150915.jpg

Artiklar

Gambias djungel med segelbåt

Följ med till djungeln. Besättningen på svenska Candela är just nu ute på en långsegling. Här får vi följa med när de gör en avstickare upp på Gambiafloden. Amanda Nordlöw, som är med ombord, skriver själv om sina upplevelser under seglatsen.

Text: Redaktionen • 2010-07-05 Uppdaterad 2021-06-10

I de djupaste delarna av Gambiafloden är vattnet sött och djungeln tät. Jag vrider på mig under myggnätet och andas ansträngt. Svetten och luftfuktigheten gör att nätet klibbar sig fast vid min hud. Jag är en lätt match för myggen. Insekterna är ihärdiga och betten från natten före utgör redan ett tätt mönster av kliande bölder på armar och ben. Magont och illamående är vanliga biverkningar av malariatabletterna och bidrar i denna stund till det tilltagande obehaget. Kanske har Gambiafloden visat sig oss övermäktig. Är detta så långt upp vi kommer? Bredvid mig på däck pågår åtta liknande scener under likadana myggnät. En hand sträcks ut från en annan myggnätskokong och in under mitt nät och jag har svårt att tolka gesten. Någon räcker mig en flaska rom. Det är en fruktansvärt het och vindstilla natt.

Gambias djungel med segelbåt

Gambia är ett avlångt land som sträcker ut sig på båda sidor om den 300 sjömil långa Gambiafloden. Banjul ligger vid kusten, intill mynningen av floden och är landets huvudstad. Staden har drabbats av regelbundna översvämningar till följd av det höga tidvattnet. På nittiotalet blev ett dräneringssystem utbyggt i hela staden och numera är Banjul torr året om. Gambia blev självständigt från England 1965 och charterturismen till landet började några år därefter. Det är fortfarande ovanligt att segelbåtar besöker landet. När Candela ansöker om att få klarera in, gör vi det som den andra utländska båten i år.

Inklareringen sker i stadsdelen Half Die. Det är en stökig del av Banjul som fått sitt namn efter den koleraepidemi som 1869 härjade i stan och bokstavligt talat tog hälften av Half Dies invånare. Inklarering för utländska fritidsbåtar är som i många andra afrikanska länder tålamods- och tidskrävande.

Både passpolisen, tullen och hamnkaptenen vill gå ombord på vår båt Candela för att genomsöka den. För detta krävs en särskild myndighetsbåt som måste hyras, och detta kan bli gjort ungefär tre veckor senare och kommer att kosta en stadig slant. Guideboken vi utgår från beskriver proceduren och attityden hos myndigheterna för inklarering med orden: ”Ingen av dessa instanser kommer behandla dig som en långväga saknad släkting.”

Efter två dagars förhandling för att få inklareringsstämplar och resetillstånd uppför floden är vi beredda att hålla med. Myndigheterna kan heller inte tala om hur långt upp det går att ta sig med båt. Vår skeppare stoppar resolut in lagom många dollarsedlar mellan sidorna i inklareringspapperen och går sedan en slutgiltig vända till de tre berörda instanserna. Han kommer snart tillbaka med stämplade papper och inresetillstånd. Vi är fria att påbörja färden uppför floden.

Uppstart

Gambias djungel med segelbåt

Candela-projektet startade i juni 2009 av fyra ungdomar mellan 21 och 23 år som jobbat i yachtindustrin ihop. Vi ville segla jorden runt och hade fått låna en 40 fots Jeanneau Sun Fizz av en gemensam vän mot att vi rustade upp den till oceanseglingsstandard. Sex veckors intensivt arbete resulterade i en i stort sett duglig jordenruntkryssare. Candela kan ta en besättning på åtta personer. Förutom oss fyra hade vi alltså lika många platser kvar, som andra seglingsintresserade bokade in sig på. På detta sätt fick vi även välbehövliga extrahänder vid renoveringen. Skrovet behövde epoxibehandlas och undersidan bottenmålas, elsystemet drogs om och nya batterier installerades.

Vi renoverade en gammal water-maker och utrustade Candela med släpgenerator och solpanel. Den 18 juli lämnade vi Stockholm och Axelsberg och påbörjade vår resa runt jorden. Besättningen som finns ombord byts ut efterhand. En jämn fördelning mellan könen samt att erfarna seglare blandats med personer som aldrig satt sin fot på en båt förut skapar en brokig och spännande besättning.

