Praktiskt Båtägande

Test: Sex gummijollar för under 12 000 kronor

Slit och släp för trogna följeslagare

Test: Sex gummijollar för under 12 000 kronor
Ofta hänger de på släp och används för att utforska omgivningen och ska helst hålla så länge som möjligt // Foto: Praktiskt Båtägande

 

Gummibåt, jolle, dinge.

Ja, kärt barn har många namn.

Ofta hänger den på släp och används för att utforska omgivningen, ta sig i land vid svajankring eller för att ro ut ett extra ankare mitt i natten när vinden vänder. Alldeles oavsett ska det helst vara en enkel, okomplicerad och lättanvänd pryl som håller hur länge som helst. Detta trots att den ofta utsätts för all tänkbar misshandel som bogsering i hårt väder, uppdragning på steniga stränder och ungarnas lek.

I grund och botten har alla samma konstruktion, två pontoner som blåses upp, en durk i botten och en akter- spegel stark nog att hänga en liten motor på. Sen kommer olikheterna, durken kan vara uppblåsbar, av hög- tryckstyp, i form av instuckna lattor eller skivor av metall eller trä. En vanlig längd är mellan 2,30 och 2,70 meter. Även pontonerna varierar i diameter från 32 till 42 centimeter.

Vilken durk som väljs är en smaksak, alla blir tämligen stabila. Fast såklart är det lättare att stuva en jolle där det inte ingår massa durkskivor. Högtrycksdurkarna har fördelen av att vara en del av båten medan lösa uppblåsbara durkar får vikas ihop för sig.

En lös uppblåsbar durk kan vara en fördel om jollen ofta besöks av smutsiga fötter eftersom det är lätt att ta bort den och torka under. Dessutom har även de uppblåsbara durkarna nu för tiden fäste för bensindunk, eller batteri till elmotorn.

 

 

Bärhandtagen kan skilja sig åt en del, men de flesta jollar är så lätta att det räcker bra med en tamp runt om att lyfta i. Främre bogseröglan är ofta också utformad som ett bärhandtag.

Självlänsar finns i två varianter, de som öppnas inifrån och de som har ett lock på utsidan. De på insidan är lite lättare att manövrera och det finns inga lösa delar att tappa. Gemensamt har de dock det att de inte tömmer jollen på regnvatten, och stängs de inte så rinner det in vatten i båten när någon kliver i. Men alla fungerar bra för att länsa båten då den kommer upp i fart med motor eller på släp.

Motorstyrkan för jollarna anges till 4–10 hästkrafter.

Många tillverkare anser att den angivna kombinationen, och då helst på en båt med uppblåsbar köl, lättare ska få farkosten upp i planing. Men tyvärr, vi gasar på allt vi kan med vår spritt nya 6-hästarsmotor, men kommer med något undantag inte upp i något som liknar planing. Antagligen är det helt enkelt så att en mo- dern fyrtaktsmotor blir för tung. Båten lyckas aldrig komma över planingströskeln eftersom motorn tynger ner aktern för mycket.

Möjligtvis, om skepparen sitter så långt fram det bara går, med en förlängare på rorkulten, att det går att komma upp i plan. Men sittandes bekvämt på toften går det då inte. Ett annat problem är att moderna motorer blir så otympliga att det är svårt att få dem från båten till jollen. Kanske kan detta underlättas av en liten kran eller något liknande. Elmotor kan vara ett alternativ, men då måste å andra sidan ett batteri lyftas ombord ...

På tal om tofter finns det på några av jollarna möjlighet till en extra toft, kanske enda sättet att få ombord alla som jollen är godkänd för.

Dessutom ska det på alla båtar från 2,5 meter och uppåt finnas ett CE-märke som visar att båten uppfyller EU:s regelkrav och det svenska fritidsbåtsdirektivet. En jolle under 2,5 meter kan ibland ha en felaktig CE-märkning. Den kanske uppfyller kraven, men ingen tillsynsmyndighet kontrollerar detta eftersom de inte ska vara CE- märkta – och det är faktiskt ett brott mot lagen om de bär märket.

