När oron smyger sig på

När oron smyger sig på

I båtklubbarna skryts det hellre över hur långt man planerat att segla under säsongen än hur orolig man är över motorn som hängt med i 25 år, eller skepparen som blivit 50+. Men vad gör man när båten känns svårmanövrerad, skepparen börjar bli ringrostig och gastens ben tappat spänst? PB har träffat två damer för att prata om ängslan på sjön och vad en större båt medför när det gäller oro.

På en veranda i solen, med utsikt över Trollbäckens Båtsällskap, träffar jag vännerna Ann Sandin-Lindgren och Gun Olsson för att prata om oro och rädsla på sjön, något som många konfronteras med, men sällan pratar med båtgrannen om. Det är dags att ta bladet från munnen och erkänna.

- Oro är inget att skämmas för, menar Ann, som efter några incidenter med den nya båten blivit totalt trygghetsfixerad och nu vill ha stenkoll på läget med hjälp av allehanda elektroniska instrument.

Allt Ann kan om sjöliv har hon lärt sig av sin man Bosse. Han hade båt långt innan de träffades och hon följde med under hans befäl. Det var Bosse som hade fullständig kontroll i alla situationer och dök det upp ett problem så hade han alltid en lösning.

- Jag var en passiv och trygg ”ruffhäxa” som låg bredvid i sittbrunnen och läste böcker. När det behövdes drog jag i någon tamp, berättar Ann.

Hon var aldrig rädd. Dels berodde det på att hon inte visste vilka situationer som var farliga. Dels berodde det på att allt ansvar vilade på Bosse, den ständigt stabile skepparen.

Tiden gick och efter 20 års båtliv började Ann och Bosse fundera på att byta upp sig från sin Marieholms 26:a till en större båt. Barnen hade då flyttat hemifrån och det fanns helt plötsligt både tid och pengar att investera i båtlivet.

Att skaffa något mer potent i båtväg hade länge varit Bosses dröm och Ann var inte den som sa emot. Varför leva campingliv utan ståhöjd när man har möjlighet att göra det bekvämt för sig? tänkte hon. Precis som många andra par i deras situation beslutade sig Bosse och Ann för att uppgradera till den båtkategori som i folkmun går under namnet ”flytande sommarstuga”, alltså en skuta med bekvämligheter som varmvatten, toa och dusch. Valet föll på en OE 36, en riktigt stabil och trygg båt som även är populär i långseglingssammanhang. Men i och med den nya båten förändrades något.

Helt plötsligt var det inte lika lätt att hoppa i land och ta emot båten. Ann upplevde att det fanns en otrygghet kring båten.

- För första gången såg jag osäkerhet i min mans ögon, berättar Ann.

Trots att OE 36:an är en mycket säker båt växte ändå oron. När Bosse vid hemseglingen av den nya båten började prata om genomföringar som kunde gå sönder och motorn som inte verkade vara 100 procent okej började Ann för första gången inse att det fanns dolda faror som hon inte tänkt på tidigare.

- Jag visste inte ens att vi hade genomföringar, det hade aldrig varit ett problem på vår gamla båt.

Hon började också tvivla på sin mans kompetens och förmåga.

- Min trygghet på sjön är Bosse. Är han lugn är jag lugn. Om han ser bekymrad ut, då blir jag skiträdd, säger hon och spärrar upp ögonen.

Flera incidenter

Ann insåg att det enda raka var att sätta sig in i det hela och försöka lära sig. Det visade sig att den nya båten var svårare att hantera och att det fanns fler osäkerhetsmoment. Till råga på allt så råkade de ut för en incident redan under premiärturen, en vårdag 2004. En prick hade flyttats av isen och grundkänningen var ett faktum. Trots att det inte var Bosses fel så fick Anns tillit till sin skeppares navigationsförmåga sig en törn.

Hon tvingades ta ett större ansvar.

- Förut så solade jag när Bosse styrde. Nu vill jag ha full kontroll själv och vara säker på var vi är på sjökortet, säger Ann och tar en sipp kaffe.

För Gun Olsson har resan sett ut på ett liknande sätt. Hon hade aldrig suttit i en båt när hon träffade sin man Sven. Då hade han redan en Albin 78:a och Gun följde med på sommarseglingarna.

- Jag visste ingenting, jag var gäst på den båten, berättar Gun.

Efter några år såldes Albin 78:an. Gun och Sven var båtlösa under en ganska lång tid, men när vännerna Bosse och Ann hade köpt sin nya båt blev Sven sugen igen. Gun minns att hon entusiastiskt svarade ”ja, det gör vi”, när Sven frågade om de skulle köpa båt. Sagt och gjort. Det dröjde inte länge förrän de var ägare till en Hallberg Rassy 29. Och nu var Gun med från början.

- Jag kom med på ett annat sätt den här gången, säger hon.

Men det har också fått henne att dela ansvaret och ta på sig lite av sin mans oro.

- Jag har fått lära mig att det finns mycket att vara orolig över.

Hon minns till exempel ett nummer av PB som hon aldrig ens förmådde sig att öppna. ”Teakdäck - en tickande bomb” var rubriken på omslaget. Gun tyckte att det var bättre att inget veta. På hennes önskelista stod istället en ny ugn. Men redan första sommaren fick de problem med motorn.