När vi når Gambia har vi tillryggalagt Europa och största delen av Västafrika och ska för första gången på seglatsen lämna kusten och det trygga havet för att bege oss rakt in i landet, uppför Gambias stora flod. Det finns sjökort över största delen av floden, men mätningarna är från 1870-talet. 200 sjömil in på floden ligger det gamla kolonialsamhället Georgetown. Det är den största bebyggelsen som finns utritad på våra kartor och efter den fortsätter floden ungefär 50 sjömil till inåt landet.

Gambias djungel med segelbåt

Sträckan efter Georgetown finns det dock inga sjökort över alls, och vi vet inte hur långt in det är möjligt att ta sig. Eventuellt är den bristfälliga informationen om djup och botten bidragande faktorer till att så få båtar tar sig uppför floden. När Candela lägger ut från Banjul lagom till lågvattnet på eftermiddagen har vi bestämt oss för att ta oss så långt upp på floden som det är möjligt.

De första distanserna

I början är floden bred, så bred att det skulle ha gått att segla. I enlighet med instruktion från Gambias myndigheter håller vi oss i mitten av floden för att inte störa djurlivet. På så vis ser vi bara den täta mangrovedjungeln som två mörka siluetter någon sjömil bort på båtens båda sidor. Snart blir floden smalare och djungelns ljud och dofter når oss. Det luktar tungt av fuktig jord och apor skriker inifrån träden när vi närmar oss.

Gambias djungel med segelbåt

Tidvattnet bjuder oss på en långsam nedförsbacke de första timmarna och sjömilen in på floden. Vi går för motor under natten och lägger upp vaktsystemet i par om tre timmar. Med vår stora besättning betyder det att man är ledig att sova i nio timmar mellan varje tretimmarsvakt. Dessutom görs skepparen vaktfri eftersom han rycker in så fort något händer och däremellan sover med ett öga öppet.

Gambias djungel med segelbåt

Medan solen går ner sprider de vaktlediga delarna av besättningen ut sig på däcket under myggnäten för att sova. En röd lampa som lyser upp kompassen är snart det enda ljuset förutom lanternorna som vittnar om att en båt rör sig på floden. Nattens mörker suddar ut sidovegetationens siluetter mot himlen och vattnet. Rak kompasskurs är det enda som skyddar oss från att hamna i flodens grunda strandbädd eftersom vi navigerar i totalt mörker. Det känns lite kusligt att styra helt utan att se det land som omger oss.

Gambias djungel med segelbåt

I fortsättningen går vi för motor dagtid och ankrar upp för natten. Delade meningar råder om badbarheten i floden. I början använder vi vattnet för svalka och tvagning så fort lust eller behov infinner sig. Men allt eftersom vi borrar oss djupare in på floden blir djungeln tätare och vattnet sötare. Här trivs krokodiler och flodhästar och risken för parasiter ökar. Den officiella rekommendationen är att inte bada alls. Man bör framför allt låta bli vid gryning och skymning, då krokodilfaran är som störst. Besättningen börjar snart lukta.

Gambias djungel med segelbåt

Vi belönas för vår badlöshet när Gambiafloden bestämmer sig för att visa upp sin stolta fauna för oss. Första dagen ser vi en krokodil som sänker sitt huvud så fort vi närmar oss och ligger bubblande en halvmeter under vattenytan. Flodvattnet är grumligt och man ser bara en mörk skugga. Nu känns badförbudet motiverat. Dagen därpå får vi sällskap framåt kvällningen av ett flodhästpar som dansar mitt i floden. De håller andan länge under vattnet och hoppar upp och landar med stort plask på varandras kroppar. Vi tolkar dansen välvilligt som en parningslek. Innan solen går ner hinner vi också få syn på en chimpans som tittar på oss mellan tjocka grenar. Det ser hotfullt ut när den gungar sin stora kropp så att trädet skakar.

Det mest frekventa tropiska djuret denna dag, och sedermera även resten av resan, är tyvärr av mindre skygg art. Myggen kommer så snart plogankaret nuddat lerbottnen i viken vi lagt oss i. Tillsammans med myggen kommer andra flygande insekter, alla med sina obehagliga egenheter. En del vill äta en, en del vill tugga i sig gummit i jollen och ytterligare några vill ingenting annat än att bara krypa runt på båten och trilla ner i nacken på en lite då och då. Svullna, ömma av myggbett och illamående av malariamedicinen är vi ett lätt byte och ger snart upp kampen mot insekterna. Det blir en hård natt.

