Resmål: Missa inte den underbara Jungfrukusten

En långsides förtöjning vid en enslig brygga. En öppen fjärd utan båtar i sikte. Ett varmt välkomnande i fiskeläget. Känslan av jungfrulig mark finns där. Men det gör även stenarna och grynnorna. Stenbumlingarna finns både under och ovanför ytan. De är skrovliga, svarta och otrevliga och ser till att mängden besöksbåtar som rör sig längs Jungfrukusten hålls begränsad.

Kuststräckan som kallas Jungfrukusten sträcker sig från Gåsholma i söder till Hudiksvall i norr. Ungefär. Några skarpa gränser finns inte. Namnet kommer av öarna Storjungfrun och Lilljungfrun som ligger mitt i området.

Det är en skärgård som många passerar förbi och det beror inte bara på grynnorna. Norrlandsbåtar som ska semestra i Stockholms skärgård vill klara av transportseglingen så snabbt som möjligt. Kurslinjalen pekar rakt mot Öregrundsgrepen och då hamnar Jungfrukusten utom synhåll. Snabbaste rutten går flera distansminuter utanför Enskärsoren och Kråkö. Båtar söderifrån på väg mot Höga kusten eller längre upp har långt kvar när de når Gåsholma och Synskär och tar sig inte tid att leta sig in bland Jungfrukustens små öar och vikar. På för- och eftersäsong ser man pärlband av segel mot horisonten, långt ute till havs.

Det betyder att det är gott om plats på Jungfrukusten utan att det för den skull känns ödsligt. Skärgården är ganska liten, men här finns ändå det mesta.  Och det går att segla inomskärs.

 Det mest typiska för Jungfrukusten är alla små och välbevarade fiskelägen. Många ligger ute på öarna och med undantag för en och annan solpanel har den gamla bebyggelsen knappt förändrats alls de senaste 400 åren. Det var fjärrfiskare som byggde de ursprungliga sjöbodarna och stugorna, som är små och enkla och ligger tätt ihop. Fjärrfiskarna bodde på öarna hela sommarhalvåret och även de minsta fiskelägena hade ofta både boskap, grönsaksland, dansbana och ett fiskekapell.

Fiskekapell finns visserligen på många håll längskusten, men de är vanligast längs södra Norrlandskusten där fjärrfisket var som mest omfattande. Jungfrukusten har åtminstone ett dussintal. De flesta av dem byggdes under 1600- och 1700-talen, då det var stenhård kyrkoplikt i Sverige. De som vistades på annan ort än hemorten måste kunna visa upp ett intyg på att ha besökt gudstjänsterna där de befunnit sig. En rejäl utmaning för fiskarfamiljerna som bodde en dagsresa med roddbåt från närmsta kyrka. 

Genom att bygga ett fiskekapell kunde kyrkoplikten uppfyllas samtidigt som tillvaron i fiskelägena förenklades. Kapellen byggdes vid sidan av övrig bebyggelse och ofta på en höjd. Det är enkla men vackra byggnader med en blandning av sirligt snidade detaljer och grovhuggna plankor. Inredningen brukar bestå av några bänkrader, ett altare och en klockstapel. Vintertid förvarades fiskeredskapen i kapellet. 

Prästgrunds kapell är det minsta med bara fem bänkrader. Det äldsta lär vara kapellet på Bålsö i det nordostligaste hörnet av Jungfrukusten. Det byggdes troligen redan på 1400-talet. På Kråkö finns inte bara ett fiskekapell utan även en liten prästgård, inte större än en lekstuga. Där kunde prästen övernatta om det inte gick att ta sig tillbaka till fastlandet samma dag.

Det krävs inget djupt historieintresse för att fascineras av fiskekapellen och människorna som besökt dem. Bara klottret från fyra århundraden sätter fart på fantasin. Speciellt i Storjungfruns kapell är det många som har ristat in sitt namn i vacker skrivstil i bänkraderna. De flesta av kapellen är väldigt välbevarade och välskötta tack vare öbor som ägnar långa semesterdagar åt att snickra, skura och måla. Ute på de mindre öarna är kapellen öppna för vem som helst som vill kika in. Båtgäster antas vara ärliga människor. Nyckeln hänger på en spik bredvid dörren.

Den mest kända ön längs Jungfrukusten är Storjungfrun. Med sitt läge långt ut i havsbandet är det en strategisk natthamn för långseglare. Gästhamnen vetter åt öster, bara en betongpir skiljer hamnen från öppna Bottenhavet. För den som vill göra långa sträckbogar längs kusten, i nordlig eller sydlig riktning, är det en natthamn som knappt ger någon avvikelse alls från kursen. Storjungfrun är som en språngbräda för vidare färder. Det är bara att vika runt -piren, hissa segel och fortsätta färden.

