I husbåten vid Pampas Marina i Solna råder det febril aktivitet med att utveckla nya Garminprylar. Foto: Max Carlgren & Mikael Mahlberg.
Följ med till Garmins svenska uppfinnarverkstad
Vad kan väl vara mer lämpligt än att ha kontoret i en husbåt när man utvecklar ekolodsgivare? Båtnytt kikade in på Garmins flytande utvecklingsavdelning som bokstavligen sitter i sjön.
Husbåten ser inte så märkvärdig ut från utsidan, men en trappa upp är det mer aktivitet, och det visar sig att det flytande kontoret rymmer en hel del avancerade prylar som används för att ta fram nya givare och instrument. Förmodligen är det världens enda husbåt som är utrustad med en vindtunnel på nedra botten. Men tar man fram vindgivare måste man så klart ha en sådan, även om man är till sjöss.
Janne Silvén möter mig och visar runt i byggnaden. Han är produktchef och ansvarar bland annat för segling, instrument och givare. Tidigare har han arbetat på Silva och Nexus som genom uppköp hamnat hos Garmin. Formellt tillhör han och gänget på båten utvecklingsavdelningen som sitter i Olathe i Kansas. Men de sitter i Sverige och tar fram nya prylar för den globala marknaden.
– Vi fokuserar på instrument och givare, inte enkla sensorer utan sådana som kopplas till ett nätverk, som vindgivare, loggivare och intelligenta ekolodsgivare, berättar Janne.
Ett av de senaste projekten när jag är på besök är vindgivare, både instrument och displayer. I GNX-serien finns bland annat monokroma skärmar som knappt drar någon ström alls i dagsljus, och mycket lite ström när det är mörkt. De har även tagit fram större mastskärmar som är till för racing och highend-cruising.
Som produktchef är det Jannes jobb att hitta på nya prylar, och ofta får de även jobba vidare själva med idéerna som de presenterar, men de samarbetar alltid med andra delar av organisationen runt om i världen.
– Häromdagen fick vi patent på startlinjefunktion till navigatorer, den programmerades i Olathe med input från oss här i Stockholm, säger Janne.
Förutom vindtunnel har de verkstad, två 3D-skrivare och en massa elektronisk utrustning ombord. De har en mekanist som kan rita hur exempelvis en givare ska se ut och de har möjlighet att ta fram egna prototyper via 3D-skrivaren eller genom att bygga ihop prylar och testa dem. Kretskort och annan hårdvara tillverkas slutligen i Garmins fabrik i Taiwan och de har en avdelning för industriell design i Olathe som tar fram exakt hur den slutgiltiga produkten ska se ut. Men vägen dit börjar alltså i Pampas Marina.
Janne ger ett exempel, mastdisplayen som han nämnde tidigare. Då började de med att sätta specar, som att läsbarheten skulle vara bra och att den skulle vara strömsnål. Sedan tittade de på en massa skärmar och tog hem de som var intressanta. Sedan bestämdes hur stor skärmen skulle vara, hur stora siffrorna skulle vara och hur den skulle styras.
Nästa steg är själva det mekaniska utförandet. Då bestäms vilka båtar den ska sitta på, hur den ska tätas och hur man får den helt reflexfri. Efter detta skickas projektet över till industridesignern i Olathe som tar fram en fysisk modell, ett ytterskal. Sedan går det tillbaka till Pampas där mekanisten bestämmer hur allt ska monteras i lådan och funderar på formar som allt ska gjutas i så småningom.
Parallellt har man bestämt sig för hårdvara i form av display och kretskort. Det kan sitta i en låda som ser ut lite hur som helst under testerna. Nästa steg är att printa en 3D-modell där de kan testa produktionsvänlighet. Ska det tillverkas stora serier är det viktigt att prylarna är lätta att sätta ihop, är det små serier kan det vara viktigare med låga initialkostnader. En gjutform kan kosta en halv miljon, är det en liten serie kan det vara viktigt att göra så få delar som det bara går.
De arbetar också med gränssnittet, som de försöker göra likt de som sitter i navigatorerna för att användarna ska känna igen sig. De simulerar gränssnitten i en pc och har ofta ingenjörer som sitter i USA som testar programvaran när vi ligger och sover här i Sverige. På så sätt sparar man tid genom att använda tidzonerna till sin fördel.
– Sista steget är att testa prylarna i båt på vatten. Tyvärr ser vår produktcykel ofta ut så att testerna sker när det är vinter här, så de sker ofta i USA eller Frankrike, säger Janne.
Men visst har de en båt utanför kontoret, och de sitter ju så att de faktiskt helt enkelt kan sänka ned en ekolodsgivare i vattnet genom att öppna fönstret. Sammanlagt är de nio personer på utvecklingsavdelningen i Pampas som jobbar med att hitta på ny teknik. Eftersom Janne är något av en uppfinnarjocke kan jag inte låta bli att fråga honom vad han tror om självkörande båtar i framtiden. Och med självklarheten hos en person som är van att lösa problem säger han att det inte är särskilt svårt.
– Självskotande segelbåtar är väl ett naturligt steg. Och det är ännu lättare med motorbåtar, vi skulle kunna bygga en här, med närfältsradar och lite andra sensorer. Då kan man ju ta båten till sjökrogen, hoppa av och käka medan båten åker ut och lägger sig och väntar. Så slipper du att lägga till och sedan när du ska hem fjärrstyr du in båten som sedan kör hem, funderar Janne.
Text: Max Carlgren • 2018-10-09
Båtnytt • Reportage • Båtnytt • Teknik