Den “farliga” gasolen

Vi skulle bara göra en dagstur i Stockholms fantastiska skärgård, men det var snudd på att hon vägrade att följa med. Inte ens när jag visade henne gasoltubens dränerade placering, läckvakten, de dubbla avstängningskranarna, kopparröret mellan tub och spis och de dubbla klämmorna till slangkopplingarna blev hon lugnad. Till slut bestämde hon sig att följa med under förutsättning att spisen inte användes.

Det blev inget kaffe för henne…

Varför är folk rädda för gasol i båten? Varenda husvagn och husbil släpar på flera jättetuber med gasol men där är det uppenbarligen inte ¨lika livsfarligt.

Gasolrädslan på sjön beror nog mest på sensationsjournalistik där farorna, vid någon av de extremt få olyckor med gas, blåses upp. Tillbud med fotogen, sprit, lampolja, bensin och andra lättantändliga material som finns ombord får inte alls lika stort spaltutrymme.

Okej, en gasexplosion får mycket mera dramatiska följder än spilld sprit som sätter eld på ett pentry, men ändå.

Det mest bevakade bränslet

Egentligen är gasolen det säkraste bränslet vi kan ha ombord. Inget annat brännbart ämne är omfattat av så många säkerhetsföreskrifter som gasol.

Det ska vara rätt installerat med tuben/tuberna i ett dränerat utrymme. Fungerande läckageindikator, avstängningskranar både vid tub och vid spis, kopparrör draget och klamrat och godkänd oskadad färsk slang i skarvarna borgar för ett säkert system, liksom dubbla slangklämmor lämpliga för gasslang. Och att man alltid har gasolkranar helt öppna eller helt stängda, för det finns en minimal risk att de kan läcka i mellanlägena. Är man osäker på sin gasolanläggning kan man låta en expert provtrycka systemet.

Alla kan, utan större bruksanvisning, hantera en gasolspis som oftast har inbyggd gnisttändning. Man slipper pumpa ett fotogenkök som kan flamma upp om brännaren inte är riktigt uppvärmd. Man slipper drälla med sprit över diskhoar eller över relingen och i värsta fall överfylla behållaren så att hela det ”säkra” spritköket brinner med ljusan låga.

Men ändå är svenskarna rädda för gasol.

Det andra säkra spisalternativet är ett fotogenkök med sluten låga, men de kräver tyvärr ström för att fungera.

Livsfarligt att strunta i reglerna

Orsaken till tillbud med gasol är ofta att det finns gör-det-självare som struntar i säkerhetsföreskrifterna. Som monterar gasoltuben direkt under pentryt i ruffen. Som använder sig av lösa hällar och dito tuber som tas fram vid behov och ställs lite här och där i ruffen eller i sittbrunnen. Som kopplar in gasoltuben utan tryckutjämnare. Som förvarar gasflaskan i motorrummet.

Ja, jag har sett alla varianterna.

Dem biter inga varningens ord på – de vet ju bäst. Men smäller det då så är det inte gasolens fel.

Problemet med läckande gasol är att den är tyngre än luft och därför rinner ner i lågt placerade utrymmen ombord. Eftersom gasolen är tung så är det svårt att vädra ut den. Om man inte har en gnistfri motorrumsfläkt kopplad till det utrymmet så är det bästa sättet att bli av med gasen att ösa ut den i en hink som sedan hälls överbord. Det kan kännas lite lustigt att ösa något som man inte ser men man kan känna lukten både i skopan och i hinken.

Årlig kontroll

Misstänker man en läcka måste hela anläggningen ses över. Helst bör detta ske ändå vid varje vårrustning. En läckageindikator kan förvarna om en läcka som finns efter gasoltubens kran men även indikatorn behöver årlig översyn med kontroll av olja med mera för att fungera tillfredsställande. Sedan måste alla eventuella gummipackningar i kranar och regulatorer vara hela och utan sprickor. Samma sak gäller gasolslangarna och här ska man även se upp för nötningsskador. Alla skarvar kontrolleras med såpvatten. Bubblar det så finns där en läcka. Sist ska spisens brännare kontrolleras så att de verkligen stänger av gasen om lågan skulle blåsas ut.

Är gasolen kopplad till en värmare och/eller ett kylskåp så ska man naturligtvis kontrollera deras anslutningar och säkerhetsdetaljer.

Med normal aktsamhet så är gasol faktiskt det säkraste bränslet ombord!

Av: Peet Kokla