Men läget i yttersta havsbandet innebär samtidigt att det ofta är ordentlig havssjö direkt utanför hamnen. Under perioder med ostadigt väder gör Djävulsudden i norr skäl för namnet. Många är de seglare som stått på betongpiren och spanat ut över havet. Hur är det med vinden? Tilltagande eller avtagande? Och dyningen? Hanterbar eller för grov? Kasta loss eller ligga kvar?

Att vara inblåst på Storjungfrun, som fullkomligt saknar el, mobiltäckning och alla former av service, kan vara både frustrerande och härligt avkopplande. För det finns mycket att se och upptäcka. Som stenkolsfyren från 1838. Det är en rejäl pjäs och en av de sista fyrarna i Sverige som drevs med stenkol. Runt fyren står de gamla fyrvaktarbostäderna, som numer är sommarhus. I det stora röda bor Bo och Ulla Persson. Ullas pappa var lotsdirektör ända in på 1960-talet. Då drevs fyren med acetylengas som levererades i stora -tuber och släpades upp till fyren en gång per år. Ulla berättar att vindkraft testades som strömförsörjning men vindsnurran blåste ner. Numer är ljusstyrkan så pass reducerad att solceller räcker till för att förse fyren med ström.

 En annan intressant fyrplats är Agö fyr, en dagsetapp norr om Storjungfrun. Fyren står majestätiskt högst upp på en klippa på Agöns östra udde. Både själva fyren och fyrvaktarbostäderna är numer i privat ägo men var förr en eftertraktad arbetsplats. Fyrvaktaren och hans familj levde isolerade på sin fyrplats i långa perioder. På Agö, som är Jungfrukustens största ö, fanns stora områden att röra sig på med skogar, berg, myrar och klapperstensfält. För fyrvaktaren som tjänstgjorde i början av 1900-talet, tillsammans med sin unga familj, innebar stationeringen vid Agö fyr ett stort lyft. Han tjänstgjorde tidigare på Draghällans fyr, en helt kal klippa med bara ett par meter till vattnet runtom fyrhuset. 

Från gästhamnen i Agö Storhamn leder en fyra kilometer lång stig till fyrudden, men fyren gör sig allra bäst från vattnet.

Längs Norrlandskusten i övrigt är det långt mellan både gästhamnar, serviceställen och restauranger. Men just längs Jungfrukusten ligger både gästhamnarna och sjökrogarna tätt. Mellan Axmar by och Hölick finns fem fiskrestauranger inom 35 sjömil. På gränsen till överetablering kan tyckas, men alla verkar ha hittat sin egen stil och inriktning.

Havskrogen Axmar Brygga håller hög klass på mat och priser och snålar inte med smör och grädde. Albertina är ett smalare alternativ för både midjeomfång och plånbok. Här serveras enklare, men vällagade fiskrätter med kokt potatis. Dessutom finns Borka Brygga i Enångerfjärden, fiskbuffé i Hölick och ett par restauranger inne i Hudiksvall och Söderhamn.

Gemensamt för alla är att de har strömming på menyn. Albertina i Skärså har närmast till råvaran med en yrkesfiskare tvärs över viken. Där går det också att handla både färsk och rökt fisk i en liten fiskaffär.  

 För att ta sig in till Jungfrukustens alla små öar och fiskelägen gäller det att göra en avstickare från den vanliga nord-sydliga rutten som går utanför hela skärgårdsområdet. I den södra delen av Jungfrukusten, nära Söderhamn, rekommenderas att följa farlederna eftersom skärgården där är pepprad med ytliga stensamlingar och grynnor. Där är det dessutom gott om sandbankar med riktigt grunt vatten.

Trevligaste färdvalet är den inre skutleden. Leden används inte av några större skutor längre eftersom den bitvis blivit alltför grund. Men för fritidsbåtar är den ett perfekt alternativ till att segla utomskärs. Skutleden börjar vid Ljusne i söder och tar vägen innanför Grimskär och Enskärsoren. I norr sträcker sig leden upp till Klacksörarna och Vitgrund.

Än mer inomskärskänsla blir det om man väljer Svart-sundsrännan, som är en grävd kanal genom Svartsundet. Rännan var från början en naturlig farled mellan Svartön och fastlandet, omnämnd redan år 1374. Kanalen restaurerades på 1920-talet av fiskare som ville slippa runda Stålnäset för att ta sig in till Söderhamns stad, men lämnades sedan åt sitt öde. Till för tio år sedan, då tog boende i området initiativ till en omfattande muddring. Idag är djupet 1,60–2,40 meter och rännan är farbar för många motorbåtar. En bro med tre meters segelfri höjd begränsar framkomligheten för segelbåtar. Men in till bryggan, och sandstranden, vid norra utloppet tar sig de flesta båtar.