 

Övertycksventiler är inte speciellt vanligt på jollar gjorda för svenska farvatten. Men för karibiskt bruk kan det säkert vara bra. Trycket släpps ut om jollen blir för varm och luften i pontonerna expanderar och riskerar att spränga gummit.

 

Skyltar är dock en sak, hur jollarna beter sig i praktiken är en helt annan. För att se på stabiliteten på en av jollarna ombeds en av testpersonerna att flytta upp något på pontonen på jollen. Han hinner inte mycket mer än att passera centrumlinjen för att förflytta sig mot pontonen innan jollen slår runt!

Att en modern jolle är rankare än en kajak är givetvis inte acceptabelt. Antagligen har problemet med stabili- teten att göra med de pontoner som är störst. De flyter så högt i vattnet att en liten belastning på ena sidan får jollen att slå runt. Vid vårt förra test 2012 konstaterade vi att alla de då testade jollarna utan vidare klarade en person på pontonen, men så icke denna gång.

För den som vill ro är toftens placering viktig, problemet är bara att en fast monterad toft sitter där den sitter oavsett om den sitter fel eller rätt. Därför är det ett stort framsteg med de flyttbara tofter som finns på flera av jollarna.

Många oroar sig för om det verkligen går att släpa en jolle och det finns en utbredd skröna om att den kan "suga fast i vattnet" och då dras sönder. Vi förtöjde en jolle vid dragkroken på bilen med en lång lina, belastade med två 25-litersdunkar med vatten och gav full gas. Jollen flög en bra bit, men dragöglorna höll. Så det går definitivt att avliva myten om att det är risk att vid någorlunda normal användning dra sönder dragöglorna.

 

Att en modern jolle är rankare än en kajak är givetvis inte acceptabelt.

 

Jollarna ska blåsas upp till ett visst tryck, som anges, men endast till en av jollarna följer det med en manometer och den får då sättas dit separat, den är tyvärr inte integrerad med pumpen. Trycket ökar och stiger för övrigt beroende på omgivningstemperaturen. Den så välpumpade jollen kan behöva några extra pumpslag när den kommer ner i det kalla vattnet utan att det är något fel. Alla jollar utom två levereras med fotpump, och de med högtrycksdurk har ett extra läge för att få i det extra tryck som behövs.

En spännande detalj är att pumparna inte är helt universala, det kan skilja lite i utformning. Lite irrite- rande om det visar sig att pumpen som används kommer åt ventilen så att mer luft kommer ut än går i.

Ska nu inte jollen bogseras i alla lägen kan den läggas på däck när det inte används. Men det blir ett ganska tungt jobb med att få upp en jolle på över två och en halv meter som väger nästan 50 kilo. Bättre då att använda något av de dävertalternativ som finns.

Slutsatsen av testet blir att inte välja en med för stora pontoner eftersom de, med något undantag, har en förmåga att bli instabila.

Alla durkkonstruktionerna känns stabila men högtrycksdurkarna gör att botten får ett slag och inte blir helt plan. Räkna inte med att kunna plana med en tung fyrtaktsmotor utan att sitta riktigt långt fram. Ta antalet människor som ryms med en nypa salt, två personer med ett litet barn, eller kanske en mellanstor hund, sen är det tämligen fullt ombord!

Det är riktigt svårt att se i butiken hur jollen kommer att bete sig, försök att utnyttja öppet köp om det finns, ett sånt som tillåter att man försiktigt provar produkten. Kolla även garantin, den kan vara mellan två och fyra år, även om konsumentköplagen ger ett övergripande skydd i tre år.

Titta dessutom på hur sortimentet av reservdelar ser ut. Alla jollar kommer med en reparationssats, men det är ruskigt försmädligt om den lilla knoppen som årorna hålls fast med inte går att få tag på i butiken. Och varför är alla tillverkare så rädda för färg? Förutom något litet blått inslag är alla de testade jollarna i många nyanser av grått!

Ett barn som förirrar sig ut på fjärden eller en tappad jolle vore ju så mycket lättare att upptäcka i en något klatschigare färg.

Fotnot. Testet är tidigare publicerat i Praktiskt Båtägande 2019/6

Text och foto: Nils Ahlén och Lars-Erik Wester

Klicka på bilderna nedan för att göra dem större.

 

Ja
0
2
Nej
Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!