josefin att de uppfyller det kravet med råge. Men de vet inte om myndigheterna delar deras uppfattning.

- Vi har en B-plan. Då ska vi ändå genomföra det här projektet, så är det, säger Maria.

- Fast i mindre skala, säger Josefin.

- Och då måste vi söka finansiering från privata intressenter, säger Maria.

- För vi ger inte upp, fortsätter Josefin.

- Vi får vänta ett par år med att åka på semester och får fortsätta äta nudlar, säger Maria.

- Jag älskar nudlar, säger Josefin.

Att de tror på sitt företag och brinner för miljön råder det inget tvivel om. De fullkomligt sprudlar av entusiasm, vilket märks tydligt när de berättar om sin affärsidé. Samspelta som en rysk förstafemma påbörjar och avslutar de sina retoriska resonemang om varandra.

Gick hemma och skrotade I snart två års tid har de båda entreprenörerna arbetat intensivt med att utveckla en miljösmart metod att skrota båtar. Frågan väcktes när Maria och Josefin båda gick hemma och var mammalediga. Tjejerna funderade på om allt material i gamla uttjänta plastbåtar, inte minst det som klassas som miljöfarligt, återvanns på något vis. Deras intresse var väckt och eftersom Marias man driver Erngrens Båtvarv föll det sig naturligt att börja efterforskningarna där.

- Vi gick runt här ute på Lugnet och började gräva i vad som händer sedan med gamla båtar. Men det var ingen som riktigt hade svar på våra frågor. Så det är nog lite därför vi sitter här idag, säger Josefin Arrhénborg.

Eftersom ingen i deras närmaste omgivning visste någonting om uttjänta fritidsbåtars sista vila fick de söka vidare efter svar på sina frågor. Men vart de än vände sig så fick de samma svävande svar. Och till sin förvåning uppdagade de att ingen - hittills - har specialiserat sig på att skrota båtar över huvud taget. Däremot, konstaterar de, finns det många som säger sig ha burit på samma idé men inte kommit till skott.

- Det är en ganska rolig grej. Alla människor vi har pratat med, från Sweboat till Håll Sverige Rent och olika försäkringsbolag, inser att det behövs, och de har kommit på idén. Men det är ingen som har förverkligat den därför att det är svårt att driva en båtskrot på kommersiell basis. Att hitta lönsamhet i en båtskrot, hur det ska gå till, är det som ingen har kommit på. Och det har inte vi riktigt heller gjort, ännu, säger Maria och skrattar.

Det saknas inte åsikter när ämnet kommer på tal och de får ofta goda råd i olika sammanhang där företaget är på tapeten.

- Alla vet hur, alla har tänkt tanken att starta upp en båtskrot, och alla vet exakt hur den ska skötas. Och det där har varit både positivt och negativt. Vi har fått hjälp med många idéer men vi har också fått förkasta mycket. Det är ett ämne som många har åsikter om, fortsätter Maria.

Oklart bäst-före-datum Exakt hur lång livslängd en fritidsbåt från 1960-1970-talet har tvistar de lärde om. Det finns uppgifter om att det tar 25 000 år för naturen att bryta ned ett skrov i glasfiber. Mer sannolikt är att det är andra faktorer, estetiska och ekonomiska, som avgör när tiden är ute för en 30-40 år gammal fritidsbåt. Att kalla det för en tickande miljöbomb är onödigt hårt, tycker Josefin och Maria. Men i takt med att allt fler plastbåtar stämplas som uttjänta kommer, eller borde, allt fler skrotas. Det finns dock en uppenbar risk att de hamnar på sophögen, eller i naturen, i stället.

- Alltså, gör man ingenting åt det så tror vi att det kommer att bli problem i naturen. För är det så att man inser att det kostar mycket att bli av med båten och väljer alternativet att sänka den till exempel, då är det ju en jättestor miljöfara, för det finns otroligt mycket ämnen i en båt som är miljöfarliga, säger Maria.

Josefin fortsätter och förtydligar deras resonemang:

- Det är mer okunskapen som känns som en tickande miljöbomb än en övergiven båt under en presenning. Det känns ju väldigt mycket smartare om alla tänker till och skaffar sig mer kunskap. ”Jag sitter med en båt, okej, vad har jag för ansvar?” Både idag när jag använder den och den dag jag inte vill ha den längre.

Den springande punkten är att i dagsläget tvingas en båtägare som inte vill ha sin båt längre stå för hela kostnaden för att destruera sin båt. Att ge en privatperson beskedet att dennes båt, oavsett skick, inte representerar ett värde som täcker omkostnaderna för en skrotning är inte helt enkelt. Enligt Josefin Arrhénborg och Maria Rindstam handlar det till viss del om okunskap. Att skriva dagens båtägare på näsan och tala om för dem att de måste ta ansvar för sina båtar är inte så enkelt. Inom allt fler branscher finns det idag ett producentansvar där återvinning finns med redan i tillverkningsskedet. Det gäller till exempel bilindustrin och inte minst bryggerinäringen med det väl utvecklade pantsystemet. I sin tur gör det att många båtägare tror att de ska få betalt om de skrotar sin båt. Men i dagsläget är det inte så, och det skulle Maria och Josefin vilja se en ändring på. Införandet av en statlig skrotningspremie skulle definitivt vara en bra morot för många båtägare.

- Det är dyrt att bli av med plast och det kostar väldigt mycket arbetstid att sortera upp alla material som finns i en båt. Men det är ett stort steg att säga i ett telefonsamtal med en privatperson att istället för som de tror att de ska få en tusenlapp för att de lämnar båten så ska de betala 8 000 kronor för att lämna bort den. Så vi har en ganska lång väg att gå där, säger Josefin.

