Dramatisk Atlantrodd - 95 dagars helvete till havs

Dramatisk Atlantrodd - 95 dagars helvete till havs

Med ett jävlar anamma lyckades Niclas och medroddaren Rune ro över Atlanten till Barbados. Den dramatiska inledningen på Atlantrodden var bara en vink om vad som skulle komma. Niclas var nära att dö flera gånger.

Himlen är becksvart, vältrande vågberg växer sig allt högre och daskar med full kraft in i sidan på roddbåten mitt ute på Atlanten. Vindbyarna är uppe i 23 sekundmeter.

I den nattliga stormen vaknar Niclas Mårdfelt av att han smäller in med huvudet i det lilla rufftaket. Trots rädslan för ännu en hjärnskakning vaknar insikten till liv. Vad har hänt med den andra roddaren Rune Larsson, som är ute i sittbrunnen och ror utan flytväst? I all hast tar sig Niclas ut genom den trånga ruffluckan medan stresshormon strömmar ut i blodet. Två vita gymnastikskor skymtar under den skumstrimmiga svarta havsytan. I nästa vågrörelse syns Runes skräckslagna ansikte. I rapidfart kastar sig Niclas utanför relingen för att få tag på Runes händer. Rune skriker av smärta. Niclas tumme hade träffat Runes öga. Nästa våg kastar båten på Runes ansikte och hans näsa sprutar blod.

Över 30 incidenter

Bild 335377

Framför mig på min soliga altan norr om Åkersberga sitter Niclas Mårdfelt och berättar om den dramatiska Atlantrodden som genomfördes för snart nio år sedan. Rodden planerades att ta mellan 45 och 55 dygn, det blev 95 dygn. Atlantrodden resulterade i över 30 allvarliga incidenter som tappade roder, läckande båt, vattenbrist, såriga händer, solsting, böjt revben, matbrist och brännskada. Flera gånger var de nära att dö.

Bild 335378

- Projektet började med att jag var utbränd, hade överlevt en svår bilolycka och släpats efter en tunnelbanevagn. Jag behövde en rehabilitering och göra något nytt i livet, säger Niclas Mårdfelt som vid den tiden jobbade som IT-analytiker och EMU-expert.

Startskottet gick den 7 oktober 2001. Det var 36 roddbåtar av samma entypsklass, med roddare från olika länder, som gav sig av från Teneriffa. Målet var Barbados, en sträcka på 2 913 sjömil. Resan för Niclas roddbåt, kallad Uppsala.com, började med att kölen skadades vid sjösättningen. Därigenom blev det svårare att styra och sämre glid i vattnet. Efter ett dygn fungerade inte strömmen. Då fick de inte igång ett satellitsystem som skulle göra så att familj, släkt och vänner kunde följa färden på en webbplats. Sedan blåste det kuling.

Bild 335379

- Starka strömmar bidrog till att vi några sjömil utanför Teneriffa höll på att tryckas upp på Gomeras klippor. Vädret gjorde att vi under några dygn inte kunde ta oss ut till havs. Vi fick lägga våra krafter på att hålla roddbåten ifrån klipporna. Rune kräktes på grund av sin sjösjuka, säger Niclas Mårdfelt.

Roderhaveri

Intill klipporna gick rodret sönder. Niclas hoppade i vattnet med sin överlevnadsdräkt för att laga rodret. Därpå läckte roddbåten in vatten. De fick länspumpa oavbrutet.

Dag 8 blev det vackert väder och ingen motvind. Och siluetten av Kanarieöarna försvann bakom aktern. Nattetid såg de bara några av de andra roddbåtarnas lanternor. Niclas utbildade Rune i hur säkerhetsutrustningen fungerade och i roddteknik. Strömstrulet fortsatte. Om de inte skulle få igång strömmen kunde inte satellittelefonen laddas. Och då skulle man inte kunna kommunicera med någon.

Dag 12 fixade Niclas elen, men skavsår i männens underliv och blåsor i deras rumpor började plåga dem.

Bild 335380

En medström i vattnet gjorde att de kunde ro i 4,6 knop och fick mer tid att få i sig mat och dryck. Det största dilemmat var att den eldrivna vattenavsaltningsmaskinen gick sönder. Nicklas byggde om maskinen till en handpump för att få dricksvatten.

Bild 335381

- När det var som värst handpumpades maskinen i omkring 100 timmar men vi fick bara ut en halvliter odrickbart vatten. Bristen på dricksvatten resulterade i att vi höll på dö. Urinen blev blodröd och inre organ värkte. Jag fick tunnelseende, blev allt mer fysiskt och psykiskt utmattad. När vi började handpumpa hade vi bara avverkat en femtedel av resan, säger Niclas.

