Funktion och form i samspel

Sjöfarare har av tradition varit ett konservativt släkte. Men det har inte hindrat mångsysslaren Guy-Christer Lönngren – arkitekt, industridesigner och båtkonstruktör – att under fyra decennier utmana konventionerna. Till de mer udda skapelser som lämnat hans ritbord hör Go 5 och One 40. Modeller som Guyline 95, 105 och 125 kanske inte sticker ut lika mycket, men de är väl så innovativa. Gemensam nämnare för de tre Guyline-båtarna är framför allt kölen, som är utformad så att den kan fällas upp under skrovet. Den smått geniala konstruktionen gör dels båtarna stryktåligare vid grundstötningar, dels går det att mekaniskt hissa upp kölen för att på så vis minska djupgåendet avsevärt, vilket öppnar för möjligheten att hitta egna små smultronställen i skärgården dit många andra seglare inte når.

Konceptets fördelar är otvivelaktiga, men någon direkt eller omedelbar succé blev det inte. Köparna rusade aldrig till och kopiorna är få. Kanske var finländaren före sin tid. Kanske har han varit missförstådd. Bengt Boman sällade sig dock tidigt till skaran som förstod att uppskatta Lönngrens praktiska konstruktion.

– Båten designades och var färdig 1981. Det byggdes bland annat ett antal skrov hos Bröderna Börjesson i Bjästa utanför Ö-vik. 1982 fick jag mitt skrov och diverse lösa snickerier till inredningen och viss övrig utrusning levererad. Det var en sorts basinredning i delar, säger Bengt, som sedan dess ägnat ett oräkneligt antal timmar åt att färdigställa sin båt.

Drygt 20 år tog det innan Bengts båt var klar för sjösättning. Under resans gång har han genomfört en rad förändringar, förbättringar och anpassningar jämfört med ursprungsdesignen.

– Av denna och många andra anledningar har det tagit tid att fullfölja projektet och båten sjösattes första gången 2001.

Redan efter ett par minuter ombord på hans ögonsten, MaMaya, står det klart att båten sammanfattar det gamla ordstävet ”Rom byggdes inte på en dag”. Finishen är extremt hög både in- och utvändigt för att vara ett halvfabrikat. Inte minst inredningens snickerier med en sidenmatt lackering som utan tvekan platsar i vilket mångmiljonbygge som helst från valfritt Orustvarv. Så är också varenda träbit i inredningen utprovad och provmonterad i båten för perfekt passform.

– Sedan har jag monterat ned inredningen igen och tagit hem bitarna till min lackeringsverkstad – där de lackats på alla sidor en sju-åtta gånger. Varenda träbit i båten är således förseglad med lack, innan den är tillbakamonterad. Det är fullständigt obegripligt hur man kunde hålla på, men så gjorde jag. Det är ingen metod som snabbar på bygget direkt. Men det är ett utslag av noggrannhet, kan man säga, säger Bengt med ett leende.

Lackeringsverkstaden var i själva verket garaget hemma. Ett garage som familjens bil i flera års tid var portad ifrån, berättar Bengt. När arbetet pågick som mest intensivt fick grannarna stå ut med att det låg en pikant doft av lösningsmedel över kvarteret.

Spännande med fällköl

Det visar sig att Bengt Boman har mer än ett finger med i båtens – och då inte bara i sin egen båts – tillkomst. Medan båten fortfarande bara fanns i tankevärlden annonserade Guy-Christer Lönngren i den svenska båtpressen efter intressenter som ville vara med och förverkliga projektet. En utmaning som den tekniskt intresserade kemiingenjören Boman inte kunde motstå. Tillsammans med nio andra personer, åtta finnar och ytterligare en svensk, bidrog Bengt till att ro Guyline 125-projektet i hamn.

– Jag tände på konceptet med fällköl, som verkade både spännande och intressant. Det var ju också så att från början ville Guy även att båten skulle förses med Ljungströmrigg. Men det blev aldrig så därför att vi inte hittade några bra lösningar på rullsystem och rullmaster. Det var massor med problem och vi höll på i ett par år och experimenterade med olika lösningar.

En gång i månaden under ett drygt år for Bengt Boman till Åbo för att delta i projektmöten tillsammans med de övriga medlemmarna i projektgruppen.