Insvepta i varsitt myggnät ligger vi utspridda på däck och önskar att sömnen ska komma och ge oss en stunds avbrott från den kliande och svidande verkligheten. Jag tittar på romflaskan som sträcks mig under nätet och förstår först inte dess innebörd. Flaskan följs av en viskad uppmaning från samma avsändare att ta ett par rejäla klunkar för att döva klådan och lättare kunna sova.

Röda som mineralen

Gambias djungel med segelbåt

Ungefär halvvägs till Georgetown ligger en hög kulle i en bergart som får den att lysa alldeles röd. Mineralen heter matete på det lokala språket mandinka. Vi har ankrat strax nedanför den och tillbringat en natt i dess skugga. I gryningen åker vi iväg med jollen för att bestiga berget. Det är inte svårt att ta sig upp, men i den disiga soluppgången ser vi illa och märker först när vi når toppen att allihop har blivit omsorgsfullt pudrade av berget och lyser i matetens röda ton. Från toppen ser vi floden ringla sig från öst till väst och Candela syns som en liten prick under oss. Inåt land ligger dimman över djungeln, men skingras när solen stiger högt nog för att torka fukten ur luften.

När sikten blir klarare ser vi istället en rökpelare som stiger upp ur djungeln ett par kilometer från vår utkikspost. När vi kommit ner från berget möter vi en kvinna som lastar stora knippen med vass på en kärra. Vi ber att få följa med henne. Källan till röken visar sig vara en ganska stor by med både tv-antenn och skola som heter Momomba. En samling vasshus i formation bildar en gårdsplan där hönor sprätter runt i sanden. De är antagligen lediga och nöjda efter att ha producerat frukost åt byn, för runt en gryta med äggröra står ett gäng byinvånare. Upp från gårdsköket stiger röken som lett oss dit. Kring husen löper en vassvägg som markerar byns omkrets.

Gambias djungel med segelbåt

Vi välkomnas av en grupp barn i olika åldrar som nyfiket vågar sig närmare och närmare tills de allihop sitter i våra knän. Alla vill bli fotograferade och poserar som filmstjärnor när vi tar upp kameran. Mycket medvetna i gester och miner vill de att vi ska ta porträtt på dem och skriker sedan av generat skratt när de får se resultatet i displayen. Även de vuxna vill bli fotograferade och sjasar bort barnen ur bilden. De stirrar allvarligt in i linsen, men blir lika fnissiga när jag håller fram kamerans display för att visa dem. En kvinna har en veckogammal bebis i ett tyg på ryggen. Hon vill att jag skall fotografera barnet där det sover i hennes svank, hopkrupet till en liten boll. Stämningen är nästan högtidlig. När hon får se bilden nickar hon allvarligt.

Hittills har vi inte kunnat kommunicera särskilt väl, eftersom språket som talas är mandinka. Gambia har engelska som officiellt språk och det talas i regel i de större städerna. De mindre språken wolof, fula, jola, serahule och mandinka pratas också. Framåt lunchtid kommer byns tonåringar från skolan och de talar allihop engelska. De visar oss runt och berättar om byn. Skolan har funnits sedan 1998 och har finansierats av biståndsorganisationen Action Aid. Vi stannar ett tag i en av hyddorna och svalkar oss. Den är byggd av likadan vass som vår vägvisare transporterat på kärran i morse. Solen står högt på himlen när vi lämnar byn för att fortsätta den sista dagsetappen uppströms. Inlandet är dammigt och luften stillastående. Nu längtar vi ut på vattnet igen och efter fartvinden och flodbrisen.

Hur långt upp kommer vi att ta oss?

Det är omöjligt att låta bli att bada i hettan på floden. Vi tar små tjyvdopp från aktern. En dag är flodvattnet lika sött som det vatten vi har i tanken. Vi närmar oss alltså flodens inre.

Våra sjökort har hittills överensstämt till vissa delar med naturen vi upplevt. Två gånger har vi fått grundkänning där djupkurvan visat på över sex meter. En präktig ö sticker helt sonika upp på en plats där kortet inte noterat annat än vatten. Vi blir försiktigare ju längre upp i floden vi kommer och spekulerar om huruvida det kommer vara flodens djup eller bredd som till slut blir för liten och kommer att avgöra slutet för vår resa. Varje gång vi passerar bebyggelse kastar sig barnen i byn i sina kanoter och paddlar under visslingar och rop ikapp med Candela. Vår marschfart på 5 knop är svår att tävla mot och vi har snart en handfull kanoter med skrattande flodinvånare i vårt kölvatten som vinkar oss adjö.