Tusentals timmars planering

Medan Niclas fyller på nytt kaffe i sin kaffekopp berättar han om hur idén till Atlant-rodden uppstod 1997.

- Vid den tidpunkten hade bara en handfull människor lyckats ro över Atlanten. En av tre personer som försökt hade dött till havs. Jag satte upp ett mål, att bli den förste svensken som rodde över Atlanten, säger han.

Niclas pratade med fem experter på varje ämne, som sponsring, solpaneler, bottenfärg och batterier.

- Sedan drog jag mina egna slutsatser, säger Niclas, som ser yngre ut än sina 34 år. Han bor i Söderköping och är gift med Nina Mårdfelt som också brinner för äventyr till sjöss.

Hösten 1998 skulle världens första och tuffaste oceanroddtävling - ”Ward Evans Atlantic Rowing Race” - i entypsklass gå av stapeln. Men Niclas väg fram till start var full av motgångar.

Niclas bestämde sig för att delta i den andra oceanroddtävlingen, som skulle inledas 7 oktober 2001. Efter åtskilliga tusen timmars arbete och tre veckor kvar till startskottet hoppade Niclas roddpartner plötsligt av projektet.

Bild 335382

- Jag kom i kontakt med ultramaratonlöparen Rune Larsson. Rune pratade med sin fru som gav klartecken. Men Rune hade anlag för sjösjuka och hade aldrig rott i en tävlingsroddbåt, säger Niclas.

Därtill hade de bara träffats 45 minuter innan de på Arlanda skulle flyga ner till Teneriffa på Kanarieöarna. Två män som inte kände varandra. På några kvadratmeter skulle de ro över Atlanten i en livsfarlig tävling. Roddbåten och utrustningen skickades ner i en fraktcontainer som kom fram sent innan starten. Och det var tuffa kriterier för att kunna delta i tävlingen. Det fanns regler för maxvikter och för vad man fick ha ombord. Enligt tävlingsreglerna fick inga roddbåtar ta emot vatten eller livsmedel från andra båtar.

Tyngre än att ro

Dag 27 hade Niclas och Rune tagit 1 miljon årtag. Av årtagen började skavsår och blåsor frodas på deras händer.

Vattenmaskinpumpandet var betydligt jobbigare än att ro. Stundvis lyckades man få ut två liter vatten per timme, oftast mind-re. Rune kräktes av sjösjukan och Niclas var utmattad. Varje vecka dök Niclas under båten för att skrapa bort påväxt, eftersom en veckas påväxt halverade farten. Men växtligheten var inte bara av ondo.

- Under resan var det flera fiskar som följde roddbåten. Fiskarna åt av beväxningen och blev större. De blev våra polare. Vi gav exempelvis en guldmakrill namnet Onkel Bob, säger Niclas.

Fukt i satellittelefonen medförde att man inte kunde ringa eller uppdatera hemsidan. Folk i Sverige var oroliga över att Niclas och Rune hade dött. Men arrangörernas säkerhetsbåt kunde efter fyra dygn meddela att de via telefonen hade fått kontakt med Uppsala.com. Men sedan bröts förbindelsen igen under två veckor.

Bild 335383

När slidebrädan, som männen satt och rodde på, gick sönder fick Niclas ett utbrott. I samma veva producerade roddbåtens solceller mindre ström. Trots att Niclas eller Rune nästan alltid rodde, dygnet runt, förde motströmmar emellanåt roddbåten tillbaka till positioner där man nästan befunnit sig någon dag tidigare.

Fick ödleskinn

Rune och Niclas började sitta nakna och ro för att kläderna inte skulle torka fast på deras hudar. Niclas underarm såg ut som ödleskinn. Skavsåren i deras underliv blev värre. Niclas skar bort material från sittdynan vid slidebrädan så deras pungar skulle kunna gunga fritt. Niclas tappade vikt, och sår på deras kroppar ville inte läka. Emellanåt blev de irriterade på varandra. Delar av innehållet i några vakuumförpackade livsmedel möglade. Stundtals var Niclas så hungrig att överlevnadsinstinkten tog över från civiliserade tankar:

Bild 335384

- En kväll frågade jag Rune om vad som skulle hända om jag åt upp min egen arm. Frågan jag ville ha svar på var om jag skulle få i mig mer näring av min arm än vad det skulle gå åt näring för att stoppa blodflödet, säger han.

Men resan var inte bara nöd, elände och en stor kamp för att överleva. Niclas och Rune fascinerades av alla vackra stjärnor under nätterna, de såg delfiner och valar. Och så följde deras fiskkompisar med båten.