Av den anledningen förstår de att alternativet att antingen sänka båten eller glömma bort den på vinteruppläggningsplatsen kan verka lockande.

Söker nya vägar En väg att finansiera ett långsiktigt hållbart kretslopp kan vara att samarbeta med tillverkarna och försäkringsbolagen.

- Av tradition har båtlivet varit väldigt fredat från båtregister, skatter och sådant och det vill man behålla. Vi hävdar inte att det ska införas något båtregister heller, det kanske fungerar utan. Men utan ett register är det svårt att lägga en avgift på alla ägare, då kanske man måste lägga det på tillverkarna i stället, säger Maria.

Bild 335759


Som en del i projektet att få till stånd en vettig återvinningsverksamhet vill Maria och Josefin genomföra en kartläggning av hur stor andel av den svenska fritidsbåtsflottan som är mer eller mindre skrotfärdig. Det handlar dels om båtar som genom flitigt brukande är utslitna, dels om båtar som ligger övergivna på båtklubbar och i trädgårdar runt om i landet.

- Vi vet ju att det finns väldigt många. Förra veckan fick vi förfrågningar om åtta båtar från privatpersoner. Så vi vet att det är ett problem. För att kunna bygga vidare måste vi kunna bevisa att det är ett problem. Därför ska vi försöka göra en marknadsundersökning.

Dels tror Maria och Josefin att det i snitt finns en övergiven båt på varje båtklubb i landet, vilket är lika med 900, dels finns det enligt deras uppskattning det dubbla antalet som ligger bortglömda och övergivna på privat mark.

- Det är där vi har haft problem med kommunerna. Vi hävdar att eftersom det inte finns något ansvar för båtar, det finns inget register, blir det så att när man inser att det är dyrt att bli av med sin båt och man samtidigt anser att man inte kan ha den längre är det lätt gjort att flytta den till kommunal mark, så att det blir kommunen som får ta hand om den, säger Maria.

I nuläget är Josefin och Maria ensamma aktörer inom båtskroteriet. Men de tror samtidigt att om de lyckas kratta manegen och hittar en lönsamhet så kommer de att få konkurrenter. Deras målsättning är att de ska ta fram en metod som resulterar i att de kan etablera ett rikstäckande nätverk av båtskrotar. För långa transporter för att återvinna skrotfärdiga båtar är inte önskvärda eftersom det devalverar miljövinsten.

Bild 335760


Det är en tidskrävande process att skrota en båt, konstaterar Josefin och Maria. Och det är egentligen inte den mekaniska demonteringen som är mest tidsödande och komplicerad. Mest tid går åt till att sortera allt material. I de fall där det är båtar som brunnit som ska tas om hand kompliceras jobbet ytterligare.

- Det kan vara vad som helst som finns i båtar som brunnit, det har vi märkt. Och det tar väldigt lång tid att sortera upp det, säger Maria.

- Och allt har bara smält ihop till en enda sörja, suckar Josefin.

Frågetecken att räta ut När en plastbåt är rensad och strippad och bara ett tomt skal återstår, uppstår nästa problem: Vad göra med glasfibern? Den går visserligen att elda upp i fjärrvärmeverk. Men dels krävs det rökgasavrening, dels krävs det hög temperatur för att få till en effektiv förbränning, och det kostar mer än det smakar.

- Vi har varit i kontakt med ett företag som heter Enviro Systems och ligger nere i Göteborg, vid Chalmers, som har utvunnit material ur däck och även kan tänka sig att göra det ur plast eller glasfiber. Då separerar man alla komponenter i materialet som sedan kan återvinnas, säger Maria.

Det som saknas är en studie av hur det utvunna materialet förändrar sig över tid.

- Det vore ju underbart att hitta andra användningsområden än att bara elda för kråkorna, säger Josefin.

En annan målsättning när verksamheten kommit igång på allvar är att likt bilskrotar kunna handla med begagnade båtprylar.

- Vi inser att det kommer att ta en lång period innan vi hunnit bygga upp det lager som krävs. Men vi gör det. Just nu när folk ringer till oss så kanske de inte får tag på det de söker, men i framtiden så ska de förhoppningsvis göra det, säger Maria. Det är därför som vi blandat in privatpersoner som kan annonsera på vår hemsida, för det finns många som har grejer i sina källare.

Under resans gång har de fått mycket positiv respons från både företag och privatpersoner. Men de har även stött på någon enstaka skeptiker. Vid ett tillfälle, av hänsyn till de inblandade vill de inte avslöja när, var eller hur, så fick de litet av en klapp på huvudet som faktiskt bidragit till att de fortsatt kämpa för att förverkliga sin vision.

- Vi fick höra att ”Det är ju roligt att tjejerna lyfter den här debatten. Fast de kommer inte att hålla i längden”, säger Maria.

- Och då tänkte vi bara, vad sjutton, det är klart att vi ska hålla i längden, säger Josefin och skrattar.

Av: Thomas Hyrén

Faktaruta


Båt att skrota? Gå in på: www.batskroten.se Klicka på fliken Skrota båt. Fyll i vilken båttyp det gäller och var den ligger. Därefter kontaktar Båtskroten båtägaren och lämnar ett prisförslag.

Eller så kan man mejla: info@batskroten.se

Eller ringa: Maria Rindstam 073-430 40 88 Josefin Arrhénborg 073-730 40 88