- Det är stressande att inte kunna lita på motorn och man blir orolig när inte kylningen riktigt fungerar.

Att kunna lita på den så kallade ”järngenuan” verkar vara något av det viktigaste när det gäller att eliminera oro på sjön. Därför fick det bli den första stora investeringen.

- Vi köpte en ny motor för över 100 000 kronor för att båtlivet skulle bli acceptabelt, säger Gun.

Men det var inte slut där. Plötsligt började det dyka upp nya osäkerhetsmoment. Var offeranoderna bytta? Hur var det med gasolen och med länspumpen? Fanns det en extra impeller ombord och visst borde man epoxibehandla botten? Frågorna och orosmolnen var plötsligt många.

Ökad kunskap

Men kanske är det inte så konstigt att den ökade kunskapen resulterar i ett större ansvarstagande. Förr vilade i stort sett allt ansvar på Guns och Anns respektive män. Idag delar de ansvaret på ett helt annat sätt än förut.

- Det finns mycket att oroa sig för, men jag tror att mängden oro är konstant, säger Gun.

Hon menar att när hon oroar sig över något så slipper Sven göra det. Hon tar över en del av oron istället. Både Gun och Ann finns också med på ett annat sätt kring arbetet med båten än vad de gjorde förr om åren. På det viset blir det stärkande för relationen.

- Det är vårt gemensamma projekt, säger Ann.

Hon tror också att ett båtprojekt kan vara räddningen för en relation, när barnen flyttar hemifrån.

- Båten blir som en ny liten bebis där man kan lägga sin energi.

Och energi har hon och Bosse verkligen investerat i sin båt. De har epoxibehandlat botten, bytt roderbussningar, fixat gelcoatskador och bytt alla genomföringar, för att nämna några av projekten.

- Ju mer man vet, desto mer oro finns det. Är det bara minsta risk att det kan gå fel så måste det fixas.

När hon och Bosse var i 30-årsåldern så brydde de sig knappt. De var odödliga. Men nu för tiden är risktagandet väldigt litet. Är vädret dåligt stannar de hemma.

- Det som gav en adrenalinkick som 25-åring är jäkligt obehagligt när man är 50, säger Ann.

Samtidigt tycker damerna inte att det känns tillåtet att vara försiktig eller rädd i alla sammanhang. Bland båtfolk menar de att det nästan finns en press att man ska ge sig ut på långsegling. Jargongen i hamnarna är ofta lite skrytsam där man skrävlar om hur långt man seglat, hur stora vågorna var eller hur dåligt väder man varit med om. Men de är övertygade om att det finns fler än de som ibland känner obehag ute på sjön.

- Det är bättre att erkänna att man har förändrats och att anpassa båtlivet efter det.

Lämna båtlivet

De har sett exempel på vänner i deras ålder som lämnat båtlivet. I vissa fall har det börjat med att den ena parten helt enkelt inte velat följa med längre. Det tycker Gun och Ann är sorgligt. De menar att det är bättre att erkänna att de blivit äldre istället för att låtsas, och att utifrån förutsättningarna lägga ambitionen på en lagom nivå.

- Vi köpte sjökort över Åland, men låg och inväntade bättre väder under flera veckor, berättar Gun.

Ann skrattar igenkännande.

- Vi måste alltid titta på vädret innan vi kan ta några beslut, säger hon.

På ett sätt känner hon sig som nybörjare på den nya båten.

- Man måste lära känna en ny båt.

Ann berättar att det är enkelt för Bosse att sälja in teknisk utrustning och annat som ökar säkerheten.

- Är det någon pryl vi inte litar på så byter vi ut den. Vi har blivit trygghetsnarkomaner och köper upp oss på massor av elektronisk utrustning, som plotter, framåtseende ekolod och andra hjälpmedel, säger hon.

Gemensamt för både Ann och Gun är att de har större kunskap om båtlivet idag än vad de hade för 15 år sedan.

- Det känns bra att jag kan ta mig hem om det skulle hända något, som att Sven skulle bryta benet till exempel. Det är en trygghet, säger Gun.

Att det finns en del bekymmer, det hör till båtlivet, tycker de. För på ett annat sätt mår de så himla bra.

- Vi har haft våra allra bästa stunder i livet på sjön. Det är där vi har de bästa diskussionerna, säger Ann.

Så tipset för att behålla glädjen under fler båtsemestrar är att inse sina begränsningar, dela på ansvaret och erkänna sin oro för varandra. För båtlivet är inte och kommer aldrig att vara helt fritt från oro.

- Man är utsatt på sjön, men det är ändå inget man vill vara utan, säger Gun.

Av: Text och foto Johannes Nordemar

Faktaruta


Tips för att inte oron ska förstöra båtsemestern


Ta båtlivet på en lagom nivå.

Var ärlig, låtsas inte att du är mer säker än vad du är.

Inse dina begränsningar och handla därefter.

Skäms inte inför båtgrannarna om det inte blev någon långsegling i år heller.

Sluta prestera och börja njuta.

Det är okej att segla revat.

Det är okej att ge sig ut även om man bara kommer till den närmaste natthamnen.