Under rodden kunde Niclas ägna mycket tid åt filosofiska tankar. När Atlanten var lugn kunde de bada med 5 000 meters havsdjup under fötterna.

- Vi blev överlyckliga när det regnade. Då stod vi nakna och lät regnet skölja bort allt salt. Vi blev glada när vi kunde plocka upp drivved som vi kunde reparera båten med. Vi kastade sällan något överbord, eftersom vi kunde behöva det som reparationsmaterial, säger han.

Vid några tillfällen såg de andra båtar, fast ytterst sällan de konkurrerande roddbåtarna.

- En gång mötte vi en stor segelbåt med betalande besättning. De cirkulerade runt oss och kastade choklad som vi enligt tävlingsreglerna inte kunde äta, säger Niclas, som under somrarna växte upp på Nordsjön i pappas Hallberg Rassy.

Som barn seglade Niclas optimistjolle och har gjort många dumma men lärorika seglatser innan han medverkade i roddtävlingen. En gång seglade han en läckande Albin Viggen till Hamburg. Han blev jagad av skurkar med yxa i Gryts skärgård och var nära att bli överkörd av lastfartyg i Hanöbukten.

Drack rengöringsmedel

Men nya motgångar var oundvikliga under den sista etappen av Atlantrodden. Vid ett tillfälle råkade Niclas dricka rengöringsmedel och höll på att dö igen. I mitten av december brände han sig på en manet som gav stela händer och feber. Och vattenmaskinen gick sönder för gott. Då fanns bara 60 liter färskvatten kvar. Man kunde bara ro i två knop. Och så var det över 600 sjömil kvar till Barbados.

Några dagar senare blev det akut brist på färskvatten. Man lyckades få kontakt med arrangörens säkerhetsbåt som tog sig till Uppsala.com för att ge dem vatten under julafton. Men det medförde att Uppsala.com blev diskvalificerad i tävlingen.

I den 40-gradiga hettan var det lite vind, klarblå himmel och en nyskrapad båtbotten. Då kunde de ro 50 sjömil per dygn. Sträckan var som att ro över Vättern varje dag. Men strax innan nyår blev det en hård, ilsken, byig vind. Kraftiga vågor sköljde över Uppsala.com. Med sina kolfiberåror kämpade männen för att hålla roddbåten i balans i de rullande vågorna, stora som fyrvåningshus. Den första dagen på det nya året blev det storm medan Niclas slafsade i sig ett paket nudlar som flöt i en skål med kallvatten. Under nätterna användes drivankare för att inte strömmarna skulle föra båten förbi Barbados.

- En av de sorgligaste dagarna var då en haj åt upp Onkel Bob och nästan alla de and-ra fiskarna, säger han.

Hörde turister

Den 5 januari blev det bättre väder, och de kunde hålla en kurs på 280 grader. Tre dagar senare fick de kämpa mot motström igen. Efter 95 dygn till havs, omkring midnatt, kunde Niclas och Rune höra pulserande reggaemusik och turister som skrattade på stranden. Därefter paddlade de in till målet i Port St. Charles på Barbados.

Även om Uppsala.com blev diskvalificerad kom de på 30:e plats av 36. Fyra roddbåtar kom inte över Atlanten.

- Nästa projekt är att paddla kajak runt Kap Horn eller segla över Atlanten i en liten öppen katamaran.

Idag är Niclas en eftersökt föreläsare som vill sprida glädje och livskvalitet:

- En av de viktigaste erfarenheterna jag lärt mig av Atlantrodden är att ingenting är omöjligt, slutar han.

Av: Text Johan Cooke Foto Niclas Mårdfelt och Rune Larsson

Faktaruta


Uppsala.com
L.ö.a.: 7,1 meter
Bredd: 1,8 meter
Vikt: 225 kg (tom båt, maten vägde 325 kg, med besättning och utrustning var
vikten 750-850 kg; barlast vatten)
Konstruktör: Rowsell & Morrison
Niclas 5 viktigaste budskap:
1) Problem finns inte. Det är bara mentala blockeringar som kan lösas.
2) Attityder och förebyggande åtgärder avgör ofta om någon överlever en svår
situation.
3) Uppfinn inte hjulet på nytt.
4) Lär av dina misstag.
5) Gör verklighet av dina drömmar. Om du vill segla eller köra motorbåt till
Gotland, gör det!
Utrustning
Navigation: 3 kapade papperssjökort. Magellan handhållen gps
Elförsörjning: Specialbyggda batterier, solpaneler
Säkerhetsutrustning: Satellittelefon, livflotte för 4 personer, nödraketer,
EPIRB, 9 kg läkemedel
Övrigt: Pur 40E vattenmaskin, IBM/Lenovo T20 PC
Läs mer: www.mardfelt.com