Ett stim av Tunor

Ett stim av Tunor

Storsjön är ett Tunakryssarnäste. Här har den klink-byggda stålbåten fler anhängare samlade på ett och samma ställe än någon annanstans. Vi åkte till Östersund för att träffa Tunagänget.

Spanar man ut över fjärden från bryggorna i Östersunds småbåtshamn en söndagmorgon i augusti syns inte många båtar. Tystnaden bryts bara när kaptenen på S/s Thomée ljudligt signalerar att maskinerna jobbar för back. Den gamla ångbåten manövrerar med stor precision ut från kajen framför en liten skara nyfikna turister. Sedan dras springtrossarna in och S/s Thomée tuffar iväg mot Verkön. Vågklucket mot flytbryggorna är åter allt som hörs.

Denna stillsamma söndagmorgon är det därför fler än vi som förvånat höjer på ögonbrynen när ett stim av majestätiska, skeppsliknande farkoster intar först fjärden, sedan hamninloppet. Det är Storsjöns samlade flotta av Tunakryssare som gör entré. De är många och de syns.

Bild 335472


Först kommer vit-bruna Matilda med Lennart och Inez ombord. Med stor värdighet plöjer hon fram genom Storsjöns klara vatten, tätt följd av Tunalisa, första Tunan i Storsjön. Strax därpå kommer en klunga bestående av Ruskprick, Afrodite och Tunia. I kölvattnet följer Soptunan som inte alls gör skäl för namnet. Alla Storsjötunor håller hög standard.

Fler kan vara på ingång, meddelar Lennart Pålle Paulson. Han är en central person bland Tunaentusiasterna och får lägesrapport från Tunia på mobilen. Tunia lägger sig långsides på utsidan av pontonbryggan och därmed är merparten av Jämtlands Tunakryssare samlade. Bryggsnacket är redan igång. Några klättrar över relingen för en kopp kaffe i grannbåtens sittbrunn. Det här är ett sammansvetsat gäng. Man vårrustar ihop, seglar ihop, svetsar ihop och nog har det blivit några festligheter ihop också.

Bild 335473


Totalt finns för tillfället tio Tunor i Storsjön plus Tages nytillskott som ligger på ett av varven. När jag undrar hur det kommer sig att alla dessa miniskepp hamnade här vänds allas blickar mot just Tage. Han är Tunagängets svetsare och det var han som var först.

- I mitten av 1970-talet började vi prata om Tunakryssare nere på varvet. Att det var något alldeles speciellt med den båten. Det var Saltängens Mekaniska i Norrköping som tillverkade skroven och när jag tog kontakt med dem fanns det fortfarande några kvar. Då var det inte mycket att fundera över.

Tage döpte båten till Tunalisa och när den landade i Storsjön 1976 var den först på plan, men Olles, Lennarts och Bosses Tunor kom strax därefter. Tunakryssaren Ruskprick som Olle fick tag på hade från start en viss hjältestatus. Den var utställningsbåt på båtmässan Allt för sjön 1972.

- Båtarna var helt tomma när vi köpte dem. Inredningen byggde vi själva här på varvet, berättar Tage.

När jag undrar vad som är bäst med en Tunakryssare är det många som vill komma till tals:


Att den är så stabil, säger Theres Andersson på Afrodite. Det är en riktigt bra sjöbåt. Det känns tryggt i alla väder.

Det är en fin bobåt, den är både rymlig och ljus, tycker Lennart.

Den är skeppslik och mäktig, inflikar Olle, och det skriver Tage under på:

Kör man på något blir det värst för det man kör på.


En ny på gång

Enligt den samlade expertisen finns egentligen inga baksidor med en Tuna. Möjligen kan jag ana att seglingsegenskaperna hos tiotonnaren inte är det livligaste man kan uppleva i seglingsväg. Lennart medger att det krävs en del vind och Olles kommentar säger en del:

- Jag har faktiskt seglat den.

Tage har precis avslutat sin andra Tunaaffär. Den första, fabriksnya, förlängde han så småningom med en dryg meter och sålde vidare till Lars. Ingen stor sak enligt Tage. Han tog helt enkelt en rondell och kapade båten på mitten.

Den Tuna som han nu har kommit över är ett vrak, om man får tro grannarna på varvet. Tanken är att renovera båten från grunden. Ingen tvivlar på att han kommer att lyckas.

Med Tages vrak inräknat finns snart elva Tunakryssare i den jämtländska sjön, och här togs initiativet till den inofficiella Tunakryssarklubben. Det är en informell klubb där medlemmarna utbyter idéer och hjälper varandra med olika projekt och renoveringar.

Sjöbrisen friskar i medan vi står och pratar, men Tunorna ligger stadigt förtöjda sida vid sida. Inget vick och skvalp. Tio ton ligger still. Men den ansenliga vikten är inget som har hindrat flera av båtägarna att transportera sina Tunor till havet. De flesta av Storsjöns Tunor har varit till havs någon gång. Höga kusten, Stockholms skärgård och Göta kanal är uppskattade färdmål som omväxling till sjön.

Fikar hos varandra

Bryggstudsen är över. Förvånansvärt smidigt kastar sex miniskepp loss från bryggan och söker sig ut på vattnet. Mitt på fjärden knyts båtarna ihop reling vid reling för en sista gruppbild. Så brukar de göra när de går över och fikar hos varand-ra, berättade Olle tidigare. När Tunorna är förevigade drar stimmet iväg mot nya färdmål. På Storsjön kommer en Tuna sällan ensam.

Av: Text Jessika Ericsson Foto Lars Ericsson