År 2005 kastade de tre studenterna loss för en jorden runt-seglats i en Albin Vega. Foto: Besättningen på Sallye Blue

Artiklar

Alla sa de skulle dö

Alla sa de skulle dö - men de vägrade lyssna. Med rätt attityd och en bra hink att ösa med kom tre ungdomar med (r)inga seglingskunskaper hela varvet runt jorden. Båten de använde? En klassisk Albin Vega på blott 27 fot.

Text: Jens Augustinsson • 2009-01-12 Uppdaterad 2022-07-08

Det är viktigt att skaffa sig en bra utbildning, se till att vara väl förberedd, gör nu inget dumt. Mina föräldrars goda råd och förmaningar från barndomen dånar som kyrkklockor i mitt huvud.

Förklaringen är att jag sitter och läser tre ungdomars bokslut över en jorden runt-segling som innehöll två brustna förstag, en grundstötning, en opålitlig motor och en vattenfylld båt – innan de ens lämnat Östersjön. Inte konstigt att alla sa de skulle dö, tänker jag. Det hade ju nästan varit säkrare om de satt sig på ett isflak och paddlat runt jorden.

– Jag kanske var lite romantisk när det gällde motorn. Jag tänkte att vi inte behövde den så mycket, vi skulle ju segla.

Häpnadsväckande nonchalant, är min spontana reaktion när jag träffar Danjel Henriksson, initiativtagaren till lågbudgetseglatsen som tog honom, Kajsa Björn och Jonatan Bonthron runt jorden i Vegan Sally Blue.

Men på något sätt växer det fram en logik i hans sätt att tänka. En långseglares största fiende verkar vara att misslyckas med att lösa ekvationen sammanhållning, gruppdynamik och rollfördelning. Och den dåliga motorn visade sig effektivt lösa en del av de där knutarna. Motormekandet blev ett slags terapi för besättningen. Även om de förstås inte kunde veta på förhand att det skulle vändas till deras fördel.

Entusiasm slår kunskap

Deras ibland totala brist på respekt för elementen och de egna kunskaperna – eller avsaknaden av kunskaper – är paradoxalt nog förmodligen också det som i slutänden tog dem hela vägen.

Danjels inställning tecknar alltmer bilden av att själva uppgiften, äventyret, inte är så stor och oöverstiglig som man tror. Det verkar till stor del handla om vilken inställning man har till uppgiften.

– Folk vill ha garantier, men det finns inga bra svar att ge. Man måste helt enkelt bestämma sig för att båten håller och hoppas att det stämmer, konstaterar Danjel.

Det största hotet mot en lycklig utgång på seglatsen verkar ändå inte ha varit vare sig båtens kondition eller vädrets makter. Det är kanske inte ens så att de mötte sina största utmaningar till sjöss. Boken skvallrar om inflammerade halsmandlar och magsmärtor i Indien och att resan kunde tagit slut vid Panamakanalen eftersom de inte kunde leva upp till kravet att gå igenom för egen maskin.

Danjel Henriksson verkar ändå nästan sjukligt avslappnad över hela grejen. Vad allt började som, en lätt filosofisk tanke om att man faktiskt kan segla hur långt som helst, ligger ju på något sätt ändå ljusår ifrån att göra det.

Och projektet haltade betänkligt mer än en gång. Under transportseglingen från Stockholm till Umeå efter inköpet av båten råkade de lägga ett ankare mot ett rör till självlänsen, vilket resulterade i ett hål, och båten vattenfylldes delvis. Det här var första gången de blev varse vikten av att ha en bra hink ombord. Och under segling från Kalix mot Umeå navigerar de fel i höstrusket och studsar mot ett oidentifierat skär, seglar sönder förstaget och lyckas knäcka båtens bärande skott.

Danjel gav av någon outgrundlig anledning ändå inte upp, och jag börjar fundera på om han aldrig är beredd att erkänna sig besegrad.

”Det här kommer aldrig att gå”

Jag frågar Danjel om han aldrig trodde att det var kört, att de verkligen skulle dö. Han rotar bland minnena en kort stund och hittar sedan ett tillfälle i Stilla havet öster om Australien, när han ändå trodde att slutet var nära. Han kände sig sliten och han visste att båten var sliten.

– Det var jävligt jobbigt när stora vågor bröt in och allt bara knakade. Då tänkte jag att ”det här går aldrig”. Bägaren rann liksom över och jag la mig bara ner på durken.

Han konstaterar att ombord har man bara sig själv och övriga besättningen att lita till, och går något sönder så är det ingen annan som fixar det.

Detta blev väldigt konkret när förstaget brast i Medelhavet, några hundra sjömil norr om Algeriets kust. Tankarna på skeppsbrott vid en öde ökenkust började dyka upp som sjuka hallucinationer hos den trötta besättningen. Jonatan skickades upp i masten för att fästa ett nytt förstag.

– Jag blir ganska handlingskraftig men inte så eftertänksam i stressade situationer. Jag tror jag är bra på ”quick and dirty”. Jag kunde oftast komma med en snabb lösning medan Jonatan tänkte efter ett tag och kompletterade mina lösningar. Men vi började bråka när förstaget brast. Då var det faktiskt riktigt illa, minns Danjel.

Gråtande släktingar

Jag blir lite provocerad av deras nonchalans och samtidigt avundsjuk på vad de lyckats uppnå.

Jag är säker på att det finns många människor som sitter hemma på kammaren och via långseglarböcker och äventyrsdokumentärer drömmer sig långt ut i världen. Men deras slutledningsförmåga och sunda förnuft håller dem effektivt borta från att själva kasta loss.

I andra änden av skalan har vi Sally Blues besättning som på ett fullständigt dödsföraktande sätt ger fingret åt döden, köper övningskort över Engelska kanalen och ger sig av. Så dumt, så modigt.

På kajen utanför Umeå lämnade de gråtande släktingar och skeptiska världsmästare, som de själva kallade alla dem som cirkulerade i hemmahamnen och alltid trodde sig veta bäst.

För Danjel fanns det faktum att de faktiskt kunde dö hela tiden med i beräkningarna, och tanken sträckte sig också hela vägen till dem som blev kvar hemma.

– Man vet att alla hemma är oroliga, men de ville samtidigt unna en att leva sina drömmar.

Av: Jens Augustinsson Foto Besättningen på Sally Blue

Alla sa de skulle dö
Alla sa de skulle dö
Alla sa de skulle dö

 


Text: Jens Augustinsson • 2009-01-12
Artiklarpraktisktbatagande1900-talets klassikerInspiration
Scroll to Top