– Det här är ju inte min första, utan faktiskt min femte båt som jag håller på med. Under åren 1972 till 1975 byggde jag en plastbåt, en Sveakryssare, alldeles från scratch – av fyra tunnor plast och elva rullar glasfibermatta fram till färdig båt. Jag hade bra kunskap om båtbygge redan då och det blev en jättefin kryssare. Men sedan ville man ha en ännu större och ännu hetare båt och då dök denna upp, säger Bengt med en svepande gest över MaMaya. Fast då behövde jag inte plasta skrov och däck själv. Det var klart, skalet var fixat.

Den välfyllda kunskapsbanken var en näst intill nödvändig tillgång för Bengt när han satte igång med sin egen båt. Även om skrovet kom färdigplastat från varvet så var det ofantligt mycket jobb kvar innan båten var klar för sjösättning. Mest krut har han lagt på att förstärka och förbättra Guy-Christer Lönngrens ”patenterade” fällkölskonstruktion.

– Med allt vad det innebär av krav på hållfasthet. Inplastning och infästning av upphängningsanordningen med hydrauliken och allt det där, det har varit en av de största enskilda utmaningarna, säger Bengt.

Enorma fördelar

Genom åren har Bengt behållit en viss kontakt med Guy-Christer Lönngren. Ställd inför frågan hur han vill sammanfatta finländarens båtbyggarfilosofi skrattar Bengt hjärtligt, drar en stund på svaret och utbrister:

– Kreativ, innovativ och okonventionell är han definitivt.

Fällköl var ovanligt när Guyline 125 dök upp på marknaden. Lönngren höll fast vid konceptet på Guyline 95 och 105 liksom på futuristiska One 40. Att inte fler konstruktörer tagit efter förundrar Bengt, som bara ser fördelar. Förmodligen stavas förklaringen feghet.

– Båtfolk är ett konservativt släkte. Det gäller ju faktiskt att uppleva vissa saker för att förstå fördelarna.

Och i alla fall i teorin verkar idén med fällköl som en smått genialisk lösning.

– Ja, visst är den det. Den ger stora fördelar när det gäller tillgänglighet tack vare möjligheten till rejält minskat djupgående. Men även det faktum att det är långt mellan kölen och stäven på 125:an gör att det går att lägga till i många av skärgårdens vikar där andra båtar inte kommer in. På det viset är hon väldigt skärgårdsvänlig. Desutom är kölen väldigt grundstötningsvänlig. Det vill säga, du kan faktiskt gå på grund utan att det blir några större skador. Kölen är konstruerad så att den fjädrar bakåt-uppåt och på så vis ”hoppar över” grundet om du råkar gå på, säger Bengt.

Några kraftigare grundstötningar har båten aldrig utsatts för. Men det har funnits några tillfällen med kontakt som gör att han ändå med säkerhet vet att konstruktionen fungerar och håller vad den lovar.

När Bengt blir ombedd att beskriva designen, utseendet och formen på sin Guyline 125 jämför han det slanka skrovets halvrunda form med en inte alltför bred cigarr. På gott och ont begränsar formen tillgången på stuvutrymmen ombord. Samma invändning har för övrigt framförts om Guyline 95 och 105.

– Men den här är ju större än de andra båtarna och framför allt har den en akterruff som, om man inte använder den för att sova i, är ett fantastiskt stuvningsutrymme i sig. Där kan du stuva det mesta, den sväljer hur mycket som helst.

Fast designen har 30 år på nacken väcker båten fortfarande en hel del berättigad uppmärksamhet. Bengt får ofta besvara frågor från nyfikna förbipasserande och båtgrannar om MaMaya.

– Det är kul, hon sticker ut. Jag tycker att Guy har lyckats riktigt bra, och av alla de båtar Guy har designat så tycker han själv fortfarande att 125:an är den bästa konstruktionen.

Vågar testa nya lösningar

Hur lyckad är då konstruktionen? Frågan får Bengt att skratta till. Men i nästa andetag konstatera att alla båtar, mer eller

mindre, är en samling kompromissade idéer. Han anser dock att kompromisserna är ovanligt få i Guyline 125.

– Men det är klart, om jag hade fått möjlighet att själv designa båten så hade jag gjort den en decimeter högre i ruffen. Sedan kan man tycka att sargerna i sittbrunnen skulle kunna erbjuda lite mer vindskydd. Men vadå, det går alltid att hitta grejor man kan göra bättre, säger Bengt, med en axelryckning som antyder att han trots allt sitter nöjd i sin båt.