Många byar har ingen vägförbindelse, så besök är ovanliga. Båtar vi möter tar gärna omvägen förbi och hälsar. En paddlande man som varit ute och fiskat stannar till vid Candela där vi lunchankrat bakom en ö och ber om en flaska vatten. Han stannar och röker en cigarett och berättar om sötvattenfiskarna i den innersta delen av floden. Fångsten på botten av hans kanot är ännu levande och han lär oss namnen på fiskarna. Vi talar om för honom att vi vill utforska hur långt in det är möjligt att ta sig med båt och försöker få information om hur floden ser ut längre in.

Vi undrar om han tror att vår båt kan ta sig djupare in än till Georgetown. Han skrattar och undrar vad vi ska göra där och påstår att det inte finns mycket att se. Kommunikationen är komplicerad och understöds av charader då språket tar slut. När vi frågar honom om vegetationen och flodens bredd längre upp får vi inget svar. Vi försöker visa på Candelas storlek för att få ledtrådar till hur långt vi kommer att kunna gå. Vår nya bekantskap blir förvirrad av de bredd- och djupanvisningar vi illustrerar med utsträckta armar. Han tackar för vattnet och paddlar iväg med sin fisk.

En tydlig halt

Vi hör djembetrummorna och visslingarna på långt håll. Solen är på väg ner och Georgetown firar fredag. Då stöter vi på ett konkret stopp. Från den ena flodstranden till den andra hänger en kraftledning. Den är inte utritad på sjökortet, och skulle den ha varit det hade den bara utgjort ett rött streck alldeles i kortets utkant, eftersom vi precis nått den sista uppmätta distansen på vår färd. Här slutar sjökortet.

Ledningen hänger lågt och det finns inte en chans att vår mast på 17 meter kan ta sig förbi. Candelas motor vrålar full back för att hindra kollision med kabeln. Framför oss fortsätter floden, men vi kommer inte att komma längre.

Istället lägger vi oss en bit ifrån staden och tar jollen in till samhället. Vi följer ljudet från musiken och hamnar snart mitt i en vägkorsning som förvandlats till festplats. Folk är finklädda och parfymerade och kvinnorna har flätade hår.

En dam, klädd i lila klänning med batikmönster och en sjal i samma tyg knuten runt huvudet, står mitt i festens centrum och dikterar dansordningen genom en megafon. Hon sjunger med nasal röst och hon låter som om hon komponerar både text och melodi efter hand medan hon sjunger. Runt omkring dansar finklädda människor till sången och rytmerna som kommer från djembetrummorna bredvid.

Vi bjuds in i dansen, men har svårt att röra oss eftersom en hord av barn hoppar och springer runt oss hela tiden så att vi trampar dem på tårna. I nästa dans plockar kvinnan med megafonen fram en portmonnä i guld och halar upp sedlar som hon ger bort till de unga kvinnorna i dansen. Kvinnorna håller upp sina kjolar till ett fång och tar emot pengarna i dem. När trummorna tystnat kommer stadens discjockey igång och vägkorsningen är snart ett disco där barn, gamla och ett glatt gäng svenska långseglare dansar till afropopens rytmiska toner till långt inpå natten. Georgetown blev Candelas Waterloo. Nästa båt som vill utforska Gambiaflodens djup uppmanas att masta av innan färden påbörjas.

Tillbaka till havet

Gambias djungel med segelbåt

En mild bris har börjat blåsa och vi tycker oss alla känna doften av havet. Färden tillbaka utmed floden går snabbare. Den stillastående luften med moskiter och svett är på väg att bytas ut mot Atlantens salta passadvind. Vi närmar oss Banjul och ska preparera Candela för passagen över Atlanten och vidare till Västindien. Det involverar en del reparationer, men mest genomgång av säkerhetsanordningar och rutiner ombord samt en omfattande matbunkring. För detta lämpar sig Banjul väl.

Snart stävar Candela fram för fulla segel igen. Atlanten är stor och blåsig, men vi känner oss tryggare på det salta havet än i okänt sötvatten bland insekter och krokodiler. Oceanens vågor stänker i våra ansikten och vinden rufsar vårt hår. Det kommer att dröja flera veckor innan vi ser land igen.

Av: Text och foto Amanda Nordlöw

Gambias djungel med segelbåt Gambias djungel med segelbåt Gambias djungel med segelbåt

Gambias djungel med segelbåt Gambias djungel med segelbåt Gambias djungel med segelbåt Gambias djungel med segelbåt Gambias djungel med segelbåt Gambias djungel med segelbåt Gambias djungel med segelbåt Gambias djungel med segelbåt


Text: Redaktionen • 2010-07-05
ArtiklarLivetOmbord
Scroll to Top