Bilder: Vi kör Riva 33 Aquariva Super

Sulorna på mina seglarskor blänker vita. Ändå tvekar jag. Jag liksom totalstannar upp i språnget. Precis som jag gjort de andra gångerna när jag passerat förbi den kapelldolda juvelen, som sedan i somras med besked pryder bryggan i Gåshaga på Lidingö. Det 33-fots långa blänkande skrovet, med sin karaktäristiska akter och klassiska linjer, väcker känslor och drömmar – även liggandes stilla vid kaj. Skillnaden den här gången är att drömmen om att få leka Riva-ägare, om så bara för en dag, nu ska bli sann. Jag skakar av mig tvekan, drar med handflatorna över sulorna för att förvissa mig om gruskornens frånvaro och tar steget ombord via aktern och över det vita, stora, inbjudande soldäcket in via u-soffan i sittbrunnen. Däcket glänser i kapp med den morgonpigga solen. De 20 lagren handpålagd lack kommer väl till sin rätt. Mahognyn med lönninläggningar är ett konststycke i sig. Jag sjunker ner i förarstolen, ­låter blicken svepa över alla instrumenten och handen glida över den välutrustade och lika väldesignade förarplatsen. Kikar ut genom den låga vindrutan och störs av ­ränderna av ­intorkat översköljande vatten – något som normalt inte rör mig ett uns. Efter att ha torkat bort alla eventuella ­brister på perfektion, får jag hjälp av båtnestorn och numera Callismas Riva-ansvarige Fredrik Bergström att kasta loss. Stilla och med ett dovt motorljud glider vi ut genom hamnen och får ovanligt många uppskattande blickar och hälsningar på vägen. Ute på den soldränkta fjärden tar jag ett stadigt grepp om den läderklädda ratten, fäller ner de rostfria gasreglagen och känner tyngden när skrovet klyver vattnet. Känslan av rent lyckorus sprider sig från tårna ända upp i huvudet. Min närvaro är total, ändå känner jag mig som om jag är med i en film från förr, eller kanske en agent i en ny Bond-rulle. Jag gasar än mer. Vi passerar 21 knop blixtsnabbt och det är nu överraskningen kommer. En symbol i form av en hare tänds på displayen. Det betyder att båtens extra hästkrafter har satts in. Nu flyger vi fram närmast som skjutna ur en mastodontkanon. Jag kör runt i cirklar, provocerar med kraftiga girar och flyger över vågorna. Mitt bestående intryck är trygghet, pondus och en båt som körmässigt levererar vad den utstrålar. 

Läs mer: Drömbåten: Riva Aquarama

Båtens layout är enkel. I den aktre delen av sittbrunnen inbjuder den u-formade stora soffan till lugna stunder och umgänge med vänner och familj. Framför den finns ett litet bord lämpligt för snacks och ädla drycker. Bordet har inbyggd hållare, som gjord för champagneflaskor. Utöver den tjusiga förarplatsen väntar föröver ett litet krypin med två v-kojer. Här kan två inte alltför storväxta personer sova över någon natt. Troligtvis lär det aldrig ske – annat än i nödfall.

Aquarivornas former och designspråk sattes av Carlo Riva redan på 1950-talet. Skillnaden är att dagens skrov är byggda med modern teknik och består av glasfiber­kompositmaterial istället för mahogny. Däremot är det traditionella hantverket fortfarande fullt närvarande i både detaljer och snickerier. Allt sitter perfekt, från avancerade tekniska instrument till de exakt i rad placerade spåren av skruvhuvudena. Däcket i mahogny med inlagt lönnträ kommer från träd som är noga utvalda av Rivas egna hantverkare. 

Modellen är trots sin exklusivitet och sitt pris, som börjar på dryga sex miljoner kronor, ändå vad som skulle ­kunna kallas en Riva-storsäljare. Vi kör nummer 254. Under de senaste tre åren har åtta Rivor sålts i Sverige. Tre av dem är kvar i Sverige. De andra ligger i hamnar runt om i södra Europa.

Aquariva har förutom vår körda Aqua Super tillverkats även i versionerna Aqua Gucci och Aqua av Marc Newson. I stora drag är alla tre modellerna desamma, men de skiljer sig åt i form av styling och i detaljerna. De är alla utrustade med samma dubbla 380-hästare från Yanmar 6LY3 / UTP, dieslar som är kopplade till två snabba elektroniska växellådor. Enligt Riva ligger toppfarten mellan 41,5 och 42 knop. Hastighetsmätaren på vår båt visar på 43,5 knop, som mest. Marschfarten är allt från 3 knop och uppåt. Själv trivs jag med en fart på 35-36 knop. 

Där hjärtat tar över, gör hjärnan exit. Så kan man krasst beskriva den där “ååå ge mig massor-med-miljoner-­känslan”, som börjat gro inom mig. Jag som helst ändå far runt i en buckligt oöm praktisk plåtlåda. För, precis som Fredrik Bergström uttrycker det: “Det här är en båt man köper med hjärtat – inte med hjärnan.” Och visst, ­Aquariva är ett smycke för den som har råd, som vittnar om både koll och äkta passion. 

Jag har svårt att slita mig från ratten – och båten. När jag slutligen tuffar hemåt i min egen luggslitna båt är det redan sen kväll. Jag vaknar morgonen efter av att jag drömt intensivt om en ordväxling med självaste Marilyn Monroe. Vi diskuterar kräset vad som egentligen är “a girl’s best friend”. Jag kan lova att det inte enbart handlade om ­diamanter. I varje fall inte i mitt fall. För frågan är om det finns något vackrare smycke än en välsvarvad och välskött Riva 33 Aquariva Super.