Ett annat typiskt lönngrenskt signum är att våga testa nya och annorlunda inredningslösningar. De mest iögonfallande lösningarna på Guyline 125 är båtens akterruff med två stickkojer som nås via en ingång direkt från sittbrunnen och det upphöjda rufftaket med tonade rutor på alla sidor, vilket ger båten ett karakteristiskt utseende. Överbyggnadens linjer går för övrigt igen på Guyline 95 och 105. Fördelen med ruffens generösa inglasning blir uppenbar när man kliver ned i salongen. I stället för den gruvlika känsla som lätt infinner sig i segelbåtars innandöme är det både ljust och luftigt.

I övrigt känns dispositionen förhållandevis traditionell. Det mest iögonfallande är den vinklade navigationsplatsen på styrbords sida som med sina instrument, knappar och fulla överblick påminner lite om en flygplanscockpit. Mitt emot, också i vinkel, är pentryt placerat.

– Från början var 125:an ritad med raka lösningar. Rakt pentry och rak navigationsplats med något slags tvärställd instrumentering och en stol, säger Bengt. Men det var enligt min mening ingen bra, eller snygg, lösning. Efter ett antal år designade Lönngren Guyline 3800 och när jag såg den pentrylösningen insåg jag att det var just så jag ville ha det i min båt. Så jag beställde helt enkelt en ny separat pentrymodul från produktionen i Finland. Sedan for jag över med en släpkärra och hämtade hem pentryt. Efter diverse modifieringar fick jag det att passa utmärkt i min båt.

För att återfå balansen i inredningen valde Bengt att även vinkla salongens styrbordssida där båtens navigationsplats är placerad.

– Jag tycker att det blev väldigt bra till slut.

På babordssidan om trappan återfinns toaletten och om styrbord en inre akterkabin med en dubbelkoj. Längst föröver, i förpiken, ryms högst väntat ytterligare två kojplatser.

Extra förstärkningar

Midskepps tronar ett rejält bord med två fällbara skivor. När de är utfällda ryms det med lätthet ett halvt dussin middagsgäster. Bordets mittsektion är uppbyggd runt en inre költrumma som är integrerad i skrovet.

I denna är det övre fästet för fällkölens hydraulkolv placerat. Akter om trumman är övrig hydraulik och mekanik för kölens manövrering placerad – effektivt och snyggt på en och samma gång. Infästningen av hela arrangemanget har Bengt gjort själv och för att vara säker på att konstruktionen ska hålla för de stora krafter som den kan utsättas för har han kompletterat med fler röstjärn och stringers.

Under segel är Guyline 125 med sin 7/8-delsrigg med raka spridare och backstag en mycket angenäm bekantskap, tycker Bengt. Båten är välbalanserad på rodret och ytterst lättmanövrerad. Hon är kanske som allra mest trivsam att segla i mellanregistret.

– Hon seglar jättebra, men det här är ingen kappseglingsbåt. Vi är cruisingseglare med självslående fock och storsegel. Jag har varken gennaker eller genua i segelgarderoben, säger Bengt.

Han har för länge sedan gett upp att försöka räkna ut hur mycket tid som lagts ned på båten. Siffran 18 000 timmar dök upp innan räkningen avbröts.

– Räkna med faktor fem mot vad du tror, det är det minsta. Det är faktiskt sant. Sedan beror det väldigt mycket på vilken ambitionsnivå man har och hur noggrann man är. Det går att forcera fram en båt på bråkdelen av den här tiden, men då blir det ingen båt som är värd att äga, svarar Bengt på frågan om sitt bästa råd till andra som när båtbyggardrömmar.

Ett projekt av det här slaget blir egentligen aldrig helt färdigt, konstaterar Bengt. Våren 2009 installerades ett nytt ankarspel på stäven. Men målet är inte det viktigaste, det är vägen dit som gör resan värd. Med tålamod, tid och noggrannhet som ressällskap går det att förverkliga sina drömmar.

– När jag kommer ner i den här båten och sätter mig och tänker, tittar och bläddrar i mitt fotoalbum med alla bilder på vad jag faktiskt har gjort är det nästan så att det känns lite overkligt. ”Har jag faktiskt gjort det här?” och ”Hur f-n orkade jag hålla på dag efter dag år efter år?” säger Bengt Boman.

Av: Text och foto Thomas Hyrén