När åskan går för nära

När jag korsade Atlanten för några år sedan hade vi ett stort lågtrycksområde, som vi följde med Grib-filer och uppdateringar via satellittelefon. Vi försökte segla söderut för att ta oss förbi det, men lågtrycket låg kvar väster om oss. Och dess svans närmade sig alltmer.

En dag såg vi svarta molnformationer vid horisonten, och vinden började uppföra sig underligt. Vindriktningen skiftade fram och tillbaka och till sist blev det helt stilla. Skrämmande stilla.

Molnen började torna upp och bre ut sig över himlen. Vi gick för både motor och segel i några timmar, men insåg till slut att vi inte hade mycket att vinna på att köra slut på dieseln för att vinna några få sjömil. Det var 350 sjömil till Kap Verde-öarna, så det var milt uttryckt en bra bit till land. Så vi halade seglen och beslutade oss för att vänta in ovädret.

Medan vi höll på med seglen kom de första åskknallarna rullande över havet. Strax efteråt såg vi skenet från den första blixten vid horisonten.

Molntäcket la sig över oss och det blev mörkt.

När man i en sådan situation ser ut över det ändlösa havet och inser att det enda som sticker upp ovanför vågtopparna är ens egen mast, som dessutom är av metall, så undrar man förstås vad i all världen som skulle kunna hindra blixten från att slå ner i masten – den är ju den enda naturliga punkten för en blixt att slå ner på.

Fatalism kallas det lugn som infinner sig när man vet att det inte riktigt finns något sätt att slippa undan. Det som sker, det sker. Vi gick under däck, kopplade ur alla instrument och la in all mobil elektronik i ugnen.

Jag visste inte riktigt hur det fungerade, men jag hade läst någonstans att metallramen i ugnen skulle kunna vara ett slags skydd. Vi packade var sin grab-bag, så att vi kunde hoppa i vattnet ifall vi skulle sjunka. Sedan satte vi oss i salongen, så långt bort som möjligt från masten, som var genomgående, och väntade. Samtalet gick lite trögt i början, men vi var alla tre rätt lugna.

Allteftersom tiden gick kom skämten allt tätare och vi hade det faktiskt riktigt trevligt. Det kanske inte skulle bli så illa ändå, och vi kunde ju ändå inte göra något för att påverka situationen.

Själv räknade jag sekunder mellan blixt och muller. Varje gång hela havet omkring oss lystes upp av en blixt räknade jag: Ett, två, tre, fyra … Det tar tre sekunder för ljudet från blixten att färdas en kilometer. Det verkade som att åskvädret omringade oss, men det fortsatte gå ett flertal sekunder mellan blixt och åskmuller.

Till sist, sent på natten, klarnade det långsamt upp, och när solen gick upp var det hela förbi. Bara några timmar senare vände vinden igen och vi kunde sätta segel och fortsätta mot sydväst.

Situationen blev aldrig riktigt akut, men upplevelsen fick mig att tänka över situationer med åskoväder till sjöss.

Det rör sig främst om tre saker:

Hur stora är riskerna egentligen?

Vad sker om båten träffas av blixten?

Och vad kan man göra för att minska riskerna och förebygga eventuella skador?